1

Topic: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Vad som börjad som en tråd om gitarrvård urartade till den livligaste pedagogiska diskussionen på länge!
På uppmaning av Joel startar jag en ny tråd!
Ni andra får också hoppa in i debatten, om ni vill!

Fredrik




A: Är det någon  på sajten som läst några forsknignsrapporter eller böcker om instrumentalundervisning och som har lust att diskutera det med mig? 

F: Svar ja!

A: Vilka artiklar, böcker eller avhandlingar har ni läst Fredrik och Mårten?

F: Jag har den senaste tiden läst dina samt de du hänvisar till, det står mycket bra i dessa och jag hade antagligen missat dom om det inte vore för denna sajt!
Jag diskuterar gärna dessa mer i detalj, jag återkommer!

Jag har även plöjt igenom litteratur om tinnitus, fokal dystoni samt  J. Zelmerlöövs ergonomibok, som min arbetsplats precis köpt in.

Jag har också mina egna yrkesgrundade åsikter, teorier och erfarenheter, dessa väger tungt i min egen undervisning (vetenskapligt grundade eller ej) och det står jag för!
De egna funderingarna om yrket lånar man ju såklart från andra lärare, rektorer, utbildare osv, dessa ändras också med livets gång.

A: Jag Jag får intrycket av att ingen av er läser utan mest tycker det ni alltid har tyckt.

F: Vad grundar du detta intryck/ antagande på?
Förutom det nu rätt uppenbara faktumet att vi tycker olika beträffande grupp/ invividuell undervisning kunde ett exempel vara på sin plats!

A: Jag har hört försvaren för indivuduell undervisning väldigt många gånger, men jag hör inga argument mer än att det kändes bra för en själv eller att just era elever uppskattar det.

F: OCH VAD ÄR VIKTIGARE ÄN ATT MINA ELEVER UPPSKATTAR MIN UNDERVISNING? Att de lär sig nå´t och har kul, kanske? Ja, det är kanske därför de uppskattar min undervisning!

Om du granskar mina tidigare inlägg kan du där se att jag inte är emot gruppundervisning som sådan utan tvätom förordar en kombination av dessa två undervisningsformer!

Jag har och undervisar även nu i grupp på gymnasienivå och saknar i det ämnet möjligheten att individualisera undervisningen (vilket man är ålagd att göra som gymnasielärare) i den mån jag önskar. Detta sinkar de som redan är bra att spela och verkar negativt på de som inte kommit lika långt. Jag är övertygad om att kombinationen individuell/ gruppundervisning är kanon!

A: I USA har musiklärarfacket en egen forskningsorganisation MENC, men intresset i Sverige verkar lågt.  I den flesta andra länder finns forskning om instrumentalundervisning, men i Sverige verkar en del lärare vara  rent negativa till vetenskapliga kunskaper, ofta utan att ens ha läst något eller ha förstått vad forskningsresutat är och hur de kan användas för att utveckla professionen Varför är det så?

F: Du motsäger dig själv.

Först skriver du att det VERKAR som om lärarna är negativa sedan undrar du varför det är så.

Det är, som du själv framhåller, skillnad på antaganden och fakta!

Ett intressant forskningsområde vore:
Är instrumentalpedagogerna ointresserade av pedagogiska forskningsrön!

Sedan tycker jag att det är litet oförskämt att dra alla pedagoger över samma kam!

Man ska nog inte missta utebliven respons för en ovilja att resonera om pedagogik. Det hade varit betydligt lättare, och mer intressant, att diskutera detta muntligt, under profesionella former, tycker jag!

A: Varför läser ni inte allt spännande som ges ut om instrumentalundervisning?

F: Hur vet du att vi inte gör det? Att det inte diskuteras innebär inte att man inte läser det som skrivs, eller?

Självklart har man som lärare ett ansvar att hålla sig a jour och diskutera pedagogik och många har också en vilja till detta!

Många behöver nog hjälp med att finna stoffet, helt enkelt.
Det skulle vara många till stor hjälp om någon (kanske du?) gjorde en sammanställning eller tipsade (vilket du också gör) om skrifter, internetsiter för pedagogik eller kanske tom pedagogiska forum.

Men det är också viktigt hur resultatet av det givna forskningsområdet presenteras. Jag har personligen (uppenbarligen!) inga problem med långa texter men har gått bet på mången forskningsrapport pga dålig disposition, jobbigt typsnitt, språkförbistring mm.

Andra aspekter:

Många lärare kommer in i ett ekorrhjul när de väl börjar att undervisa, livet tuffar på och undervisningen flyter, man blir tryggare i sin lärargärning men stagnerar lätt.

Många lärare saknar kollegor att diskutera med. Jag bor själv i en glesbygdskommun och har vänner som sitter mer i bil än undervisar, har de tur träffar de andra lärare som hastigast 1 ggr/ vecka!

Svensk skola (då talar jag ej om kultur/ musikskolan) är ganska reformvänlig.
Förändringar sker, på gott och ont, varje år och många tröttnar på att det saknas kontinuitet. Eftersom alla reformer sker tack vare (eller på grund av) forskning (tillsatt av politiker med utgångspunkt i ekonomiska intressen).
Märkligt nog följs varje reform av en motreform!

A: Som lärare på en högskola måste man undervisna  med grund i  vetenskap.. Det går inte att hänivsa till privata erfarenheter och  eget  tyckande.. Det står i högskolelagen.

F: Jag förstår inte riktigt hur man kan bortse från egna erfarenheter när man undervisar, fast det är kanske inte så du menar?

Hur går du tillväga för att förbereda det du presenterar för dina pedagogstuderande? Förutom att ta del av andras erfarenheter (forskning) använder du dig väl av din egen forskning (dina egna erfarenheter)?

Hur definierar du förresten forskning?

Hur ser du överhuvudtaget på erfarenheter som ej är dokumenterade genom forskning? Har dessa någon plats i pedagogvärlden?

Använder du dig av material utan forskningsanknytning?

Nygammal tråd, några svar och en del nya frågor från,

Fredrik

2

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Jag tror att anledningen till denna debatt är en slags akademisk snobbism som Anna-Maja företräder. Det finns många fårskallar som har prefixet Fil dr, så titeln i sig är ingen garant för ett skarpt intellekt.

3 (edited by Anna-Lena 2006-04-23 11:46:14)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Hej igen Fredrik och ev andra intresserade!

Jag kan inte svara på alla frågor, men ska försöka förtydliga mig ännu mer!

