I den här artikeln kommer jag att diskutera målbeskrivningar, kursplaner och utvärdering ur såväl ett samhälleligt som elev- och lärarperspektiv. Under mina 15 år som gitarrlärare och 12 år som metodiklärare har jag diskuterat eventuella kursplaners fördelar och nackdelar med många lärare jag mött. Jag har själv drivit frågan i olika sammanhang, men jag har nästan alltid mött ett ganska kompakt motstånd: Några lärare har ifrågasatt varför en frivillig undervisningsform ska ha formulerade mål. Andra har sett sin frihet beskuren, man har velat vara helt flexibel i stunden och har trott att kursplaner ska låsa undervisningen. Åter andra pedagoger har ifrågasatt om det överhuvudtaget är möjligt att språkligt beskriva kunskapsutveckling i musik. Under senare år har jag tyckt mig märka en förändring i inställningen till formulerade målbeskrivningar. Många lärare och rektorer verkar ha svängt från en uttalad skepsis till något mer positivt frågande: nå, hur ska vi nu gå tillväga för att beskriva hur bra och viktig instrumentalundervisningen är för utomstående intressenter?

Kursplaner och elevinflytande
Jag ser kursplaner som viktiga redskap i planering och utvärdering av undervisning. Genom att formulera musikaliska och pedagogiska handlingar i ord får vi möjlighet att distansera oss från det konkreta vardagsarbetet och ställa oss viktiga frågor som:

Vad vill Rikard lära sig? Vad vill läraren att han ska lära sig? Vad lär Rikard sig faktiskt? Vad kan läraren lära sig i processen? Det är högst väsentliga frågor att reflektera över innan man vi tar itu med att skriva kursplaner. Idag anses det ofta åtminstone i teorin viktigt att ge elever ett inflytande över undervisningens innehåll och uppläggning, men hur gör vi det möjligt i praktiken? Tenderar vi att låta elevernas inflytande inskränka sig till slumpartade infall av typen" välj en låt nu då"? Kan alla barn välja på det sättet? Jag tror att vi ofta diskuterar elevinflytande endast som en möjlighet att välja instrument och i viss mån repertoar, men jag anser att vi borde vidga frågan till att gälla även vilka kunskapsformer, arbetssätt och arbetsformer vi tillsammans ska arbeta med i undervisningen. Ett exempel kan vara: måste alla elever lära sig noter?

Barn och ungdomar har av naturliga skäl inte samma referensramar som vi vuxna och behöver handledares hjälp att få breda erfarenheter så att de kan bilda sig en egen uppfattning och utveckla en personlig musiksmak. Ger vi dem dessa erfarenheter i instrumentalundervisning? Jag ser kursplaner en som hjälp för såväl lärare som elever och föräldrar att få en större överblick över det stora musikområdet. Därmed kan de även få ökade möjligheter att vara med och påverka, man måste få valmöjligheter för att kunna välja. Vi återvänder nu till Rikard och hans erfarenheter av gitarrundervisning.

Rikard 2 år senare
Rikard har nu gått och spelat gitarr i 5 terminer. Han tycker att det går ganska bra, fast Lisa och han spelar inte tillsammans längre. Hon blev så duktig när de fick spela några svåra klassiska stycken, Rikard hängde inte alls med. Det är nog bättre att han spelar själv, som läraren säger, fast det klart, det skulle nog vara roligare om han hade några kompisar att spela med. Ensemblen finns inte längre, för de flesta har slutat nu. Rikard har nästan aldrig hört någon som spelar gitarr själv, solo. Brukar man inte vara flera, ett band eller en orkester?

Ibland frågar hans storebror Klas vad Rikard får lära sig på gitarrlektionerna. Rikard tycker att det är lika svårt att svara varje gång. Han kan ju så klart ta fram gitarren och visa Klas, men samtidigt vet han att hans bror kanske kommer att reta honom, för säga vad man vill, "What shall we do with the drunken sailor" är inte precis Klas musik. Förut brukade pappa visa och spela Beatleslåtar med Rikard, men nu säger han att Rikard kan noter så mycket bättre än han, så pappa känner att han inte kan lära honom något mer.

Rikard har samma lärare som förut. Gitarrläraren är ganska snäll tycker pojken, men det är inte alltid lätt att förstå vad han menar, eller vad han vill att Rikard ska göra. Lektionerna följer ofta samma mönster: Först frågar läraren om Rikard har tränat på läxan, det har han oftast, men det betyder tyvärr inte att han han kan läxan perfekt. Oftast är det någon not som han inte riktigt kommer ihåg, eller också säger läraren att han tar fel finger. Om uppspelningen går bra, får han fortsätta i boken. Nu har han har kommit fram till tredje boken. Sedan är lektionen oftast slut, den går väldigt fort den där kvarten.

