Kul resonemang att diskutera pellegrosso. Hoppas att fler hänger på!

Jag tror att den klassiska musiken i allmänhet behöver ett nytt tänk för att nå en större publik. Jag ser således inte detta som ett utpräglat problem för gitarren. Min filosofi kretsar kring att få nya människor att lyssna till den musik som jag själv spelar och tycker om. Den klassiska musiken tyngs i mångt och mycket ned av gamla fördomar som jag tror gör att folk i allmänhet inte känner sig kvalificerade att gå på konsert och ta till sig musiken.

På uttalanden i stil med: "Men jag kan ju inget om sådan där klassisk musik..." brukar jag kort och gott svara: "Det räcker om du gillar det du hör. Njutningen är gott nog"

Jag får känslan av att många människor lätt blandar ihop begreppen "avnjuta" och "förstå" vilket jag tycker är synd.

En detalj som ligger gitarren till fördel (men kanske också i till dess nackdel ibland) är dess starkt folkliga förankring, i kombination med en bred repertoar som sträcker sig över fler genrer än de flesta andra instrument. Ibland brukar jag ställa mig frågan - är det så viktigt att kategorisera det vi gör som klassisk gitarr? Vad kan vi vinna/förlora på detta?

Själv brukar jag allt som oftast säga att jag spelar akustisk gitarr. Det är enklast så...  

Ang. din frågeställning om den pedagogiska verksamhetens syfte så tror jag att den har sin plats. Det kommer alltid finnas autodidakter som går sin egen väg och drar upp farleden för andra. Nu vet jag inte vilka profiler du åsyftar på men både Segovia, Bream och Williams tog ju alla lektioner under någon period i livet, vilket inte gör dem självlärda enligt min mening.

En annan lite mer crossover-snubbe som jag verkligen gillar är gitarristen Tommy Emmanuel. Det skrivs ofta stort och sensationsartat om att han är helt självlärd. Att vara självlärd borde väl rimligtvis innebära att man inte fått intryck från någon annan utan bara kommit fram till sina egna ofärgade slutsatser. Tommy E har själv berättat att han lärde sig grunderna i gitarrspel genom att lyssna på Chet Atkins på radion som liten pojke. Han har sedemerat turnerat och spelat med bla chet och andra storheter vilka säkert har påverkat (färgat) hans kunskap genom åren.

Som jag ser det så är det intressanta hur man omsätter dessa intryck till egen kunskap. Om ingen någonsin tog intryck av någon annan så skulle nog de flesta konstarter dö ut inom kort. Därför tycker jag det är viktigt att undervisa i gitarr - vi för musiktraditionen vidare, och bidrar till en större musikaliska allmänbildning, och kanske också till en större konsertpublik i framtiden

Jag tror att man aldrig ska låta sig fångas i fällan att se sig som "missförstådd konstnär". Om man inte gör det man gör för egen skull blir det bara fel, oavsett om man är musiker, bildkonstnär, snickare eller vad du vill. Finns inte det glödande intresset och stoltheten över det egna uttrycket är man mindre intressant för andra också, oavsett "nivån" på det man skapar. När min son kommer hem från skolan och visar sin egenhändigt snickrade skärbräda tittar jag på den med intresse för att han är min son givetvis, men framför allt för att han är stolt. Hans glöd gör mig intresserad, trots att jag redan äger en liknande plankbit sedan min äldste son gick i skolan.

Utan gitarrlärare är det kanske många som faller bort som inte själva orkar nära sin glöd i längden. Lärarens främsta uppgift är att tända, eller elda på, glöden. Teknik och musikkunnande är självklarheter som alla lärare bör kunna lära ut men det allra viktigaste är själva glädjen att spela.

Myten om den fattige konstnären är verkligen bara en myt som härrör från de få brinnande själar som har vägrat ge upp sin konst trots frånvaron av kommersiell framgång, men fattigdom befrämjar aldrig konsten. Däremot kan säkert rikedom stå i vägen för konstutövande. Fast till syvende och sist handlar det väl bara om koncentration och att brinna för det man gör, men i längden också att hushålla med krafterna. Utbränd blir den som brinner för kraftigt!