Under min "karriär" har jag träffat mer än 1500 musiklärare, det är ganska många.  Jag har diskuterat de frågor jag diskuterat med dig väldigt många gånger! Men det är alltid kul att hålla lågan brinnande! Jag har varit på många internationella konferenser och hört hur diskussionen går i andra länder. De  musikpedagogiska forskare jag känner är alla musiker och lärare i botten, som utfrån en "vofför gör di på detta viset- nyfikenhet", gått vidare för att undersöka verksamheten med hjälp av systematiska metoder med syfte att optimera elevers möjligheter till lärande. Detta är den drivkraft man har som forskare. Lönen går ner väsentligt när man har doktorandtjänst... men kul har man!

Om vetenskapliga texter
Jag tror att det finns en stor ovana hos musiklärare när det gäller att läsa denna typ av texter, som kräver mer av läsaren än påståenden av typen instruktioner. Som forskare vet man att det är svårt att belägga orsakssamband statistiskt och att det är mycket svårt att dra generella slutsater från personliga erfarenheter.  Detta gäller även  om man samlar många lärares personliga erfarenheter. I den nya lärarutbildningen from 2001, så ingår vetenskapsteori och forskningsmetodik upp till c-nivå, just för att stärka lärare så att de kan använda forskning och vetenskapsnära arbetssätt i sitt dagliga arbete.

En reflektion jag ofta gjort är att det finns ett motstånd hos  musiklärare för att ta itu med en vetenskaplig text. Många musiklärare jag mött har sagt att de inte vill läsa avhandlingar för att det är för många svåra ord. Då brukar jag börja prata  musikitalienska,  vilket är lika svårt för den som inte är inne i "tugget":  Då protesterar lärarna och säger att det MÅSTE ju eleverna lära sig! Jag tycker att det är lika viktigt att  musiklärare  lär sig läsa musikpedagogiska texter, det är en del av yrkesrollen. Tänk förresten på alla andra yrken, där nya rutiner inför pga ny kunskap. Varför skulle just musikläraryrket inte förändras i takt med tiden?  VI kan ju arbeta med historisk musik utan att för den skulle göra som de gjorde på 1940-talet när det gäller pedagogiken om det nu visar sig att andra arbetssätt gör det lättare att lära.

Dina erfarenheter Fredrik,  liknar vardagen för många musikelever, särskilt dem som saknar stöd hemma. De kan inte fråga sina föräldrar vad notbilden betyder. Många svåra ord och krångliga noter blir det att sätta sig in i, vilket kan leda till att man skjuter upp övandet... I gruppundervsining får man fler att fråga. "förstod du vad som menades...?" Fredriks erfarenhet av svårigheten att läsa långa texter  kan göra honom till en mer förstående lärare som kan sätta sig in i elevernas sitaution.

Tradition och tolkning
De grundläggande tankemönster man har inom en tradition som "gitarrpedagogeri," styr tänkandet om resultaten av tex undervisning. Här följer ett konkret exempel: Om man hade haft lika dåliga resultat på läs- och skrivinlärningen i grundskolan som vi har  i instrumentalundervisningen så hade bara hälften av eleverna lärt sig läsa hjälpligt de första 2 åren. Resten hade hoppat av efter åk 2. Vi  lärare hade sagt att det är naturligt, då de flesta är inte tillräckligt begåvade för att kunna lära sig läsa. Grundskolan ha dock målet att lära alla läsa och skriva  inte att leta upp potentiella Nobelpristagare och undervisa dem skilda åt från massan.  Idén om musikalisk begåvning och den romatiska konsnärsmyten, där vissa sak sållas bort, är styrande för tänkande har gjort att vi inte har behövt analysera vår egen undervisning. Metoderna har inte utvecklats tillräckligt. eftersom vi satt målen  för hur många som ska kunna lära sig att spela så lågt.

Min erfarenhet av alla sökande till KMH är också sorglig. Bara 5-10 %  av de sökande brukar har de grundläggande och specifika musikaliska  och gitarrtekniska kunskaperna att de ens kan komma ifråga för en studieplats. Detta trots att de studerat vid en förberedande utbildning på gymnasie- eller folkhögskola. Varför är det så? Jämför detta med hur många som går vidare från gymnasiet till andra eftergymnasieala utbildningar eller som får ett arbete som bygger på gymansiekunskaperna. Alla kan inte komma in på musikhögskola, men jag tycker att det är ett dåligt resultat att så få klarar kraven. Vi borde ha massor av duktiga gitarramatörer eller hur? Sådana som klarar att spela rätt rytmer. hålla en puls, improvisera, spela primavista mm.

Tvärr är det inte så nu, och jag  påstår mot bakgrund av aktuell forskning att två av anledningarna är den omvända ordningen med noter före det klingande samt allt för mycket enskild undervisning, där man inte förbereds tillräckligt för verkligt musicerande i puls och konstant tempo! Istället sitter man och spelar ur puls, segar sig igenom allt för svåra stycken bit för bit. Att få sitta ensam med läraren och  spela för svåra stycken långsamt  och med många avbrott är vad som kommit att bli betraktat som "kvalitet" i den enskilda undervsiningen. Sedan funkar man inte ensemblesammanhang men man kan säga att man har spelat en Bachsonat. Avhandlingen från Australien visade alltså att gruppundervisning med bibehållen individualisering gav bättre resultat.  (Skriv ett mail till Ryan Daniel vid James Cook University) om ni vill veta mer. Det kräver dock noggrann planering från lärarens sida. Man kan fråga sig om det finns ett värde i att upprätta hålla dessa låga mål? Känner vi som klarat oss igenom "nålsögat" bättre och duktigare om vi upprätterhåller idén om att bara några få procent kan lära sig spela? Fast det är mer en psykologisk fråga.

Svåra ord?
Det är inte bara de många teoretiska begreppen som gör vetenskapliga texter mer svårlästa, utan att de  fenomen man diskuterar blir beskrivna på ett djupare  och mer mångbottnat sätt än de blir i det vardagliga  pratet i lärarrummet.  De utmanar på så sätt det vardagliga tänkandet. vilket är utmanande för vissa och provocerande för andra.

I vardagen försöker vi hitta försvar av de handlingsmönster som vi investerat både tid och prestige i, men vi har sällan tid att skärskåda resultaten av det vi gör på ett systematiskt sätt. Forskningens uppgift är bl.a. att vända och vrida på det vi tar för givet, att fokusera på detaljer och strukturer i  tradtionella handlingsmönster för att hitta deras svagheter. Det kan verka  provocerande för många, men har visat sig nödvändigt för utvecklingen. Det är därför det finns forskning i musikpedagogik runt om i världen vid stora instutioner som tex Royal College i London.

