Jag blev glad av ditt inlägg, Mårten Falk, och jag blev glad och även fundersam över ditt, JAE. Hinner inte skriva något nu, men jag måste säga att jag fått mig en liten tankeställare...

Yamashita är en av mina personliga favoriter. Mycket pga. av hans starka personlighet och uttryck. Jag upplever ofta hans frasering som storartad med mycket långa linjer. Hans sätt att frasera påminner mycket om hur många pianister spelar.

Detta är en riktig rysare: http://youtube.com/watch?v=9OgqvDY4KcY

Ett annat tips är SIbelius "Sången om korsspindel" i Yamashitas version. Hittade inte den på youtube dock. Rekommenderas varmt!

Hej igen,

först kort för att anknyta till mitt tidigare inlägg, jag menar inte att vi kan utläsa mer än vad som star i den litteratur som finns tillgänglig da det gäller tidig musik. Jag menar inte att det finns ngt att läsa mellan raderna, men jag menar att det som faktiskt star skrivet är värt att ta i beaktning da det är ngt som kan hjälpa oss i försöken att första en bestämd stils idiomatik och sprak. Vad gäller ornamentik haller jag helt med dig JAE (tack för dina välskrivna, palästa och mycket intressanta inlägg i allmänhet för övrigt) om att vi inte kan överföra mycket av det skrivna stoffet till exempelvis de tonsättares verk vi spelar pa gitarren. Ornamentik var ngt personligt och regionalt, och som vi vet var kommunikationen mellan de olika länderna i Europa mycket sämre än den är idag. Jag har inte läst nagon bok skriven under 1900-talet angaende ornamentik, har fortfarande fullt upp med annan litteratur, men det vore kul att veta vad som finns skrivet där, exempelvis angaende orn. i J.S Bachs musik. Nagon som vet pa vilka källor sadana böcket byggs i allmänhet?

Nästa ämne, improvisation. Till att börja med vill jag säga att det är intressant att läsa alla era inlägg, Marten, Kalle och JAE.
   Det som slar mig är att det verkar finnas en förkärlek för improviastion som självändamal hos Kalle och Marten. Marten, du skriver att dina konserter är bäst när de är mera improviserade och att sadana konserter även är att föredra att lyssna till. Jag ser inte det här mer improvisation (syftar nu pa saker man gör som faller en in i studen beträffande agogik, dynamik och klangfärg snarare än ornamentik och tillägg av toner) som nagot som nödvändigtvis skulle göra en konsert bättre enligt min smak. Jag förstar argumentet och skulle halla med om man istället valde att kalla det för spontanitet da jag tror att en bra musiker genom att hon/han är inspirerad och har stor kärlek till musiken kan spela sa "livfullt" (daligt, abstrakt ordval, ursäkta) att känslan som förmedlas verkar spontan, trots att interpretationen i själva verket kan vara förberedd minutiöst in i minsta detalj och att denna plan ocksa följs. Jag har själv ett bra exempel pa en grupp musiker som jag sett manga ggr pa konserter och som alltid ger mig denna känsla trots att ytterst lite är improviserat: Hagen Quartett. De undervisar alla fyra pa Mozarteum där jag studerar och genom att jag lyssnat pa otaliga lektioner de senaste aren förstar jag att det de gör med musiken är förberett in i minsta detalj genom ett noggrannt läsande och försök till tolkande av notbilden pa ett sätt som "känns autentiskt". Just detta med magkänslan är ngt som jag tror vi alla har upplevt, att genom att pröva sig fram komma fram till en tolkning av en fras som känns sa övertygande att man helt enkelt inte kan spela pa ngt annat sätt (enligt eget tycke och smak). Och det är ju en klassisk gammal klyscha att om man är övertygasd själv kan man även övertyga en publik som före konserten kanske var vid anna mening, eller atminstone leverera bra underhallning.

Naja, skillnaden mellan improvisation och spontanitet har berörts tidigare och Kalle, jag tror att det är viktigt att komma ihag att vi i stor utsträckning sysslar med skadespel. Det är för mig mycket svart att inom samma konsert ändra mina känslor sa drastiskt som musiken ofta gör (och det är ju faktiskt det den klassiska musiken i grund och botten handlar om: kontrast.) vilket innebär att jag maste skadespela. Och om jag kan lära mig detta tror jag ocksa att jag kan lära mig att framsta som spontan, i slutändan tack vare min kärlek till musiken som tvingar mig till detta.

ursäkta mig, blev ngt fel, samma inlägg rakade komma med 2 ggr... Sorry.

JAE: "Hur förklarar man för en oinvigd att hur fras skall spelas "som en skymmande sensommarkväll" (ett exempel från en ljudupptagning från undervisning mellan lärare och elev vid en musikhögskola) och hur just denna effekt uppnås? Varför vill man uppnå den?"

JOAKIM: Vem ska tolka musiken - läraren eller eleven? (Den intelligente fattar direkt vad jag syftar på här...)

