Svensson tycker visst om konst. Jag är en svensson och jag tycker om konst. Det jag däremot inte tycker om är "skitviktiga" eller "fisförnäma" konstnärer. Och detta av den enkla anledningen att den attityden, speciellt i detta sammanhang bryter ned glädjen och nyfikenheten för betraktaren eller utövaren i vardande. Det finns ett otal mer eller mindre framgångrika konstnärer eller utövare som ,för att klara sin försörjning, eller för att förvalta sitt pund,är väldigt duktiga på att mörka sin högkulturella fisförnämitet. De är dessutom ofta bra exempel på agerande eller komponerande eller utövande med både baktanke och korsbefruktning av konst och kommersialism.

Man borde nog tillåtas att använda ordet akademiskt emot ordet folkligt i detta sammanhang. Och sedan att poängen i det lilla resonemanget var att musik som idag uppfattas som den bildade överklassens musik fastän det inte är det, föll bort eller inte uppfattades av dig är ju lite trist. Som sagt det är ju själva poängen. Att Svensson har varit med och både påverkat musiken och intrumenten genom historien är ju vare sig du vill eller inte sant.
Sedan om överklassen har förfinat och adopterat konceptet så har det ju likväl ett ursprung som inte enbart är kyrkligt eller borgerligt eller adligt  alla gånger.

Jag kallade dig inte reaktionär, men om du tog åt dig så varsågod.
Att vara reaktionärär nog det enda rätta "att vara" med den retorik du använder och om man ska finna ett epitet på din "linje".Men du ska inte vara ledsen för det. Själv är jag inget särskiklt. Mitt "epitet" brukar skifta efter hur mycket restskatt jag får, och när den är betalt så är jag bara...glad. Och det är ju det det hela går ut på, enligt min religion i alla fall.
Cavatina är ett jätte svårt stycke att spela (på gitarr)

Hälsar Pelle Frid

Efter att ha läst om dina inlägg JAE upptäcker jag att jag i stort håller med dig. Jag blev nog bara förvirrad av dina otroligt långa inlägg.

Jag skulle väldigt gärna få förklarat för mig vad "konstmusik" är och på vilket sätt den särskiljer sig från annan musik. Jag förstår inte men vill gärna lära mig.

Det är ju alltid trevligt att folk reagerar på det man skrivit. Det är bara synd att det blir så många missförstånd på internetdiskussioner. Jag skall försöka vara lite tydligare (jag tar på mig skulden av att jag uttryckte mig klumpigt).
1) När jag skrev att Svensson inte är intresserad av att gå på konsert så menade jag helt enkelt att de flesta människor inte verkar vara det. I alla fall går de flesta människor inte på konsert. Det låg absolut ingen värdering i epitetet "Svensson" utan jag syftade på den (ickeexisterande) medelsvensson som dyker upp i olika mätningar. Jag inser att mitt inlägg var lätt att missförstå.
2) Jag har demokratiska värderingar därför tycker jag (självklart) att alla människor bör erbjudas konst. Men om de sedan väljer att inte intressera sig för det, vad är problemet? Är det inte lite snobbism att försöka pådyvla andra människor mina värderingar? Vad är det som säger att det är bättre att gå på en konsert klassisk gitarr än att stanna hemma och titta på tv? Varför skulle det vara bättre bara för att jag föredrar det? Det är detta resonemang jag vänder mig emot.
3) Visst skulle jag vilja se mer klassisk gitarr på tv men är det verkligen rätt att kräva det? Folk som samlar på frimärken kanske skulle vilja se fler frimärksprogram på tv. Än en gång, ligger det inte snobbism i att hävda att tv-program med klassisk gitarr är att föredra framför något annat?
4) Jag tycker att inget skulle kunna vara bättre än om klassisk musik inte är den bildade överklassens musik. Jag hoppas verkligen att de mätningar som påstår att pubiken består av dessa personer har fel. Jag skrev alltså inte att jag anser att det främst bör vara högutbildade som går på klassiska konserter. Det jag skrev är att mätningar (och erfarenheter av publikkontakter) visar att det är så. Det är också ett faktum att den största andelen av publiken är pensionärer, därmed inte sagt att jag tycker att det skall vara på det sättet.
5) Jag anser fortfarande att det enda en konstnär kan göra är att göra sitt bästa. Därmed kan jag ju inte spela musik som jag inte själv tycker om för att försöka nå ut till en större publik (detta håller ni alla med om ifall jag förstått saken rätt). Jag tycker precis som JAE att det är spännande med "moderna musiker" som tänker i nya banor. Jag vill dock inte försöka tvinga musiker till det. Om någon tycker om att spela traditionella konserter under traditionella former så låt honom (henne) göra detta. Varför skall jag lägga mig i hur andra utövar sin konst? Det är än en gång detta pådyvlande av ens egna värderingar på andra som jag vänder mig emot. Om du JAE vill prova nya sätt att nå ut med din konst så skall du göra det för att du innerst inne vill det, inte av något annat skäl och du kan räkna med att jag kommer att sitta i din publik (lägg undan en biljett till mig redan nu) därför att jag själv är intresserad av att lyssna på konstmusik under annorlunda former, inte därför att jag tror att det är nyttigt för konstmusiken att du gör det.
6) Nu känner jag dock att det finns risk för missförstånd igen. Jag vill alltså inte låta bli att informera om den klassiska gitarrens (enligt min åsikt) underbara musik och uttrycksmöjligheter. Jag blir väldigt glad om jag lyckas inspirera någon till att intressera sig för klassisk gitarr. Men jag vill att folk skall göra det av egen vilja, inte därför att jag tycker att det är bra. På mina konserter spelar jag enbart "konstmusik" därför att det är den traditionen som jag är mest förtjust i och som jag tror att jag kan göra bäst ifrån mig i. Mina elever spelar "klassisk gitarr" därför att det är det jag kan undervisa bäst i. Jag har själv fått väldigt stora upplevelser av konstmsik och det är därför jag vill medverka till att andra får den möjligheten. Om de sedan inte tycker att det passar dem så vill jag inte tvinga dem, då får de gå på en annan konsert nästa gång eller söka upp en annan lärare.
7) Till Pers fråga om konstmusik så är det ju samma sak som att försöka definiera "vad är konst". Detta är (vilket alla som försökt vet) omöjligt att försöka beskriva. Varför anses Kristina från Duvemåla vara underhållning medan Staden av S-D Sandtröm anses vara konst? Detta kan jag inte svara på just nu (antagligen aldrig). Jag tror att det har att göra med inställningen hos tonsättaren. Hos Konstnärsnämnden kan man söka bidrag som kompositör eller tonsättare, kompositörer skriver s.k. populärmusik (eller Jazz eller filmmusik eller folkmusik etc) medan tonsättare skriver konstmusik. Här får upphovmännen själva välja om de söker om kompositörer eller tonsättare. Det kanske är enklast så, om man anser att det man sysslar med är konst så är det svårt för någon att bevisa att det inte är det. Kanske någon annan kan svara bättre på detta?