I en tradtion som vår, där man sällan beskrivit skriftligt, vare sig mål eller metoder, blir det ännu svårare att förhålla sig till forskningsresultat som motsäger de egna vardagliga antagandena. Som traditionsbärare och försvarare saknar man argument på de nivåer som forskaren använder.  I diskussionern blir då en haltande jämförelse mellan antaganden  och  empiriska data på olika nivåe, eftersom läraren inte har möjlighet att göra det arbete som forskaren gör. Här måste vi hitta sätt att mötas. Forskare vill inte förstöra undervisningen eller hacka på lärarna, men vi vill att så klart att forsknignsresultaten ska omsättas i praktiken så att eleverna lär sig mer.  (titeln fil dr är för övrig ett tecken på att man klarat av  det grundläggande körkortet i forskning). Vi ser inte lärare som "dåliga" utan hittar förklaringen till varför det går trögt att förändra i vanans och traditionens makt tänkandet. Inom traditionen behöver man inte ha argument, alla är redan ense om hur man brukar göra och att det är "bra": Man gör som alla andra gör och det främsta argumentet blir historien: "Funkade det för mig, så borde det funka för mina elever". Eftersom eleverna är i beroendeställning till läraren har de mycket svårt att ha en annan åsikt. De elever som direkt ogillar enskild undervsing brukar sållas bort på vägen.  De andras skolas in i traditionen om den enskilda lektionens nödvändigthet för att kunna komma in på "Ackis": Att som läraren inom traditionen försöka göra på ett annat sätt är mycket jobbigt och möter ofta motstånd bland kollegor. Här kan man ta stöd i forskningsresultaten i en diskussion.

Personliga erfarnheter ur ett filosofiskt perspektiv
Det har genom lärararbetets organisation (ensamarbete, brist på kursplaner etc) inte varit vanligt att  musiklärare diskuterar sina erfarenheter med varandra. Det har gjort att mycket har tagits för givet precis som Fredrik skriver.  Detta bygger i sin tur på olika föreställningar om lärarrollen, ensam är bäster dräng etc. Dessutom har det i stort sett varit tabu att besöka varandras lektioner, så därför har väldigt få vetat hur kollegor gör. Jag är därför mycket tacksam mot de lärare som ställer upp i min och Tore Wests forskning för att vi ska få verkliga data på hur undervisningen går till! 

Rent filosofiskt är det stor skillnad på att prata om hur och varför man som lärare gör som man gör i klassrummet och på hur ANDRA  uppfattar det man gör om man tex studerar det på film.   Detta är en provocerande tanke för många. Man tänker att de egna tankarna är vad andra ser och känner i samma situation. Så är det inte. Det man kan säga om sin undervisning är inte samma sak som vad man faktiskt gör. Därför kan man inte undersöka hur musikundervisning gestaltar sig genom att intevjua lärare. Däremot  kan man intervjua lärare om deras UPPFATTNINGAR  om vad och de gör och varför.

Något som förvånat mig i min forskning  är hur lika många lärare arbetar trots att de har olika instrument, utbildningar, åldrar, genrer etc. Jag hade trott att det skulle finnas större skillnader, men jag kan inte uttala mig generellt.  Dessutom har jag gång på slagits av hur lite av den offentliga retoriken om musikundervisning som verkar ha slagit igenom i parktiken. Det verkar finnas en diskrepans kring hur man säger att man gör och det som faktiskt sker, vilket jag finner intressant. Skolreformenr som skriver om är också  intressanta,. men ligger ofta på en organisatorisk nivå, och beskriver iINTE det som är undervisningens kärna, hur lärare och elever kommunicerar och vilket innehåll som DE FACTO bearbetas under lektionerna. Här talar data för att traditionen påverkar mer än såväl skolpolitik som lärarutbildning.

Om vetenskap, erfarenhet och lärarprofession
Det finns ingen motsvarande organisation av forskning i Sverige som det gör i många andra länder. I USA är det alltså lärarna själva som driver behovet av forskning och publicerar det i en egen tidskrift. På världsplanet finns motsvarande inom ISME, de har bland annat en stor konferens i Malaysia i år. Varje konferens har målet att vara en mötesplats mellan forskare och lärare. Här finns många worsk shops etc. Intresset för ISMEs verksamhet verkar vara lägre i Sverige än i många andra länder. Varför vet jag inte.

Den egna erfarenheten är så klart viktigt och måste finnas med i all högskoleundervisning, men den kan inte  vara den enda kunskapsgrunden. Som lärare i högskolan kan jag inte säga.Gör som jag,  jag måste visa dem på forskning. När det gäller pedagogisk litteratur så använder jag forskningsbaserade texter. 

Att ställa sina egna erfarenheter i relation till god forskning (det finna dåliga forskare precis som det finns dåliga gitarrister!) Det finns en artikel om detta som jag kan kopiera och posta till dig och ev. andra intresserade.  Maila era adresser (post) till anna-lena.rostvall@lhs.se Det finns också en bok Handlingsutyrmme, som belyser de frågor vi nu diskuterar. Den finns på KMH Förlaget.

Vårhälsningar från den ibland korkade och då och då briljanta

Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

4

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Göran Philipson skrev:

Jag tror att anledningen till denna debatt är en slags akademisk snobbism som Anna-Maja företräder. Det finns många fårskallar som har prefixet Fil dr, så titeln i sig är ingen garant för ett skarpt intellekt.

Hej! Göran, ja detta säger ju allt om dig!  Nu vet vi precis hur du tänker när du tänker.

Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

5 (edited by Mårten Falk 2006-04-23 12:53:42)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Hej.
Först vill jag säga att jag tycker att du Göran Philipsson borde sluta upp med dina IQbefriade påhopp.
   Anna-Lena, diskussionen med svåra ord tycker jag helt saknar relevans. Jag har läst hundratals doktorsavhandlingar inom olika ämnen och jag antar (hoppas) att detta gäller de flesta musikutbildade.
   Jag förstår fortfarande inte varför du inte tar till dig det som både jag och Fredrik skrivit att alla elever (så vitt jag vet) på kommunala, kulturskole, gymnasie och folkhögskolenivå har ensemble och orkesterspel på schemat. Det problem som du återkommer till med att man förlorar viktig kunskap när man inte spelar med andra finns alltså inte. Det normala är alltså att man har en enskild lektion där man kan gå igenom teknik och interpretation etc på ett noggrant sätt, sedan har man även en ensemblelektion där samspel uppövas. Problemet finnas alltså inte.
   En viktig aspekt i undervisningen är också att man skall ha något att lära ut. Efersom dygnet har enbart 24 timmar så måste man helt enkelt prioritera. Jag tror inte på att man kan undervisa i musik utan att vara aktiv musiker själv. Detta innebär att jag anser att man bör öva och spela konserter regelbundet för att kunna ha någon trovärdighet som musiklärare. Jag anser också att man bör ha repertoarkännedom och teknik nog att kunna undervisa elever i hela gitarrepertoaren (det händer faktiskt att elever spelar Bachs lutverk, Mozartvariationerna, Villa-Lobos etyder och Aranjuez etc på kommunala musikskolan. Min personliga åsikt är att en gitarrlärare bör kunna spela dessa standardverk för att kunna ta sig an dessa elever och ge dem en adekvat undervisning). Eftersom gitarrlitteraturen är ganska stor, kräver den många timmar att gå igenom och hålla fräsch. Man måste ständigt försöka fortbilda sig genom att läsa all litteratur om gitarrteknik och gitarrepertoar. Dessutom är det bra att försöka hinna fortbilda sig i konst, litteratur, filosofi, historia och liknande som ständigt kommer upp när man interpreterar musik. Musik är ju en del av konst- och idéhistorien och bör inte särskiljas från denna.
   När man har denna kunskap (dvs har något att lära ut) är det även bra att veta hur man skall förmedla den. Därför bör man även studera didaktisk forskning. Att vara bra på pedagogik och didaktik men inte hinna med att fortbilda sig inom sitt ämnesområde är som att vara väldigt språkbegåvad men inte ha någonting av värde att säga på alla dessa språk.

