Ojdå, det här blev långt. Alldeles för långt. Jag slänger in det i alla fall – alltid retar det nån! Jag håller med dig i allt och har ställt mig samma frågor, därför känns det angeläget att svara. Men alldeles för långt blev det. Sorry. 

”Förädlas” och ”breddas” gör den automatiskt som jag ser det, på ungefär på samma sätt som Wiki. Både ”förädlingen” och ”breddningen” görs på så sätt kollektivt. Det här forumet bidrar till bl.a. just det och summan av allt blir för den enskilde gitarrspelaren en grund för egna reflektioner. Själv håller jag mig härifrån så mycket jag kan, ha ha ha…

Det beror på. (klassiskgitarr.com’s valspråk, tillika armékniv och tungskrapa) 

Jag, personligen, tycker att ”vassa armbågar” är en myt. Det en musikant behöver är, förutom den nödvändiga tekniken och musikaliteten, ett sunt förnuft, ”praktisk blick”, bredbandsuppkoppling och förmågan att se sig själv utifrån. En av de nämnda egenskaperna är OTROLIGT sällsynt – gissa vilken och vinn 5 kg kaffe! Det som gör personens musikutövande extra intressant är om han/hon har en specialitet, en nisch. Det personen själv saknar hos andra kan t ex vara början till en egen nisch. Och nej, det duger inte alls att ha en nisch som alla andra också har.

Bas? Gitarr menar du väl?
Nej, det gör det inte, generellt sett. De flesta är pedagoger vid sidan av, eller gör något annat. Själv var jag städare i ett par år. Personligen tycker jag att det är helt ok och det borde inte vara ett bevis på ens förmåga huruvida man kan försörja sig på musiken eller inte. Musikerns ekonomi handlar om den tänkta publikens intresse och vilja att investera pengar i det musikern har gjort eller gör – inte om musikern är bra eller dålig. Bara en sån här sak: en skiva som är helt otroligt bra, men som pga dåligt fungerande distributionskanaler är svårtillgänglig, kan göra att artisten inte får in några stålar. Vems ”fel” är det? Artistens? Nej, knappast… Det är marknadskrafter i görningen där, som med allt annat. Märkte ni inte att kyrkorna drog ned kraftigt på konsertverksamheten när den skildes från staten?

Jag vill inte tro att en musiker ”måste” kosta mycket pengar. Som sagt, vem har sagt att man kommer att bli rik på musikutövning? Vem lovade oss guld gröna skogar? Ingen. Måste konst ha med pengar att göra? Ja, tyvärr, och det tycker jag är otroligt synd, men behöver man verkligen göra det hela värre än det redan är? Man kan också se det så här: folk betalar för det dom vill ha – inte för att försörja en musikant. Vill dom inte ha en så betalar dom inget och det tycker jag är ärlighet på hög nivå. Vill dom lyssna men tycker det är för dyrt så får dom väl planka sig in, då.
Ha ha ha,…”konsument av kammarmusikaliska upplevelser”…skitbra formulerat! Jag tycker att en musikers ”jobb” är att ”veta” vad en lyssnare vill ha INNAN dom vet att dom vill ha det. Vill de inte ha det i alla fall kan man ju alltid fortsätta ändå och då kanske man kan ta betalt för att sluta istället. Frågan är väl främst vad man själv vill ha och om man klarar av att uppnå det? Med tanke på den enorma kraft man måste lägga ned i det man gör för att få upp det på en professionell nivå så måste det vara något man verkligen vill och orkar kämpa för. Och har man ett jobb vid sidan av så är det ju inget problem rent ekonomiskt om man sedan står utan beundrarskara. Att ha ett annat jobb är alltså ganska smart ur ren testpilot-vinkel. När man hittat sin grej, sin formel, så kan man kanske sluta på sitt andra jobb.

Det var en av de absolut bästa och mest relevanta frågorna i det här forumet på länge! Faktiskt pratade jag och min flickvän om det i förrgår. Ja, precis, varför inte? Fast det är klart, en del är ju praktiskt taget som Viktor Borge, fast helt oavsiktligt och utan att veta om det. Men det kanske inte gills?

Det där hänger nog ihop med att man gör som man alltid har gjort, och då blir det ju som det alltid har varit. Konstigt, med tanke på att musiker antagligen är den mest bisarra samling människor med den i särklass mest sjuka humor man kan tänka sig – privat, inte på scen. Gamla, torra skämt blir ju kul igen om man säger dom alldeles för många gånger – dom kanske drar dom just av den anledningen, har du tänkt på det? 
Jag tror att det i mångt och mycket kan handla om att man hemskt gärna vill bevisa att man är en ”skolad musiker”, en RIKTIG klassisk musiker. Dessutom är det inte så konstigt att man omedvetet tar sig själv på större allvar om man upplever det som att ingen annan gör det – många tror att deras hårdrocksbakgrund lyser igenom och då måste dom ta i lite extra. Sen har du den ekonomiska biten: man vill inte riskera att folk blir besvikna, vilket slår mot ens egen ekonomi i slutänden. ”Bäst att göra det här lite sobert”, tänker man och så gör man inget av det i alla fall. Alltså, mer pengar i omlopp kan innebära mindre ”artistiskt spelrum” = självcensur. Många tror också att det är symptomen som ger sjukdomen, dvs. att om man uppför sig som en känd gitarrist så blir man det.
Jag rekommenderar en genomläsning av Erving Goffmans ”Jaget och maskerna”, som ligger till grund för mycket av mitt eget tänk i frågan. Varning: det är fanimig ingen rolig bok och man vill gärna slita av sig ansiktet av den snobbiga översättningen, men det är det värt.