En stor orsak till att det är så svårt att definiera vad som är konstmusik är att den, som genre betraktat, är så öppen. Jag intervjuade en gång tonsättaren Peter Hansen och han så så här:

"Konstmusiken är den mest öppna av alla
musikstilar, om du spelar i ett rockband och
plötsligt börjar spela i en annan tonart än de
andra så får du sparken, det är helt enkelt inte
tillåtet i den genren. På samma sätt har alla
stilar sina regler men inom konstmusiken är
allt tillåtet, du kan ställa dig och urinera och
kalla detta för konstmusik och då är det det!
Det är denna öppenhet som gör att
konstmusiken alltid kommer att överleva. Det
är som den katolska kyrkan efter
reformationen, när någon kom med en egen
tolkning av bibeln sa påven bara "visst, din
tolkning är okej, bilda en egen orden under den
katolska kyrkan vetja" detta gjorde att kyrkan
överlevde, att den tillät olika tolkningar och lät
dessa ordnar vara underavdelningar med egna
uppfattningar men fortfarande inom
katolicismen. På grund av detta anser jag all
denna pessimism vad det gäller konstmusikens
överlevnad vara skitsnack. Rocken och jazzen
däremot kommer att möta samma öde som t ex
wienervalsen, efter att ha varit sanslöst populär
på 1800-talet dog den ut fullständigt som
levande kultur."

Tja.

När det gäller frågan om den klassiska gitarrens status idag i Sverige, så kan jag bara konstatera att den har det bra,eller hur var det egentligen? Nåväl.
En sak kan jag hålla med herr Falk om och det är att kommunikation är ett svårt kapitel, men kommunikation per denna maskindjävel är för mig nästan omöjligt. Tänk att måsta byta ett stomatolleende till en gul gubb-nuna, som dessutom ser ut som en fullpackad asiatisk lustmördare i fejan, för att visa att man menar väl. För det gör jag.
Och är två av dom som hitills har konfronterat mina frågeställningar mer eller mindre helt förnöjda, så är det väl bara att gratulera. Man ska unna sina medmänniskor framgång och ett liv i sann positiv anda.
Själv har jag ju inte kommit längre i min utveckling än till inveckling.

Ha det bra, även ni som inte vill tilltala mig, i edra skrifter.
Skaldade Pelle Frid

Tja, men nånting måste man ju kalla det... För jag menar visst, de här benämningarna kanske inte är perfekta, men jag tror det gäller massor med uttryck som vi använder oss av, inom en massa olika områden, att det går att invända mot dem på ett eller annat sätt. Man skulle väl t.ex. kunna invända om någon pratar om pop- eller populärmusik att "men hallå, det är väl inte bara pop-musik som kan vara populär, i min bekantskapskrets är faktiskt klassisk musik ganska populär"...

Men det vore kanske att överreagera något. Och jag kan kanske tycka att man inte behöver reagera så starkt på uttrycket "konstmusik" heller. Åtminstone som jag uppfattar det menar man inte med "konstmusik" eller "klassisk musik" att det är en musiksort som är bättre än andra musikstilar. Utan, ja... man menar bara att det är klassisk musik man pratar om, typ. Precis som man kan prata om jazz eller folkmusik etc. etc. (Möjligen kan jag dock hålla med om att uttrycket "seriös musik" är lite på gränsen... )

Men alltså vad jag menar, sammanfattningsvis, är väl att man kanske får acceptera vissa "brister" i språket, för det är nog svårt att få det "perfekt"?