6 (edited by Seccinen 2006-04-23 13:23:09)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Själv tycker jag att det verkar som om de flesta undervisar i grupp och att enbart undervisa enskilt verkar vara undantaget som bekräftar regeln.
De flesta gitarrlärare jag har varit i kontakt med undervisar i grupp.
Däremot blir det ju inte automatiskt bra undervisning bara för att den bedrivs i grupp...

7 (edited by steflund 2006-04-23 14:05:05)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Göran: Jag rekommenderar att du läser Forumreglerna  Ännu en gång.

http://forum.klassiskgitarr.com/misc.php?action=rules

8

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Seccinen skrev:

Själv tycker jag att det verkar som om de flesta undervisar i grupp och att enbart undervisa enskilt verkar vara undantaget som bekräftar regeln.
De flesta gitarrlärare jag har varit i kontakt med undervisar i grupp.
Däremot blir det ju inte automatiskt bra undervisning bara för att den bedrivs i grupp...

Visst är det så att många pedagoger undervisar i grupp. Det jag tycker är den största utmaningen är när kunskapsnivån och ambitionen i gruppen utvecklas olika snabbt. Detta kan ske så snabbt som redan efter en termin.

Mina elever som kommit lite längre är mycket nöjda med den enskilda undervisningsformen. Jag tror precis som Mårten mfl. att grupplektionen skall mer ses som ett komplementerande inslag i den vardagliga enskilda formen.   

Trevlig debatt det här!

Håll den i rullning! smile

9 (edited by Anna-Lena 2006-04-24 15:21:52)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Hej!
Innan min kollega och jag påbörjade vår avhandlingsstudie ville vi ta reda på fakta om hur mycket av instrumentalundervisningen som bedrevs enskilt resp i grupp. Vi satte samman en enkel enkät där vi bad rektorerna redovisa hur stor del av verksamheten som bedrevs enskilt, i 2-grupp, 3-grupp, ensemble etc. Gissa hur många svar vi fick på 100 brev till lika många kommuner?

Fem! Två av dem undrade argt varför vi ville veta detta. Efter diverse försök att få in fler enkätsvar så fick vi ge oss och lägga ned enkätundersökningen, eftersom rektorerna sa att detta var en alltför känslig fråga, som de inte ville redovisa offentligt.

Enligt retoriken sedan OMUS-utredningen på 1970-talet, så har gruppundervisning framhållits. I praktiken verkar det dock inte ha blivit så. Inofficellt så redovisar många rektorer att mycket av undervisningen fortfarande bedrivs enskilt, bl.a beroende på att många lärare inte har didaktiska kunskaper om att undervisa grupp. (Det brukar vara en av anledningar till att jag får komma och föreläsa för övrigt)  Jag tror dock utan att kunna belägga det statistiskt, att gitarrundervisningen oftare bedrivs i grupp, än den gör på andra instrument. Vi har en bättre kunskap om gruppundervisning sedan 1960-70-talens piojärarbeten av Ulf G Åhslund och Ralf Sandberg. Dessutom är många lärare vana ensemblemusiker och gehörsmusiker.

I våra studier av instrumentalundervisning på gymnasie- och högskolenivå förekommer i princip endast i enskild undervisning.  Det är lärarna själva som valt ut vilka lektioner vi ska filma, så även om de har gruppundervisning är det inte den de vill "visa upp".

Så nu gör ställer jag en fråga till alla gitarrlärare som läser detta. Hur stor del av er undervisning på olika nivåer och i skilda skolformer bedrivs i grupp (och i hur stor grupp?) resp. enskilt?

Ni som undervisar i grupp, vad tycker ni om det vi skriver om i den här tråden? Hur lägger ni upp era kurser för grupp? Hur gör ni för att att alla oavsett förutsättningar ska kunna utvecklas i gruppen? Hur gör ni för att använda gruppdynamiken på ett positivt sätt? Hur gör ni det specifika generellt och det allmänna specifikt så att alla i gruppen utvecklas?

Nu svar till Mårten! Kul att du läser många avhandlingar!

Är det någon särskild undersökning du tycker har betydelse för argumentationen kring enskild undervisning? Har du läst studien från Australien?

Självklart är det viktigt att vara en duktig gitarrist för att vara en bra gitarrlärare!

Det antar jag att alla här på sajten håller med dig om, och det är ju en av anledningarna till att det är så svårt att bli antagen till t.ex. KMH, som jag själv har erfarenhet av efter 13 år som lärare där. Vid antagningarna ställs mycket höga krav för att bli antagen till såväl musiker som i/e-programmen. De lärare som utexamineras är därför mycket duktiga instrumentalister, vilket säkert stämmer även för de andra musikhögskolorna.

En musiklärare har enligt sina arbetstidsavtal ganska mycket tid för såväl övning som för att förkovra sig i didaktik. Om man är ambitiös går det att hinna med båda sidorna inom ramen för en tjänst. 

Behovet av att hålla sig a´juour både med ämnesinnehållet och med didaktiken är ju något som förenar alla lärare oavsett ämne för dem som undervisar på gymnasie- och/eller högskolenivå.

Sedan kan vi ju diskutera vad det innebär att vara en aktiv musiker? Är man bara musiker i vissa sammanhang som har hög status, eller kan man vara en aktiv musiker genom att spela på en hög nivå för sina elever varenda dag, varenda lektion? Är det statusen på sammanhanget som avgör om man är en aktiv musiker eller inte?  Ska man inte alltid vara på topp oavsett om man spelar i en kyrka eller för 70-80 entusiatiska elever varje vecka?