Först och främst tycker jag att det var ett intressant debattämne du kom på, pellegrosso och tack, Per, för ditt kloka och insiktsfulla inlägg!

Pellegrosso, jag förstår inte vad du menar med att klassiska musiker skulle "ta sig själva på ett så stort allvar". Tar de sig själva på större allvar än andra musiker/artister? Kolla in intervjuer med popartister och fixstjärnor på tv - på MTV, i dokusåpor och dylikt: Där kan du se många exempel på människor som tar sig själva på för stort allvar!
Det krävs hög koncentration att genomföra en konsert, om man vill att det ska gå bra, och jag tror att det kan vara därför en del klassiska musiker verkar stela och tråkiga - de försöker hålla sig koncentrerade på sin uppgift och skapa den stämning och atmosfär som musiken kräver. Jag försöker att underhålla publiken med små torra akademiska skämt så ofta jag kan. Det är förövrigt de enda skämten jag kan som lämpar sig på konsert i t.ex. kyrkor. Under-bältet-skämten spar jag till pubrundan

Skämt åsido, jag förstår vad du menar, pellegrosso, och jag skulle gärna se en ny fräsch artist av Viktor Borges kaliber på den klassiska gitarrscenen!

Nuförtiden krävs det mer eller mindre att man har vunnit ett antal stora gitarrtävlingar för att kunna göra sig ett namn som klassisk gitarrsolist (rätta mig om jag har fel). De klassiska gitarrister som är i ropet idag har alla vunnit ett flertal tävlingar. Jag har köpt en del CDs och sett en del konserter med yngre tävlingsvinnande gitarrister. De har god teknik och spelar för det mesta på ett musikaliskt korrekt sätt, men nästan alla saknar det där lilla extra, nerven, som gör att jag som lyssnare fångas upp och blir berörd av det jag hör. Det är nämligen bra att ha så lite nerver som möjligt om man ska vinna tävlingar...

Det känns jobbigt att säga det igen, jag håller med dig. Jag hoppas bara att ingen tror att jag förespråkar konsekvent självspäkeri eller att jag inte tycker om pedagoger
Självklart finns det en del humor och självironi i det du citerar, men ligger det inte lite sanning i att om det går för lätt så kan man tappa motorn i sina ambitioner och det är väl detta som jag grubblar över.
Dessutom är jag ingen "pedagog-hatare" som sagt, på något sätt, men vad som triggade min vilja att "killa" på debattnerven med hänvisning till Anna-Lenas m fl tidigare diskussioner var en liten tillbakablick över vad en pedagog kan göra och inte göra.
När jag var som mest på hugget och brann av lärovilja, då hampade det sig att jag fick den tvivelaktiga förmånen att ha en lärare som saknade talang helt enkelt. Han var en fena på att spela men när jag, och för all del vissa andra elever till honom, lyckades spela lite bättre än på gymnasienivå då blev han mer en konkurrent än lärare. Detta kunde ta sig tämligen bisarra uttryck, t ex om han gav mig ett små-marigt stycke, låt oss säga, Villa-Lobos :"Schottis Choro". så kunde man ge sig tusan på att när jag hade börjat "hittat hem" i stycket i fråga, då hade han övat som en tok på stycket för att på något sätt överglänsa mig. Mycket upplyftande. Jag har många sådana exempel
på "pedagogik". Men den händelse, av många händelser, som jag minns särskilt var när mannen i fråga tog med sig familjens undulat på gitarrlektionen!!! Varför det vete tusan, men den lektionen gick i alla fall ut på att skratta åt fågelstackaren. Visst låter detkäckt. Nåväl, jag tog hjälp av en kompis som hade kommit ganska långt i sitt spelande, och fick lite stycken och en sund coaching för att förbereda mina ansökningar till vidare studier. Jag kom in på dessa studier och min gitarrlärares kommentar var"Tur,Tur"???? Vilket charmtroll va???
Han hade avlagt  sin pedagogiska examen på Ingesund .
Självklart triggar det antingen ångest, eller som i mitt fall ett djävlar anamma som byggde på att finna min egen metod, i och för sig med hjälp av en fantastisk pedagog och människa. Sen blev det inget matnyttigt av det hela, men livet blir inte som man har tänkt sig för jämnan.
Om jag hade blivit "något" inom konsert-världen ,så nog hade jag kallat mig autodidakt men med referenser till ovan nämda undulat
och den pedagog som lärde mig att hitta min egen metod.

