<![CDATA[klassiskgitarr.se — polyfon musik för luta och vihuela - tolkning och utförande?]]> http://www.klassiskgitarr.se/topic/1836/polyfon-musik-foer-luta-och-vihuela-tolkning-och-utfoerande/ Sun, 11 Apr 2010 12:46:13 +0000 PunBB <![CDATA[Re: polyfon musik för luta och vihuela - tolkning och utförande?]]> http://www.klassiskgitarr.se/post/9643/#p9643 Jag spelar alltid efter olika transkriberade noter för att göra det lätt för mig.
Vihuelamusik och även lutamusik tycker jag är bäst att spela på altgitarr, som bland annat har mindre avstånd mellan banden. Sedan är det ju alltid frågan om man ska ha tredje strängen g-stämd eller f#-stämd, eller om man ska växla mellan dessa stämningar beroende på vad som passar ett visst stycke bäst. Personligen har jag emotionellt svårt för att byta stämning, så jag spelar det som jag klarar med g-stämning (a#-stämning på altgitarr).
Bland vihuela-kompositörerna är nog de Narváez min favorit. Förutom de du nämner så är också Pisador och Valderrábano mycket bra.

]]>
Sun, 11 Apr 2010 12:46:13 +0000 http://www.klassiskgitarr.se/post/9643/#p9643
<![CDATA[polyfon musik för luta och vihuela - tolkning och utförande?]]> http://www.klassiskgitarr.se/post/9642/#p9642 Jag har börjat titta lite närmre på musik av bl.a. Fuenllana och da milano mfl. När man lite oreflekterande läser och spelar tablaturen för denna musiken är det ganska lätt att bli vilseledd. Jag har läst lite i Suvini Zerboni-utgåvan där Luys Milans musik är transkriberad till g-klav och hur man har resonerat vid transkriberingen. Man har alltså tolkat orginaltablaturen som jag förstår det, så att stämföringen blir den mest rimliga. Har lånat hem ett ex av Fuenllanas Orphénica Lyra (Charles Jacobs) där musiken finns presenterad i tvåsystems notskrift. Då jag jämför tablatur för t.ex. Fuenllanas tientos med ovannämnda notskriften är det uppenbart att stämföringen, och därmed även den musikaliska idén, framgår extremt mycket tydligare i det senare fallet. Vad jag dock också lägger märke till är att musiken på vissa ställen verkar icke-idiomatisk. Vissa grepp som uppstår är helt enkelt oerhört svåra att utföra. Vad jag funderar på är på vilket sätt musiken är skriven. Utförde dåtidens musiker musiken som vi har tolkat den idag, eller ska man betrakta denna tolkning mer som en idealbild att eftersträva och vara medveten om? Hur pragmatisk kan man tillåta sig att vara (så pragmatisk man vill antar jag, men ni förstår säkert hur jag menar)? Blev lite flummigt det här, men hoppas att ni ursäktar mig....
//Jonas

]]>
Sun, 11 Apr 2010 10:15:35 +0000 http://www.klassiskgitarr.se/post/9642/#p9642