Har det ena sättet att musicera ett högre värde än det andra? I båda fallen får man ju faktiskt betalt för det man gör, så enligt definitionen är båda professionella musiker, men i olika sammanhang. Sedan tycker jag naturligtvis att det borde finnas fler speltillfällen för gitarrister, särskilt av typen opretatiösa musikcaféer, då kanske vi kan få mer publik också!

Här finns många värderingar att gräva vidare i tycker jag. Väldigt få av oss kan leva på att vara musiker, då är det naturligt att man kanske efter några år ger upp raggandet av kyrkokonserter, men det betyder INTE att man lagt av attt öva eller inte är en aktiv musiker i andra sammanhang. Många är aktiva musiker, men i andra sammanhang än dem som ger rubriker i Gitarr och Luta.

Hälsningar

Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

10

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

A: Är det någon särskild undersökning du tycker har betydelse för argumentationen kring enskild undervisning? Har du läst studien från Australien?

M: Nej jag har inte läst studien från Australien. Jag håller förnärvarande på att läsa om (för andra gången) Oleg Timofeyevs doktorsavhandling "The golden age of the russian guitar" eftersom jag är inbjuden till en festival/seminarium kring detta ämne vid universitetet i IOWA city om några veckor. För att få en bättre inblick i denna kultur håller jag även på att läsa om Tolstoys samtliga verk som jag inte läst på över tio år. Jag håller även på att läsa in mig på Zelmerlööws "Ergonomisk gitarrteknik" som jag antar att du Anna-Lena också läst. Denna bok kommer definitivt att bli en klassiker. I helgen läste jag även Erling Möldrups "Guitaren et eksotiskt instrumente i den danske musik" som jag fick på posten i fredags.
Någon speciell undersökning som har betydelse för argumentationen kring enskild undervisning? Böcker i ämnet som inspirerat mig är bl a Heinrich Neuhaus "om pianospelats konst" samt Leopold Auers "violin playing as I teach it".

A: Är det statusen på sammanhanget som avgör om man är en aktiv musiker eller inte?

M: Jag vet inget om status, jag tänker inte i de banorna, det verkar mest vara du som tänker så. Det jag menade när jag skrev att en lärare bör vara aktiv musiker är att han/hon kan berätta hur man förbereder sig för ett framförande och klarar av nervositet samt hur man bemöter en pubik. Visst kan det vara bra att spela för sina elever (det kan även vara negativt, det beror på eleven) men det var inte det jag menade.

11 (edited by Anna-Lena 2006-04-24 16:36:30)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Hej igen Mårten
Hur argumenterar man i dessa  böcker som om du läst för enskild undervisning? 

Det är dina reflektioner utifrån det du läst som är intressanta för oss andra, inte ATT du har läst.

Du verkar inte se elever som en publik, varför? Är de mindre värda än andra? Trots allt är det enligt mina erfarenheter mest musikelever som går på konserter också.

När det gäller att lära sig bemästra sin nervositet och att möta en publik så torde ju gruppundervisning ge många tillfällen till just detta. Man kan också varje vecka (som de gjorde i Australien) kommentera varandras spel och få en känsla för hur andra handskas med sin nervositet. Dessutom verkar det faktiskt som om nervositeten minskar om det blir en vana att spela för andra.

Jag har lagt märke till att du inte  bemöter vad jag skriver i sak om att många som söker högskolan inte klarar just detta trots att det fått väldigt mycket enskild undervisning. (Inte ens verksamma duktiga gitarrister klarar sig utan nervarr, det märktes till exempel SGLS stödkonsert förra vintern.)  Varför är det nervöst att spela inför andra?

Nu är vi tillbaka där diskussionen började: Frågorna var:
1. Är den enskilda lektionen det bästa sättet att bli en duktig gitarrist?
2. Varför anses det så viktigt att öva enskilt med läraren istället för inför en publik av andra blivande gitarrister?
3. Kan de kommentarer läraren ger en elev vara till glädje även för andra elever?
4. Kan det finnas ett samband mellan ovanan att spela för andra och senare nervositet vid konserter och sökningar?


Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

12 (edited by Mårten Falk 2006-04-24 17:14:45)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

A: Du verkar inte se elever som en publik, varför? Är de mindre värda än andra?

M: Nu tycker jag att du är lite larvig faktiskt, det verkar som om du med flit inte VILL förstå vad jag skriver, eller är jag så otydlig? Varför talar du så mycket om värde och status? Jag förstår inte detta. Att alla människor är lika värda borde jag väl inte behöva poängtera eller? Det handlar inte om det. Det handlar om att kunna undervisa hur det är att spela offentliga konserter vilket faktiskt är en ENORM skillnad mot att spela lite informellt för sina elever. Det kan du knappast argumentera emot. Och ja, jag ser ABSOLUT INTE mina elever som en publik. När jag spelar konsert så är jag i centrum, när jag undervisar så är eleven i centrum. Min pedagogik bygger på precis detta, att eleverna inte är publik.

A: Det är dina reflektioner utifrån det du läst som är intressanta för oss andra, inte ATT du har läst.

M: Det var ju du som frågade om min läsning. Reflektionen är denna som jag redan skrivit i denna diskussion men som du ej kommenterat. Hur kan man undervisa i tonbildning, avspänning, inerpretation etc i en grupp?

A: Nu är vi tillbaka där diskussionen började: Frågorna var:
1. Är den enskilda lektionen det bästa sättet att bli en duktig gitarrist?
2. Varför anses det så viktigt att öva enskilt med läraren istället för inför en publik av andra blivande gitarrister?
3. Kan de kommentarer läraren ger en elev vara till glädje även för andra elever?
4. Kan det finnas ett samband mellan ovanan att spela för andra och senare nervositet vid konserter och sökningar?

M: Jag upprepar det som jag skrivit (tre gånger tror jag), Fredrik har skrivit samma sak. Att vissa saker lär man sig bäst i grupp, vissa saker lär man sig bäst enskilt. Därför har man både enskild undervisning och ensemblespel/gemensam lektion på schemat. Än en gång: Det bästa av två världar. I en enskild lektion kan man noggrant analysera hur eleven sitter och hur elevens fingrar ser ut och anpassa sittställning och handställning efter eleven. I grupplektionen som också finns på schemat får man spela för och med andra. Detta har jag skrivit gång på gång, har du inte sett det? Problemet som du målar upp finns alltså inte, är det så svårt att förstå. Är jag otydlig?