Fasen, jag är nog lite kaxig, men genom tiden jag har levt så tycker jag att jag har lärt en del. Bl a. att det blir sällan som man har tänkt
.
Jag fick möjligheten att inför detta läsår  studera gitarr på folkhögskolenivå. Detta hade jag sett fram emot som bara tusan och numera hade jag både råd och tid att ge det ett år, skitkul. Tyvärr fick jag tacka nej i elfte timman. Men jag har inte gett upp. Till våren ska jag på det igen. Och varför? Av två skäl. 1/ jag älskar, på riktigt den kick vacker gitarrmusik kan ge mig. 2/ Min undran om en gammal kamel som jag (45 år) kan  få fart på det hela igen. Jag tror det går bra, men vet, det gör jag inte.
Det var på Bollnäs jag skulle gå. Med Fredrik Mårtensson som lärare.
Det hade varit riktigt kul, han var nämligen elev till mig, någongång för
25 år sedan. Jag tror inte att han har någon undulat.

So help us God

Hälsningar Pellegrosso (som är överlycklig att ni hugger tag i mina frågeställningar och funderingar)

Ha, ha, jag vet vem det är!
Hade honom själv som pilt, men mina minnen av honom är goda, det är nog han förtjänst (eller fel:) att jag gick vidare. Han visade nog inte sina excentriska sidor med unga elever.

Nej, jag har ingen undulat. Däremot vaknade jag i morse av att en gråsparv förirrat sig in i min lägen het. Jag stängde fönster och dörrar innan jag somnade så den hade varit där hela natten! Märkligt!

Fredrik

Är du säker att det inte var en undulat?
Detta kanns lite spooky!
Och du har rätt om hans förtjänster som inspiratör för yngre förmågor. Det är nämligen han och hans spel som jag nämner i en tråd angående "användbara låtar i undervisning" .

Hälsningar/Pelle

Det som inte härdas det kroknar

Mycket intressant!

Nu har vi förflyttat oss mot krass realism enligt din uppfattning.
Intressant därför att du resonerar rätt kärvt ang. musiklärarens roll och tillika musikhögskolans roll, naturligtvis ur ditt perspektiv.
Konsten är en sak och brödfödan en annan det är nog de flesta eniga om. Och jag tror mig veta att situationen är tuff för de flesta i musiker/solist-bagen även när det gäller andra delar av musik-världen såsom rock, schlager, dansband, idol-figuretterna m fl. Och här har du en poäng som jag glatt skriver under på: kontakter, kontakter.... och talang. Det är vad som behövs. Naturligtvis tillsammans med hundra andra små och stora parametrar som skall kalibreras rätt och med timing.
Och det är ju klart att en ettrig eller bufflig lärares påverkan kan ta många riktningar angående hur en elev utvecklas. Men överlever man detta "trauma" så är man säkert rustad att kasta sig ut i proffessionen bättre än den som glidit fram på den berömda räkmackan. Frågan hamnar ändå där min funderingar på denna tråd startade: blir saker och ting bra om man glider in i verkligheten på denna macka och finns det någon som egentligen, ur allmän retorik betraktat, har gjort en karriär värt namnet med denna förutsättning. Jag vet för lite om dagens klassiska gitarrvärld för att ha ens en egen introvert åsikt om detta och jag vet inte om det spelar någon roll överhuvudtaget MEN om den del av den underbara musikens värld som vi på detta forum gillar och högaktar skall överleva och generera mer intresse, så tror jag att dessa, rätt så svåra och bångstyriga frågor har sitt berättigande.