Då och då säger läraren att Rikard ska få välja ett eget stycke, men det känns ganska svårt att välja så där snabbt. Det finns ju så många bra låtar. Rikard hör ibland musik på radion som han gillar, men han vet inte vad den sorten kallas, därför blir det så svårt att förklara för läraren vad han menar. Dessutom är det ju flera som spelar tillsammans, Rikard kan ju inte spela allt det själv. En gång visade gitarrläraren honom en hitlåt. Rikard vågade inte säga att han faktiskt avskyr just den låten, precis som brorsan gillar han inte den gruppen, men pojken förstår att läraren faktiskt har ansträngt sig för att hitta en låt som han tror att Rikard ska tycka om, så därför försöker han lära sig den.

Ibland funderar Rikard över om han verkligen kan spela gitarr? När ska han egentligen våga kalla sig för gitarrist? Ibland på scouterna frågar ledaren om inte Rikard kan spela ackord till när de sjunger, men Rikard vågar inte. En gång försökte han, men det gick för långsamt att byta ackord, och det hördes inte när han spelade fingerspel. Dessutom kan han inte stämma själv, så det lät hela tiden som han spelade fel, fast han vet med sig att han tog rätt ackord. Några av hans kamrater retade honom efter det.    

Klas är duktig på att göra egna låtar med sitt rockband, låtarna är jättebra tycker Rikard. Brorsan och hans kompisar gör låtarna tillsammans, det verkar kul. En gång fick Rikard göra en egen låt på gitarrlektionen. Det var i slutet av den andra gitarrboken. När de hade gått igenom alla noterna fick han hitta på en egen melodi och skriva ned den i noter. Rikard skrev några noter, lite hipp som happ. Det lät väldigt konstigt när han spelade igenom den, inte alls som en melodi, men läraren sa att det var jättebra. På vilket sätt då, undrar Rikard i sitt stilla sinne. Sedan dess har han inte försökt något mer.

Kursplaner, samhälle och ekonomi
Det ökade intresset för att försöka formulera målbeskrivningar kan kanske delvis förklaras med musikskolornas allt mer pressade ekonomi. Instrumentallärare känner sig ofta ifrågasatta från olika håll, av politiker, av elever och föräldrar, av andra lärarkategorier. Vi slåss om resurserna i en krympande offentlig ekonomi och det är inte längre säkert att vi kommer att tilldelas resurser för en verksamhet som sedan länge setts som i det närmaste självklar. Idag måste vi formulera varför just vi ska ha del av de kommunala medlen, vad är vi bra på och vad är instrumentalundervisningens funktion i dagens samhälle?

Samtidigt har intresset för att diskutera och på olika sätt försöka mäta och definiera kvalitet och effektivitet i verksamheter ökat markant i samhället. Utvecklingen tog sin början i det privata näringslivet, men har sedan spridits även inom den kommunala och statliga sektorn. Att direkt överföra metoder och utvärderingsformer från den privata varuproduktionen till den offentliga tjänstesektorn har visat sig svårt. Sådana försök stöter ofta på berättigat motstånd från intressenterna inom områden som utbildning, vård och omsorg. Det hävdas ofta att utvärderarna ifrån sitt fågelperspektiv inte kan förstå verksamhetens speciella förutsättningar och villkor. Men, jag tycker inte att vi kan skylla ifrån oss ansvaret på politiker, forskare eller externa utvärderare. Dessa kan inte ha ett totalt grepp om verksamheten, och så länge de inte får något skriftligt, underlag från oss lärare, kan vi inte förvänta oss en total förståelse för våra frågor.

Jag ser det alltså som mycket väsentligt att lärarna själva formulerar vad som sker i den egna verksamheten för att inte viktiga kunskaper ska gå förlorade. Däremot tror jag att det är nödvändigt för musikskolorna, precis som för alla andra verksamheter, att få impulser utifrån. Därför är det viktigt att utvärdering och forskning kommer till stånd och att en debatt förs mellan olika intressenter i musikskolornas verksamhet. Ett viktigt steg mot denna debatt kan vara att formulera vad vi faktiskt gör och inte minst, vad vi skulle kunna göra framtiden. På så sätt kan diskussionen föras på en saklig och generell nivå utan sårande personangrepp eller destruktivt revirtänkande

Musikpedagogik och språk
För inte så länge sedan hade en instrumentalpedagog en given auktoritet utifrån sin långa utbildning och den allmänt spridda uppfattningen att musikalitet är en medfödd gåva som bara vissa har. Kunskaper i musik sågs alltså som mycket personliga och svåra att beskriva i ord, så att alla skulle kunna förstå. Kanske är detta en förklaring till varför instrumentalundervisning ofta verkar ha organiserats så, att varje lärare fattar alla beslut kring undervisningens innehåll, arbetsformer och arbetssätt. I dag har synen på musikalisk kunskapsutveckling förändrats, och nu efterfrågas ett utvidgat samarbete mellan lärare. Därmed ställs större krav på verbalisering av skeendena i instrumentalundervisningen, vad är det vi gör och varför?