13

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Ett tips bara för att lättare kunna följa debatten: Använd funktionen citera längst ned i varje meddelande. Radera den text du inte vill ha med i citatet.
Vill du citera flera inlägg kan du göra detta med ett nytt inlägg för varje citat, eller sammanställa dessa "manuellt" med följande kod.

[quote=Olle Gitarr]Olle Gitarrs tänkvärda textmassa...[/quote]

Resultatet blir då:

Olle Gitarr skrev:

Olle Gitarrs tänkvärda textmassa...

Det blir genast mycket lättare att hänga med i svängarna om vi alla tänker på detta! smile

Om ni är osäker på hur det kommer att se ut så kan man förhandsgranska meddelandet innan man publicerar det. Dock inte om man använder snabbsvarsfunktionen (se bild)

http://forum.klassiskgitarr.com/gfx/snabbsvar.png

14 (edited by steflund 2006-04-24 18:00:54)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Mårten Falk skrev:

M: Det var ju du som frågade om min läsning. Reflektionen är denna som jag redan skrivit i denna diskussion men som du ej kommenterat. Hur kan man undervisa i tonbildning, avspänning, inerpretation etc i en grupp?

Jag tycker själv att den individuella lektionen är väldigt betydelsefull för tryggheten och för att kunna långsamt jobba fram ngt med läraren och inte att denna skall ersättas (kanske altereras?), men om man ser till formen "masterclass" så är det ju precis det som görs, dock bara riktat till en person. Yogapass och liknande aktiviteter sker ju i grupp, det trygga i att jobba i grupp skulle kunna vara att man inte alltid är granskad under lupp och utvecklingen där får gå lite svajigt. Så mitt svar är: Det är ju bara göra som man gör med grupper normalt att man punkt-instruerar, alltså samtidigt går in på vad specifika elever behöver, och ändå har gruppen i fokus.

Jag tycker ibland det är mycket svårare att undervisa en grupp, speciellt som det ju faktiskt är olika individer som vill ungefär lika. Om jag går till min egen studietid på KMH så måste jag säga att gruppundervisningen i diverse gitarrämnen, såsom interpretation & repertoarkännedom (kommer ej ihåg om det var exakt så den hette, men vi gjorde en massa saker som innefattade detta bland annat), var otroligt givande... just för att det var i grupp och man gick igenom de andras problem och fördelar.

Men i solo-spelet är det rätt ointressant om inte alla skulle studera samma stycken, vilket då kanske skulle vara lite långtråkigt... mångfalden är ju intressant.

15 (edited by Anna-Lena 2006-04-25 07:53:52)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Ett förtydligande

I Australien, har man efter ekonomiska nedskärningar i högskolevärlden, blivit tvungen att förändra undervisningen på musikhögskolorna från enskilt till grupp. En av lärarna, pianisten Ryan Daniel, utbildad konsertpianist och AKTIV musiker, beslöt sig för att skriva en avhandling om hur detta skulle påverka elevernas utveckling. Många lärare var oroliga för att det inte skulle funka. Några blev så uppbragta över förändringen att de sa upp sig i protest.

Ryan gjorde en mycket noggrann studie av många olika parametrar under flera års tid och resultaten visade sig vara positiva för eleverna. De utvecklades snabbare.

Jag har alltså varit där i Townsville och filmat några av dessa LÅNGA grupplektioner. Det var 4-6 elever från första till sista året på högskolan. Alla spelade olika stycken som de valt själva!  De fick inför varje stycke berätta varför de valt just det och säga något om den stil/epok/ det tillhörde samt berätta hur de övat. När en student spelade så fick de andra i gruppen följa med i noterna.

Efteråt fick den som spelat reflektera över sitt framförande, vad gick bra, vad var problemen. Därefter frågade läraren varje elevs som satt och lyssnade vad de hade uppfattat i spelet och bad dem kommentera  alla de vanliga parametrarna tonbildning, fingersättning, frasering, interpretation på ett övergripande plan, var någon stans det hade blivit fel och varför. De fick också alltid berätta om vad  som gjort störst intryck på dem i just denna interpretation.

Därefter övergick läraren till att förtydliga och ge sina egna kommentarer och visa de saker som inte kommit fram i den tidigare diskussionen, men först fick alltså medstudenterna chansen. Mycket grundlig genomgång alltså.  Jag kan garantera att ingen satt och sov sig igenom dessa tre  till fyra timmarslektioner.

Vissa saker gjorde man tillsammans, som prima vista övningar. En elev eller läraren spelade en fras och de andra skulle härma, sedan spela frasen på sitt eget sätt för att få en bredd i uttryckssätten. Man gjorde även vissa teknik- och skalövningar gemensamt.

Lektionen innehöll några av piaonolitteraturens standardverk. Man hade också tid för att lyssna till inspelningar, samt att planera konsert- och uppspelningar inför hela studentgruppen om 30 stycken. Inför dessa uppspelningar (en gång per termin, de har 3 terminenr) fick studenterna själva sätta samman och skriva ned muntliga presentationer av ett  instrumentövergripande konsertprogram. Alla 30 studenter skulle sedan fylla i ett kommentarblad där de fick reflektera över varje framförande under elevkonserten. Ett grundligt arbete som sedan gicks igenom under följade grupplektion. Alla Mårtens parametrar var så klart med.

Ryan Daniel har också varit vid pianoinstitutionen på KMH och berättat om detta. Troligen kommer han tillbaka till Sverige nästa sommar till en konferens om konstnärligt lärande på högskolenivå som Tore och jag har fått pengar att arrangera från Vetenskapsrådet.

Blev det tydligare nu vad jag menade med gruppundervisning? Det är alltså inte en traditionell master class utan något helt annat som jag aldrig sett förut.

Jag anser fortfarande att man kan vara en ypperlig musiker utan att Mårten känner till det. Jag känner personligen många fantastiska musiker på olika instrument som inte (längre) framträder på de scener som räknas statusmässigt, men som ger andra människor, däribland sina elever, stora musikupplevelser varje dag. De är inte ett dugg nervösa och spelar precis lika svåra stycken som Mårten. En av mina bästa vänner sedan skolåren och Södra Latin var en fantastiskt duktig violinist, men hon kom inte in på Ackis eftersom hon ansågs ha gått för fel lärare (han hade för låg status). Hon försörjde sig sedan som yrkesmusiker i ett antal år. Var med i Drottningholms barockensemble, turnerade runt i USA med andra proffsorkestrar där de andra musikerna hade diplomexamen, medan några av dem som kommit in på Ackis blev arbetslösa.

Det finns tyvärr inte underlag för hur många konsertgitarrister eller klassiksa musiker som helst. Alla de som utbildas kan inte få konserttillfällen eller leva på sitt spel även om de är mycket duktiga. Vi utbildar tyvärr till arbetlöshet. På 1960-70-talen var det mycket färre gitarrister som konkurrerade och dessutom tror jag att intresset var större bland allmänheten.