Jag kommer att tänka på en god vän som lämnade operahögskolan i Oslo någongång i början av 80-talet, och vad hon  sa till mig efter examen. "Pelle, efter alla dessa år av studier har jag i alla fall lärt mig hur man inte sätter upp en opera".
Skön inställning trots några hundratusen i studieskuld.

Lev väl/Pellegrosso

PS/ Självklart ska man vara snäll mot alla fast inom rimlighetens gränser/DS

Tack pellegrosso till ett bra och kul initiativ till flera viktiga diskussioner!  Jag nöjer mig emellertid med att svara på några av de spår du var inne på i ditt första inlägg, för att göra någonslags avgränsning.

Du talar, så vitt jag förstår det, om den klassiska gitarren i Sverige, en tämligen sorglig historia för tillfället. Inte för att det råder brist på gitarrister, utan för att den klassiska gitarrens vara eller icke vara i Sverige verkar stå och falla med enskilda individers av idealism besjälade engagemang. Det krävs inte mycket för att konstatera det. Det är bara att bläddra i SGLS-nummer för att se att det är ett lätträknat fåtal färgstarka och engagerade personer som gör ett hästjobb för att hålla den klassiska gitarren vid liv, i alla fall utåtriktat. För Gitarr i Väst är förhållandet desamma. Deras konserter befolkas till synes bara av de närmast sörjande, trots toppmusiker och duktiga nya gitarrister som gästartister på konserter och seminarier. På musikhögskolorna är inte undervisning i klassisk gitarr en självklarhet, och absolut inte på musikernivå (Göteborg är kanske det mest belysande exemplet).

Visst har vi skickliga gitarrister här i Sverige. Vi har några solister i världsklass. Vi har många duktiga pedagoger, fina kulturskolor samt estetiska program på gymnasier och folkhögskolor. På de musikhögskolor där det undervisas i klassisk gitarr är de flesta eleverna hängivna och de flesta av lärarna skickliga. Ändå verkar det vara som om intresset för klassisk gitarr sällan eller aldrig når ut med den kraft som det intresset kan existera inom de fyra väggar där entusiaster träffas och förenas i sin kärlek för musiken och instrumentet. Ute i världen lever och frodas den klassiska gitarren som aldrig förr. Det händer massor av kul saker och jag är glad av få ta del av det, ja, bara av att veta att det händer så mycket bra och roligt gör mig inte ett dugg orolig för den klassiska gitarrens varande eller framtid. Mängder av nya inspelningar, nya fina utgåvor av gammal och ny musik, och så vidare. I Sverige är det inte så.

Jag vill inte vara en dysterkvist. Uppsala gitarrfestival är ett fantastiskt initiativ (årets program är som vanligt häpnadsväckande starkt), SGLS-sommarkurser i Ingesund består, gästartister och föreläsare av hög internationell nivå och ryktbarhet besöker våra musikhögskolor och sommarkurser då och då.

Men på det hela taget är det tyst. Anledningarna till varför klassisk gitarr i Sverige åter har blivit ett särintresse för entusiaster och specialintresserade är flera. Ekonomiska orsaker har tvingat utbildningssystemet på alla nivåer till plågsamma nedskärningar och kompromisser med kvantitet och (värst av allt) kvalitet på undervisningen och antalet platser för studenter (vid exempelvis högskolor). TV och radio bär också ett ansvar, även om instrumentet som sådant naturligtvis inte är beroende av PR för att existera. Men med handen på hjärtat kan jag inte minnas när jag såg eller hörde en klassisk gitarrist på svensk tv under värdiga former, dvs på  bra sändningstid eller i sammanhang där det finns en någon sånär chans att någon människa ser och hör det. Min poäng är att klassisk gitarr är något som man tvingas förklara för folk. Återigen har klassisk gitarr i Sverige blivit ett okänd fenomen för den stora massan, ett särintresse där den invigde förvisso orienterar sig väl, men den oinvigde inte kan ta en del av det vackra vi hör och ser.

