Läste denna halvgamla tråd och kom ihåg en händelse jag nästan glömt bort. En skräckhistoria som förstås bäst av andra gitarrister.
När jag var ca 25 år var jag på en sommarkurs i norra finland. Hjälpsam som man är skulle jag öppna en ölflaska åt någon, ni vet sådär som man gör när man öppnar en ölflaska med en annan när man inte har någon riktig flasköppnare? Hur som helst, det var något fel på den ena flaskan, och halsen gick av på den jag höll i med vänsterhanden, varvid det mesta av min pekfingertopp skars av, i princip allt ovanför nageln var avkapat och hängde och dinglade löst från fingret. I sällskap med ganska rikliga mängder blod. Inte en gitarrists önskescenario. Jag var mycket förvånad och inte helt nöjd med de finska ölflaskornas kvalitet. För att underdriva.
Lyckligtvis fanns det ett 20-tal läkare på kursen, och någon hittade en akutkudde, en sån man har i bilen, och efter lite sprit (in och utvärtes), en massa pill, plåster och gasbinda så satt fingertoppen på plats igen. Det dröjde sedna en månad innan det gick att spela alls med fingret, och då hade det hänt något med nerven i pekfingertoppen. Fingertoppen var helt bedövad och känslolös (man kunde sticka en nål i den utan att det kändes; varför jag provade det minns jag inte), men varje gång man tryckte ner en sträng så gick det en ganska ordentlig stöt genom fingret. Inte som ett kostängsel riktigt, men åt det hållet. Det försvann efter ett drygt halvår, men det blev många stötar under tiden. Och mycket spel med alla fingrar utom pekfingret. Nu är bara ärret och historien kvar, och fingret funkar som det ska. Ganska många år sen vid det här laget, men jag minns blandningen av surrealism och skräck när jag såg min gitarrpekfingertopp dingla omkring.
/