Vilka som får jobb och inte beror dels på skicklighet, dels på hur duktig man är på att ragga jobb och tala för sig själv eller som i fallet ovan om man anses ha gått på rätt skola, haft rätt lärare, etc etc.  En del beror också på tur och kontakter. Alla orkar inte med den delen av arbetet "att sälja sig själv", utan väljer att spela sin musik i andra forum. Kanske är det sedan dessa skickliga lärares elever som blir "gitarrfrälsta" och går på Mårtens med fleras konserter?

Är det inte kärleken till musiken som är det viktiga? Att få dela musikupplevelser med andra oavsett statusen på omgivningen.


Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

16 (edited by Mårten Falk 2006-04-25 09:05:58)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Anna-Lena skrev:

Jag anser fortfarande att man kan vara en ypperlig musiker utan att Mårten känner till det. Jag känner personligen många fantastiska musiker på olika instrument som inte (längre) framträder på de scener som räknas statusmässigt, men som ger andra människor, däribland sina elever, stora musikupplevelser varje dag. De är inte ett dugg nervösa och spelar precis lika svåra stycken som Mårten.

Deta är ju det jag menar! Jag tycker inte att någon scen är mer statusmässig än andra, det är bara du som tycker. Att någon är känd eller okänd har inget som helst att göra med hur bra personen är på att spela gitarr. Problemet är just att man inte blir nervös när man spelar i ett litet rum för sina elever. Alltså kan man inte undervisa i hur det är att stå på scen och vara nervös. Problemet är alltså inte att man blir nervös utan tvärt om att man inte blir det. Alla bra musiker jag känner till blir nervösa, det är ett tecken på att man är seriös och är mån om att göra sitt bästa. Du nämnde tidigare Gitarrgalan för tsunami-offren. Jag kan avslöja att den som var mest nervös var den som var den mest erfarne bland oss och som jag och många andra tyckte spelade överlägset bäst, i en helt annan division än oss andra. Personen ifråga hade alltså lärt sig att kanalisera sin nervositet (som gränsade till panik) i uttrycket och skapa en otrolig interpretation (och dessutom felfritt vilket jag förövrigt tycker är mindre intressant). Jag skall kommentera det du skriver om Australien så fort jag får mer tid men jag måste säga att det verkar vara en bra idé att undervisa på det sättet på den nivån. Masterclass ser jag också som en fantastisk undervisningsform på högre nivå, när jag studerade i Paris skedde all undervisning i masterclass.

17 (edited by Anna-Lena 2006-04-25 13:09:14)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Nu börjar jag tröttna på detta forum. Det jag skrivit ända från början är ju att det är bra att lära sig framträda inför andra redan tidigt i karriären genom just gruppundervisning. Att sitta ensam med läraren kan vara slöseri med tid och resurser, det läraren visar en elev har alla nytta av på det ena eller andra sättet.

Genom att lära sig spela för och tillsammans med andra lär man sig hantera sin nervositet och man hamnar inte i detta att sitta och spela för svåra stycken bit för bit utan puls, vilket jag sett allt för många gånger på enskilda lektioner.

Mårten, hur vet man vem som är mest nervös? Jag vet inte vem du menar men tyckte  att Georg spelade otroligt bra precis som vanligt! Han är bra på att uttrycka sig såväl musikaliskt som verbalt och med kroppsspråk.

Nu ska jag analysera film!

Ha det

Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

18

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

On the Purpose and Process of Research http://www.menc.org/information/researc … tml#marsha

Marsha's Story
Marsha is a college student participating in an ensemble. Her experiences in the choir have included informal observation of the conductor, and she reasons that the behaviors she has seen must be requisite for an ensemble director. Since the conductor is successful, Marsha believes that if she imitates his behaviors, she will achieve a similar level of success in her future teaching experiences.

Someday Marsha may attain success as a conductor, but in order to achieve that success, it is likely that she will need to go far beyond her general and informal observations regarding the teaching process. In her music education classes, Marsha has had a brief introduction to research on teaching and conducting. She is beginning to understand that in doing research, the researcher develops an attitude of careful, analytical thought and measured, specific observation about events and people.

The research process necessitates a deliberate consideration of myriad and specific issues beyond surface observations in the effort to understand the social interactions, the musical relationships, and the teaching and learning processes used in music classrooms and ensembles. Research as systematic inquiry requires gathering data, as objectively as possible, and interpreting it, following specified procedures. Marsha discovers that she must slow down and resist the temptation to reach conclusions quickly. She learns that she must avoid looking for convenient and simplistic answers to complex questions.

From one of her professors, Marsha hears about the Journal of Research in Music Education. She decides that as a Collegiate MENC member and a future music educator, she should subscribe to this professional research journal. Despite her initial enthusiasm and her best intentions, when she begins to receive the journal, she finds that she is unable to comprehend much of the material, particularly some of the quantitative results sections that include various statistical symbols. She also discovers that although some research articles attempt to address "real-world" problems, they often conclude with more questions than answers. Marsha sees that research does not seem to affect the practices of teachers until after a large number of studies are conducted. It is not surprising that she soon abandons her commendable effort and allows her subscription to lapse.

Obviously, Marsha requires more than surface knowledge of the research process. To participate more personally and to understand the findings generated through research, she needs greater familiarity with and specific knowledge about the research process and its arcane vocabulary. This is not a simple task for Marsha or for anyone else. Is it worth the effort? Can Marsha really benefit from increased participation in research? Would the research process help her, for example, to expand her critical thinking and problem-solving skills? Perhaps just as important, would music education benefit by her involvement?

The process of research is criticized by some who are seeking the "right answer" for classroom problems. Research does not and cannot provide "works every time" solutions to situations music teachers encounter, nor can any other resource ensure such answers. This does not mean that the desire for practical answers is not understandable or that the pursuit of them is not worthwhile.

Because research and its conclusions are limited, specific, and upgraded continuously (yes, even historical research is subject to revisions!), answers are not simple or fixed. But there is widespread evidence of research offering solutions to problems. Systematic inquiry obligates investigators to change their views as new data are received and ideas or hypotheses tested. While certainty cannot be achieved through research (i.e., results are never proven), the gradual accumulation of information and theoretical interpretations leads to new ideas, assessments, evaluations, and recommendations. In turn, these lead to yet more new ideas and designs, and sometimes they eventually lead to implementation of new teaching strategies that will improve the instructional process.