För 15-20 år sedan (och än idag av de generationerna) visste så gott som alla vem Andrés Segovia var. Man visste hur klassisk gitarr kunde låta. Idag tvingas man referera till klassisk gitarr som något som på sin höjd förekommer i Deer Hunter…

Jag vill kasta ut två möjliga `lösningar´ på hur intresset för klassisk gitarr kan återuppväckas. Bollen ligger naturligtvis hos oss utövare, men det finns externa hjälpmedel som bör begagnas och som jag tror skulle göra avgörande skillnad för intresset för klassisk gitarr.

Attityden till konstmusik i Sverige är minst sagt hemsk och inskränkt. Problemen kan sökas hos publiken eller hos institutionerna eller bäggedera. Detta har gjorts till leda. Publiken är dum kan man säga, eller att konsertinstitutionerna är förstelnade. Jag vill inte skylla på någon. En publik låter sig inte tvingas delta i något den inte vill och en institution bör inte ta på sig clownnäsan bara för att behaga en bred allmänhet, till det finns det s k populärkultur till i oändliga mängder. Men i ett försök att vara konkret. Det som kan göras är enligt mig följande:

1. Utbildningssystemet bär huvudansvaret, både det offentliga och privata. Saknar barn och ungdomar ett levande kulturutövande i hemmet (kultur av vilket slag som helst skall tilläggas) så skall de kunna ta del av det genom skolan. Tanken är inte ny, men det är på detta sätt man grundmurar möjligheterna för individer att sedan som vuxna själva söka sig till kulturella aktiviteter, som utövare eller publik. Att njuta av kultur i allmänhet är en arbetsseger i Sverige. På andra platser i Europa och världen är kulturella nöjen och aktiviteter helt eller delvis demaskerat från åsikter om att det skulle vara tråkigt, löjligt, töntigt, svårt eller ett snobbigt sätt att roa sig på. I Italien kan ungdomar och gamla helt naturligt och oproblematiskt diskutera fotboll i hemmet eller på kaféet för att sedan snacka om opera eller om konserten i helgen på konserthuset på samma avspända och engagerade vis. I Tyskland är de allra flesta berlinarna enormt stolta och glada över sina filharmoniker, och det är ett familjenöje att gå på deras utomhuskonserter. Många fler exempel kan radas på varandra.

I Sverige är det ett snobberi att gå på konserthuset, eller ett kufiskt beteende att gilla klassisk musik, måla tavlor, skriva dikter eller att gå på teater. Distansen inpräntas i oss som unga och fördumning av människors tankeförmåga och kreativa möjligheter möts vi av bara så fort vi slår på tvn (vilket kan vara riktigt nedslående, i alla fall för mig). Detta är problem som inte alls på samma sätt är framträdande ute i Europa. Kulturförakt, eller det rena och skära kulturhatet är förvisso lätt att skylla på, men vad jag vill hävda är att om barn och ungdomar får besöka teater, museum och konserthus minst två gånger per termin sen de är små knattar på dagis, så blir förhållandet till kultur mer avspänt och naturligt än om de skulle tvingas dit eller hamna i sådana sammanhang som äldre ungdomar eller vuxna. Utöka musikundervisningen, be högskolestuderande musiker att komma och visa sina instrument för barn, berätta lite och anordna konserter på skolor och dagis ute i landet. Att få ett naturligt och avspänt förhållande till musik är nyckeln till ett eget musicerande och ett aktivt, livslångt lyssnande. Jag har läst mängder av intervjuer med musiker och i böcker av musiker att deras naturliga förhållande av musik gjort att de sedan själva blir kreativa. Steget från att tycka att något är kul till att känna att detta vill jag ägna mig åt blir mindre om det inte finns några barriärer till konst och om förhållandet till musik och kreativitet är avspänt och naturligt. Många musiker blev musiker just därför att de haft kontakt med musicerande, lyssnande eller utövande i framförallt hemmet sedan de var små barn. Samma förhållande råder från det då barnen sätts på dagis. Deltar barn i aktiviteter inom ramen för skolverksamheten i kulturbesök och kulturutövande så kan vi röja bort många väsentliga hinder som står ivägen för att konstmusiken och den klassiska gitarren skulle få fler utövare och lyssnare. Det är jag övertygad om.