Tyvär Per så har detta bibliska citat numera två helt olika och motsatta betydelser. Så jag vet inte riktigt vad du menar.
Kan du vara snäll och förtydliga.

Varma hälsningar/ Pelle Lumiere

Jag gillar att se enkelt på saker och ting. Konstmusik är frågan om en intention, vad man menar att det man gör är för något. Om du går på toaletten och menar att du gör konst just nu och inte bara blir av med slaggprodukter så är det konst. Det behöver inte vara publik, du kan vara helt ensam om ditt konstverk. Om du försöker skriva popmusik så är det popmusik även om det låter som Ligeti. Det finns inget klingande facit på konstmusik det är vad du vill att det ska vara när du sätter dig ner och gör det.

Jag är nog lite enig med Peters lilla text, många genrer kommer att sugas upp av konstmusikens dammsugare, det finns redan avant rock-rörelsen i new york som börjar växa sig ganska stark. Att tänka på profit är provocerande för många lyssnare och det är ju popmusikens grundstomme.

Jag är tämligen enig med Muerto falcone, gitarrens ställning har aldrig varit starkare. Det låter bara lite drygt när du skriver om det.

Hoppas det var kort nog Per ;-)

Nu damp det ner ett mail från regeringen i min postlåda. Eftersom det rör denna diskussion så tar jag mig friheten att saxa inledningen från (det mycket långa) pressmeddelandet. (Även om vi kanske bör avhålla oss från att diskutera politik i detta forum så vore det roligt att höra om ni tror att de problem vi här har diskuterat kan hjälpas i och med detta:)

Pressmeddelande
20 september 2007
Kulturdepartementet

Tid för kultur - kulturområdet förstärks med drygt 200 miljoner kronor

Idag presenteras den kulturpolitiska budgeten för 2008 som innebär att kulturområdet förstärks med drygt 200 miljoner kronor nästa år.

Regeringen vill medverka till att kulturpolitiken förnyas och utvecklas. Att slå vakt om tidigare landvinningar får inte utesluta en kulturpolitisk förnyelse. Satsningarna följer den ambitionsnivå och de prioriteringar som regeringen redan gett uttryck för. Kulturbudgeten innefattar bl.a. en långsiktig strategi för att stärka barn- och ungdomskultur, förbättrade villkor för kulturskapare, en satsning på läsfrämjande verksamhet, insatser för vård av kulturarvet samt satsningar på etnisk och kulturell mångfald och internationell kulturverksamhet. I årets budget finns också särskilda insatser för att hedra Ingmar Bergmans minne.

- Regeringens prioritering på barns och ungdomars rätt till kultur, förbättrade villkor för kulturskapare och värnande av kulturarvet bekräftas genom årets kulturbudget. Det är inte minst glädjande att vi med Skapande skola kan göra en nationell och långsiktig satsning på kultur och eget skapande i landets skolor, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Jo, jag kan väl också tycka att olika genrer kan verka onödigt "åtskilda" ibland. Och i och för sig. Man kanske inte måste dela in musik i olika fack heller... Man kanske kan tala om musik, helt enkelt (och då hoppas att den enda gränsdragning som blir kvar, den mellan musik och icke-musik, inte ställer till med några problem...)

Man kan ju t.ex. tänka sig skivaffärer som inte delar in skivorna i pop, jazz, klassiskt, hiphop etc. Man skulle antagligen hitta sina skivor ändå. Och radioprogram/radiokanaler som sänder musik, hm... tja, de får ju inte ha någon viss profil som bygger på genre... men det kanske räcker med att de anger namnen på artisterna/kompositörerna de tänker spela i de olika programmen? Samma sak för musikfestivaler. Och lärare på instrument, som gitarr, tja, dom kanske får det lite jobbigt, dom ska väl helst då kunna undervisa i alla genrer... Ja, osv...

Ja, men det går kanske. Möjligen blir det lite opraktiskt ibland. Och möjligen kan man gissa att våra ord för olika genrer kommit till för att det faktiskt finns något slags behov av dem. Fast det är nog inte säkert. I af inte att de kommit till av några "bra" eller "legitima" anledningar. Så visst, jag är beredd att prova! Jag undrar bara om vi får med oss resten av samhället på det

Angående att nå ut till den stora publiken med klassisk musik. Titta på detta och begrunda:
http://www.svd.se/dynamiskt/noje/did_17116947.asp
Är det någon som vågar ställa upp med klassisk gitarr i idol? Tyvärr måste jag än en gång komma in på repertoarfrågan - han sjunger här Puccini som jag är böjd att utnämna till tidernas främsta tonsättare, alla kategorier. Om man skall röra folk (inklusive juryn) till tårar redan efter några fraser så kommer det inte bara an på framförandet - man måste även ha en repertoar av denna kaliber...