Det man själv vill med sitt eget spel är den väg man måste ta. Man kan inte bli någon annan, hur man än försöker, och man orkar inte spela den Akademiska Gitarristens Teater om man inte ÄR just en akademisk gitarrist. När man fattat att man är som man är, att ens visioner duger och sedan börjar gräva där man står (istället på en plats där man tror att det är grönare) så går allt lättare och hänger plötsligt ihop naturligt. Det mest sanna vore ju då att en kul kille eller tjej låter humorn gå fram och lysa igenom under ett framträdande och att en väldigt skolad musiker låter presentationen fyllas av spännande och utförlig information. Det ena är inte bättre än det andra, utan är precis lika bra om det är ärligt. Alltså: man behöver inte bli nån annan för att bli accepterad eller seriöst uppfattad under ett framträdande. Det är det inte så många som har fattat, enligt mig. Att släppa taget om sig själv och sin självfokus är mitt främsta råd till alla – inklusive mig själv. Vem är det som lever ens liv, egentligen? Antagningsnämnden på Kungliga Kommunala Musikhögskolan? Ingen hamnar ju i Sohlmans musiklexikon för att den gör som man ska.

Du har förbannat rätt. Det krävdes en halv sekunds betänketid. Jag tycker inte att det är så konstigt, just därför att en pionjär oftast inte kan sluta tänka på en jagande tanke, och inte kan låta bli att testa den. Autodidakten har inga tydliga begränsningar, just för att han/hon inte har någon pedagog som har påpekat att de finns och att det innebär en begränsning. Det en lärare säger kan ha förödande konsekvenser – både positivt och negativt!
Kunskapens betydelse är väl rätt solklar, men jag betvivlar ofta pedagogens. Att vara pedagogisk är ett sinnelag och en medfödd förmåga starkt kopplad till empati. En person blir inte en bra lärare bara för att den har gått en pedagogisk utbildning, eftersom såna förmågor inte kan läras, bara utvecklas och, tyvärr, begränsas och förstöras. Många utövande pedagoger bör absolut inte undervisa, enligt mig.
Vad ska man bli när man bli stor? Sig själv, naturligtvis. Vem det blir får man bestämma själv. Kanske skulle folk generellt lita mer på sin egen förmåga än på andras? Det hade garanterat inte blivit någon bok om ergonomisk gitarrteknik om jag hade lyssnat på ens hälften av vad andra sa, än mindre en ännu tjockare uppföljare på engelska.

Enskild uppfostr…oj, förlåt…undervisning förordar jag. Sånt kostar och det ska det göra. Varje ung person måste nån jävla gång få uppleva att de betyder nåt, att deras behov får stå i odelat centrum och att de får vara den ena parten i en dynamisk kontakt med en vuxen människa. Tyvärr är sånt mer sällsynt än man vågar sig på att tro. Ett stort plus är om gitarrläraren inser att det inte är ett måste att spela gitarr för alla människor och att man faktiskt kan leva ett fullgott liv utan förhårdnader på fingertopparna. Ja, Grand Theft Auto ÄR roligare än att plinka på en gitarr som dessutom låter fan, för det är ju först långt senare som det börjar fungera och låta bra. Är det svårt att förstå att en ung person hellre gör nåt annat än fortsätter spela gitarr bara för att ”morsan vill det”?
Jag tycker inte att det är fråga om att ”hjälpa fram” stackars barn, utan om att våga möta upp deras intresse när, och om, det kommer. Många elever tror jag skulle må bra av att bli rekommenderade att sluta så att de med gott samvete kan dra iväg för att göra det där dom gillar, vad det nu kan vara. Allt annat är nästan barnmisshandel. Motivation är viktigt och den ska varje människa få chansen att förvalta själv – inte en sabla farbror gitarrlärare som ju bevisligen redan är helsåld på just gitarrspel.
Sen tror jag att det är många pedagoger som sitter och drömmer sig bort och poetiserar om Tárrega och Segovia istället för att intressera sig för den levande person de har framför sig – eleven. Att Segovia klarade sig helskinnad tror jag mycket väl kan ha att göra med att han slapp den pedagogiska biten. Sin egen odelade uppmärksamhet behöver man ju aldrig tvivla på. En ”stjärna” kan inte skapas utan skapar sig själv om den ges de rätta förutsättningarna – det har historien visat med all önskvärd övertydlighet. 

”Behövde lida”…? Vill man ha pengar ska man inte syssla med konst, så enkelt är det. Den som lider av konst, lider inte i första hand av sin taskiga ekonomi utan i bästa fall bara av sin egen extrema brist på just praktisk blick. Om ekonomin som konstnär skaver så väldigt så är det väl bara att lägga ner och göra nåt annat? Dessutom, när är pengar en konstnärlig drivfjäder egentligen? Hur många konstnärer och musiker skulle lägga ner samma dag som konsten blev gratis? Inte jag!
Som sagt, vem sa att man blir rik på konst? Man blir, i bästa fall och utan varken positiva eller negativa fördomar om sin förmåga, rik på det folk behöver – inte på det man försöker tvinga dom att behöva.

/JZ