2. Den musikaliska och speltekniska nivån på oss gitarrister måste öka. Titta på violinen och pianot, som Aaron Shearer (David Starobins, David Tanenbaums och Manuel Barruecos lärare) sa. Vägen dit är lång och mödosam och med detta sagt menar jag INTE att vi skall hänge oss åt ensidig elitism och att våra kulturskolor i grunden ska reformeras eller för den delen skrotas.

Pellegrosso, du lade ut en krok till en diskussion om vad god pedagogik är. Ingen vet det. Jag tänker inte svara på det heller. Richard Feynman, den karismatiske bongospelande nobelpristagaren i fysik, fick frågan om vad god pedagogik är. Han utsågs flera gånger till den bästa universitetsföreläsaren, känd för sina fängslande föreläsningar och seminarier, varpå han svarade: ”jag har prövat massor av metoder, men kommit fram till att det inte finns någon”. Feynmans otroliga förmåga att väcka människors tankar, egga deras nyfikenhet och fantasi och få elever att ställa fler frågor än att ge svar är fullt applicerbart på musicerande. Författaren Gunnar Ekelöf hävdade just att konstens mening var att väcka frågor, inte att ge svar. Klischéartat kan väl tyckas till en början, men alla stora konstnärer, musiker och vetenskapsmän har förenats i den barnsliga kreativiteten, lusten och nyfikenheten att ställa frågor, och att då och då svara på sitt personliga sätt, att delge sitt sätt att uppfatta världen och hur det är att vara människa.

Vad jag dock tror mig kunna säga är att det finns några saker som är viktiga för att höja den musikaliska och speltekniska nivån.

Ensemblespel. Gitarrorkester verksamhet, spela tillsammans med andra instrument, instrumentdemonstrationer, små konserter, you name it. Gitarrister behöver bli utmärkta kammarmusiker, instrumentalister i vidare mening än att bara spela fort eller att vara solister. Blir gitarristerna också detta får vi skickligare, intelligentare musiker, och därmed fler solister av hög internationell klass. Som solist överlever du inte i Sverige. Den enda som skulle kunna göra det just nu är Göran Söllscher, krasst, men förmodligen sant, om du inte kombinerar andra uppdrag, som vanligen undervisning.

Jag tror att angreppspunkterna på dessa ämnen är flera. Modern teknik och en intelligent presentation av klassisk gitarr kan göra mycket av jobbet, men jag tror att en fortsatt framtid för den klassiska gitarren i Sverige ligger i att man vidtar åtgärder som når människor. För säga vad man vill om Segovia, men jag vet många som blev gitarrister och livslånga lyssnare på klassisk gitarrmusik efter det att de hört honom för första gången på tv, i ett radioprogram eller på skiva. Hade de aldrig hört honom hade många varit den klassiska gitarren fattigare. Häri formas också slutsatsen för mitt resonemang: Hur skall någon veta att den klassiska gitarren finns om den inte hörs och ses?