Många musiklärare och studenter jag träffat, värjer sig mot att verbalt beskriva sin undervisning, dess mål och genomförande. En del menar att de valde musiken för att få uttrycka sig konstnärligt, och för att i viss mån få slippa språkets begränsningar. Man ser alltså få eller inga fördelar med att verbalt eller i skrift beskriva eller argumentera för sin verksamhet. Målen anses vara inommusikaliska – att lära eleverna spela helt "enkelt" – och därmed ser man ingen större mening i att försöka beskriva det man gör i "platta" ord. Det språk vi redan har kan kanske beskriva ämnet d.v.s. musikverket eller instrumentaltekniken, men kan det beskriva själva förmedlingen av kunskaperna, och elevernas lärande? Vad är det vi faktiskt gör och säger när vi lär Sara och Jonas att spela den där bluesen eller sonaten och vilka strategier använder barnen när de lär sig? På vilket sätt skulle vi kunna dela den erfarenheten med andra lärare? Vill vi dela våra erfarenheter? Går det att i ord beskriva varför vi gör på ett visst sätt och hur vi gör i undervisningsrummet? Ja, jag är övertygad om det.

Naturligtvis är det inte möjligt att i ord beskriva alla dimensioner i musikens och lärandets väsen, men det får inte bli en dålig ursäkt för att inte ens försöka att beskriva de aspekter som faktiskt går att formulera. Musiken är tillräckligt fantastisk i sig själv och dess estetiska, kulturella och känslomässiga värde kan som jag ser det aldrig reduceras av att vi försöker beskriva den även med hjälp av språket – jämför gärna med kärleken, inte blir den mindre härlig för att vi talar och diktar om den? Att utveckla begrepp tar tid och kraft, men som jag ser det är det en mycket fruktbar utveckling, men hur gör man då?

Några utgångspunkter i ett kontinuerligt kursplanearbete
I det kontinuerliga utvecklingsarbetet är det viktigt att inte tidigt i processen låsa sig fast vid "så här har vi alltid har gjort", eller "det vet man ju hur eleverna lär sig". Kursplaner får enligt min mening inte bli statiska mallar som eleverna ska "klara av på stipulerad tid". Vi behöver i stället lära oss mer om elevernas skilda sätt att lära sig på och om deras olika önskemål. Sådana kunskaper kan vi få. bl.a. genom att låta eleverna komma till tals i olika typer av utvärderingar. En annan utgångspunkt kan vara att dokumentera undervisningen på video. Musik-/kulturskolan kan få resurser och influenser utifrån i sitt dokumentations- och utvecklingsarbete genom att samarbeta med studenter som skriver examensarbeten, eller studenter i forskarutbildningen.

De kunskaper vi då får genom att studera oss själva ur ett fågelperspektiv kan ligga som grund i arbetet med att reflektera över undervisningens innehåll och form.

Begrepp som analysverktyg
Avslutningsvis tänkte jag presentera ett av de analysbegrepp/teoretiska instrument som jag bl.a. användt i metodik- och pedagogikundervisningen vid KMH samt i min forskning.

Begreppet "musikaliska kunskaper" är högst väsentlig i all diskussion kring musik och lärande i olika sammanhang. Vad är musikaliska kunskaper och hur och när utvecklas de? Begreppet i sin generella övergripande form är för stort och vagt för att kunna användas som analysinstrument av videoinspelade lektioner. Att bara tala om kunskaper i musik kan inte hjälpa oss tillräckligt att överhuvudtaget se, än mindre förstå eller förklara vad som sker. Därför har vi delat upp begreppet i olika aspekter som kan ligga till grund för en djupare analys. Musikaliska kunskaper kan ses som:

•    Motoriska och kinestetiska kunskapsformer – såväl instrumentspecifika som mer allmänna kunskaper, exempelvis att känna och kunna gå i takt med en puls.
•    Kognitiva och begreppsliga kunskapsformer – att känna igen och själv kunna utföra strukturer i musiken som exempelvis harmoniska förlopp, notläsning etc.
•    Emotionella och estetiska kunskapsformer – musikaliskt uttryck och kommunikation.
•    Sociala kunskapsformer, musikens användning i skilda sociala sammanhang.
•    Existentiella kunskapsformer – identitets- och tillhörighetskänslor i och genom musik.

Exempel på frågeställningar man kan reflektera över utifrån dessa underdelningar av huvudbegreppet är: Vilka kunskapsformer utvecklas i en viss form av undervisning? Hur värderas de olika formerna i skilda musikaliska traditioner? Om du vill läsa mer om utvecklingsarbete titta in på vår webbplats:
http://www.didaktikdesign.nu/musik

I nästa artikel kommer jag att beskriva ytterligare begrepp som vi använder i vårt analysarbete.