JAE: "Spelteknik och gestaltning är, som jag tidigare nämnt, i oupplöslingt förbund med varandra..."

JOAKIM: Vad menar du här? Utveckla!

JAE: "Däremot är uppfattningen att om vi bara går tillbaka till originalkällor, så når vi också kompositörens sanna intentioner och stiltrogenhet en av de största missuppfattningarna jag känner till. Jag tycker mig skåda en viss hybris när man i egenskap av "modern, bildad" människa tror sig kunna nå sådana omöjliga svar, i blotta egenskapen av att "vi vet så mycket mer" än man gjorde förr."

JOAKIM: Det är det förhållandet jag pekar på när jag menar att man kanske inte ska stirra sig blind på forskningen utan också bilda sin egen uppfattning om det man spelar. Som du säger, det finns inga absoluta svar i originalkällorna heller. Somliga tror att man kan förklara allt genom teorier, men teorier är underordnade strömningarna i den tid vi lever och förändras hela tiden, om än långsamt. Som jag ser det är det lite naivt att tro att man genom "kontrollerade studier" under lupp får fram ett objektivt resultat. Materialet måste tolkas och där kommer det in hur och vem som tolkar det och utifrån vad - vilket inte går utan färgningar. Det som anses sant idag är nödvändigtvis inte lika sant imorgon och det är här relativismen brakar in genom dörren. Saker är i förhållande till varandra och allt rör på sig. Det enda beständiga är förändringen.
Jag vet ju inte säkert, men jag får iallafall intrycket av att du forskar i det här ämnet och liksom alla vill du ha ett resultat, en hållpunkt, i det du forskar på. Inom arkeologin pågår ungefär samma typer av diskussioner som den här och samma typer av antaganden och jakt på resultat. Personligen tycker jag i allmänhet att det är intressant, men blir i mitt tycke genast fullkomligt ointressant när det blir en orgie i teorier och historiska fakta utan kopplingar till något påtagligt. Andra i forumet kan ju tycka annorlunda, naturligtvis...

JAE: "Man skulle kunna fortsätta denna diskussion med ett påpeka att alla de efterkonstruktioner som har gjorts för att kunna tolka och framföra musik faller när man lyfter på locket. Tempo, frasering, ornamentik, och så vidare, kan vi veta något om, förutsatt att vi tolkar källorna och använder moderna arbetsmetoder och möjligheter för att kunna spela musiken. Metronomangivelser och fördragsbeteckningar från 1800-talet ger oss verktyg för att kunna bestämma en så grundläggande sak som tempo, musikanalytiska verktyg från 1800- och 1900-talet ger oss nycklar för hur vi tror att musiken är konstruerad. Men hur musiken faktiskt lät, eller hur kompositören tänkte när denne skrev den, eller tänkte sig att den skulle framföras exakt, det vet vi inte, även om vi kan ta reda på en bra massa."

JOAKIM: Precis. Och vad har vi då kvar att jobba med som musiker och varifrån hämtar vi det?

JAE: "Handböcker om hur musik bör tolkas och framföras kan således lätt förleda en in i en trygghet om att ’detta vet vi säkert, nu är det bara att sätta igång att spela och göra som det står’."

JOAKIM: Visst är det så, men där slutar hela resonemanget som en strandad val precis som den förra tråden om Bach och gitarren. Jag tycker att det är synd när det händer. Borde det inte finnas nog med stoff i den samlade kunskapen här i forumet för att vi ändå ska kunna komma till en slags slutsats snarare än att kuta runt i teorier? Ursäkta en obotlig praktiker...

På frågan om improvisation ser jag framför mig ännu en 50 meter lång diskussion angående hur man "åstadkommer en improvisation idag i dåtida stil". Hä' går int'! Däremot skulle det vara lajban att få reda på vad man har kommit fram till om barockimprovisation inom musikvtenskapen.
Jag började som improvisatör tillsammans med min salig fader (också gitarrist) och inom jazz mm så har man s a s förberedda inövade figurer men pusslar ihop dom olika. Inövade figurer är närmast en förutsättning för att kunna improvisera överhuvudtaget. Ju fler figurer man har desto mer material har man att pussla ihop = fler varianter. I ett klassiskt musikstycke har man tonarten och taktarten fastslagna. Skalorna och ackorden som ingår i den tonarten är också fastslagna och förhoppningsvis har instrumentalisten tillägnat skalövningar och intervallövningar en hel del tid - hur mycket äkta, fri improvisation (utan förberedelser) blir det? Att bejaka sina infall under spelet utan att ändra någon ton är i mitt tycke inte att betrakta som improvisation - men gränsen är ju flytande och beroende på vilka referenser man har. En jazztrumpetare skulle definitivt inte kalla det improvisation, utan bara "ett levande framförande"!

Du skrev nånstans att du har haft möjlighet att både skriva och diskutera det här tidigare - var kan jag få tag på det? Skulle vara roligt att läsa!

/J