JAE,
jag tycker som vanligt att du har många poänger i ditt resonemang. Däremot tror jag att du inte har alldeles rätt i alla dina påståenden.
Vist finns det brist på eldsjälar hos SGLS (och kanske hos Gitarr i Väst) men om problemet är att gitarren inte når utanför gitarrkretsarna så är det väl inte ett stort problem att just gitarrkretsarna har svårt med eldsjälar? Min verklighetsbild liknar inte alls den du beskriver. 1)Om du tittar på olika kammarmusikföreningars generalprogram så tror jag att du kommer att hitta ganska många konserter som innefattar gitarr.
2)På alla nutida musikfestivaler är det idag en självklarhet att det förekommer MYCKET gitarr (under nordiska musikdagar för ett par veckor sedan var jag anlitad vid 6 konserter).
3)Jag hör gitarr varje dag när jag lyssnar på P2.
3)Gitarrskivor vinner grammisar som aldrig förr (förra året vann Söllscher t ex).
4)Det komponeras otroliga mängder musik för gitarr för närvarande, det är närmast en självklarhet att en tonsättare har komponerat något för gitarr.
Självklart så är stråkinstrument och klaverinstrument mer förekommande på klassiska konserter än vad gitarr är. Detta tycker jag är bra - säga vad man vill, men vill man lyssna på de bästa styckena från den västerländska konstmusikens kanon så är det hos stråkar och klaver man bör leta. Jag skulle inte vilja byta ut Beethoven mot Sor eller Brahms mot Regondi eller Sjostakovitj mot Tansman etc.
Det är en risk att jämföra gitarren med stråkar och klaver. Jämför den med trombone eller saxofon eller marimba eller fagott eller harpa eller oboe etc så märker du att gitarrens tillstånd i jämförelse med dessa ter sig ganska bra, inte sant?
Jag är också frågande till din skönskrivning angående tillståndet i Tyskland och Italien. Eftersom det bor fler personer i dessa länder än i Sverige så är det en självklarhet att publiken är större men har du läst mätningar som visar att det verkligen är fler, procentuellt sett, som tycker om filharmonikerna i Tyskland än i Sverige?
Angående att endast Söllscher kan livnära sig på att spela gitarr. Detta stämmer inte. Det går alldeles utmärkt att försörja sig på att spela gitarr, det har jag själv gjort. I din hemstad så gör väl inte theGothenburgCombo så mycket annat än att spela gitarr, eller?
mvh Mårten Falk

Trevligt att diskutera med dig också JAE.
Om jag förstått ditt resonemang rätt så är problemet att svenskar inte tycker om konst. Jämfört med andra konstnärer så tycker jag nämligen fortfarande att klassiska gitarrister har det rätt bra.
Den stora allmänheten har alltid skytt högkultur. Tidigare så var det enbart adeln och kungligheter som hade tillgång till konst. Senare har det alltid varit så att konsert-, galleri-, och teaerbesökare bestått av välutbildade intellektuella. Jag tror inte att det kan vara på något annat sätt. Jag måste dock (något pinsamt) erkänna att jag inte har umgåtts så mycket utanför dessa kretsar. Jag vet inte varför Svensson inte läser poesi och lyssnar på nutida konstmusik. Jag har själv vuxit upp i en släkt där alla varit konstnärer,författare, idehistoriker och konstvetare och i min släkt och bekanskapskrets är alla intresserade av konst.
Jag tror inte heller att man kan skapa konst med baktanke om att nå en stor publik. För mig är det just detta som skiljer seriös konst från kommersiell underhållning. Man kan bara söka sig innåt (du nämnde Ekelöf tidigare, i sin mest kända dikt skriver han "det som är botten i mig är botten också i andra -bättre än så kan det nog inte skrivas).
Angående att staten stöder smal kultur, så har det alltid varit och så måste det förbli. Frihetshjälten Beethoven hade aldrig kunnat skapa något utan mäktiga mecenater. Det är bara att titta och jämföra public service tv med de kommersiella kanalerna. Sveriges Television och Radio skulle aldrig kunna visa så högkvalitativa program utan statligt bistånd. Menar du att de borde spela klassisk gitarr i de kommersiella radiokanalerna, det skulle vara lika absurt som att spela pop i klassisk förmiddag i P2? Det är bara i P2 där man kan tänka sig klassisk gitarr och där förekommer det ofta, inte minst i önskeprogrammen vilket visar publikens intresse.
Förövrigt så måste du skämta när du skriver att du föredrar Torroba framför Beethoven...
Jag tycker att det är bra att konserthusen domineras av Beethoven och Mozart et al. Det är den musiken jag helst lyssnar på. Måste jag välja mellan Rodrigos gitarrkonserter eller Brahms pianokonserter som kommer jag alltid att välja Brahms. Som tur är måste jag inte välja utan jag kan få både och.
Jag upplever att den klassiska gitarren har en stor och kärleksfull publik.
Eder Mårten

Haha....Hurra, forumet lever!