Jag har börjat titta lite närmre på musik av bl.a. Fuenllana och da milano mfl. När man lite oreflekterande läser och spelar tablaturen för denna musiken är det ganska lätt att bli vilseledd. Jag har läst lite i Suvini Zerboni-utgåvan där Luys Milans musik är transkriberad till g-klav och hur man har resonerat vid transkriberingen. Man har alltså tolkat orginaltablaturen som jag förstår det, så att stämföringen blir den mest rimliga. Har lånat hem ett ex av Fuenllanas Orphénica Lyra (Charles Jacobs) där musiken finns presenterad i tvåsystems notskrift. Då jag jämför tablatur för t.ex. Fuenllanas tientos med ovannämnda notskriften är det uppenbart att stämföringen, och därmed även den musikaliska idén, framgår extremt mycket tydligare i det senare fallet. Vad jag dock också lägger märke till är att musiken på vissa ställen verkar icke-idiomatisk. Vissa grepp som uppstår är helt enkelt oerhört svåra att utföra. Vad jag funderar på är på vilket sätt musiken är skriven. Utförde dåtidens musiker musiken som vi har tolkat den idag, eller ska man betrakta denna tolkning mer som en idealbild att eftersträva och vara medveten om? Hur pragmatisk kan man tillåta sig att vara (så pragmatisk man vill antar jag, men ni förstår säkert hur jag menar)? Blev lite flummigt det här, men hoppas att ni ursäktar mig....
//Jonas