Inquiry is discovery, and in many ways, teaching is also discovery. Many classroom teachers already know that engaging students in the process of discovery is a most effective strategy. This appears to be true for teachers themselves, as well. The assimilation of new information and its subsequent application to individual or group teaching, learning, and performing experiences is common to the best teaching and research. Research requires and develops the tools of questioning, critical thinking, and problem solving. Many music research projects provide a convenient forum for developing skills required for teamwork, such as flexibility, as well as for developing musical skills and oral and written communication skills. Most of these are the skills that employers in all areas say they are seeking.

If researchers in music education are to pursue an agenda that is relevant to music teachers, then teachers must help by providing questions and lines of inquiry. Through study of the research process, teachers can learn to make transfers from research findings and gain insights and broader views of what they are attempting to do. Teachers engaged in analytical thinking will seek out research that is relevant to their own teaching situations and make appropriate transfers, and further, it is hoped, will provide researchers with suggestions for future investigation. Madsen8 found that every teacher is capable of making transfers and generalizing from research results to his or her own situation. Elementary teachers can learn from results found in middle schools. Band directors can benefit from research in children's singing.

Such efforts by teachers should not go unnoticed. They should be accompanied by reciprocal efforts of researchers to interpret and apply the results of research where they may be relevant.9 Just this sort of effort was made by a team of music educators in the MENC publication What Works: Instructional Strategies for Music Eucation.10 The team members "examined and interpreted research literature having significant conclusions for application in music instruction." The instructional strategies that accompany the research citations in What Works are offered with the caveat that the reader "study carefully more than a few entries before 'lifting a few' procedures that seem to be 'good ideas.'"

After learning more about the research process from her music education professor, our friend Marsha has been inspired once again. She decides to attend a research poster session at her state music educators meeting. She observes that some researchers are genuinely enthusiastic, while others are more guarded about their findings. Although none of the studies precisely address her situation, she notes also that some studies seem very practical and directly address classroom instruction, while others seem more theoretical.

At the poster session, Marsha also overhears several comments, such as "Oh, I already knew that" and "Oh, that can't be right," or "That's not what I think." Marsha realizes that the persons making such comments need to be better informed about research and the research process. The discovery of the obvious is one aspect of research that may make it seem uninteresting to some. By now, Marsha has learned that researchers sometimes discover that the obvious answer is not always the right answer, and that what seems to be commonsense is frequently found to be invalid.

Marsha also overhears another kind of comment: "What good is it?" She notices that this type of reaction seems to occur when a given fact (relationship or phenomenon) does not seem to be related to anything else we know or care about. Of course, research must start somewhere, and results from a series of studies on ocarinas, for example, might someday lead to a beneficial integration of these findings with instruction regarding more common instruments. If no application of findings to real life problems can be found, there are some who dismiss the findings as unimportant.

Why do researchers study such esoteric topics? First, new knowledge, whether useless or useful by practical criteria, provides aesthetic pleasure to many people in the same sense that a symphony or a painting offers pleasure to others. In fact, this intellectual curiosity and the satisfaction of discovery are important motivations for music researchers.11 Second, history tells us that we cannot judge the ultimate usefulness of a discovery at the time it occurs. For example, Faraday, in the field of electricity, and Mendel, in the field of genetics--to name only two of many researchers who have profoundly affected our lives[emd]were not concerned with the usefulness of their work. In thinking about the comments she hears, Marsha cannot help but make a transfer to the numerous times she has been asked by her parents or friends about the usefulness of a major in music.

Socrates said that the unexamined life is not worth living. Yet he understood that to make our own choices, to live life our own way, we must understand ourselves and the world around us. We must be aware of the opportunities we have. Research in history, philosophy, science, and all lines of inquiry shows us how people have lived and dreamed about living. It points out the consequences of making certain kinds of choices. It provides models for us for conducting and understanding our own lives and improving the lives of others. For the music educator, and even for future music educators like Marsha, research offers a special opportunity to improve music teaching and learning, giving students the lifelong benefits of a music education.

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se

19 (edited by Danjel Röhr 2006-04-28 19:13:26)

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Jag undervisar som sagt mkt i grupp för tillfället och håller väl på med lite trial and error. Ett problem jag stöter på är just det med nivåskillnad som visar sej ibland ganska omgående. Ändock finns det massor av positivt i grupp undervisning tycker jag, jag pratar ofta med gruppen om ergonomiska/tekniska lösningar och det funkar jättebra då eleverna tittar på varandra etc.
Har även börjat läsa om din bok "Handlingsutrymme" ,Anna Lena. Måste erkänna att jag under tiden på Akis kanske tyckte den var högtravande men inser nu när jag börjat på den att ni diskuterar/ behandlar precis sånt som jag dagligen går och funderar över och det känns väldigt bra. En omvärdering alltså. Något som kändes som en aha upplevelse var det här med Borgerlig kontra folklig undervisning, där jag fick mej en skarp funderare över vilken del jag representerar och jag kom nog fram till att jag tycker en kombination av de båda är bra( för tillfället ) men jag vet inte när nästa omvärdering kommer. Det känns viktigt att hela tiden problematisera och ifrågasätta det jag gör så blir jag förhoppningsvis en bättre lärare än idag.
Inget är skrivet i sten.

Förresten, fler tips på böcker att läsa emottages varmt. tänkte bl.a. läsa om Robert Schenks spelrum denna gång inte för att lära till tentan utan för egen del.
Tyvärr är jag inte så förtjust i att läsa långa avhandlingar upplagda på nätet, vill ha texten i fysisk form ( bok ) gärna.

mvh

Danjel

20

Re: individuell vs. gruppundervisning (flyttad)

Hej Daniel!
Visst är det viktigt att omvärdera sig själv hela tiden, annars skulle nog jobbet bli trist efter ett tag. Något som är positivt med forskar- resp gitarristjobben är att man får feedback och kritik hela tiden, som forskare på sina texter, och som gitarrist på sina konserter. Värre är det att vara pedagog. Då blir man lätt fast i sina egna tankar, dessa kan ju naturligtvis vara lysande, men visst skulle man utvecklas ännu mer om man fick mer detaljerad feedback på det man gör? Tänk om vi kunde hitta på ett bra system för det? Kollegahandledning i någon form och då menar jag inte bara spontana kommentarer utan mer utarbetade former.

När det gäller böcker om instrumentalundervisning så rekommenderar jag alltid Susan Hallams bok Instrumental teaching. A practical guide to better teaching and learning. Den borde finnas på bibliotek kolla på http://www.libris.kb.se Här kan man se på vilket bibliotek boken finns och göra fjärrlån. 

En intressant bok om lärande, där musik ingår som ett av "ämnena" är Roger Säljös "Lärandets kulturella redskap. Om läroprocesser och det kollektiva minnet".  Den kan man hitta på libris eller kanske köpa via http://www.bokfynd.nu Det är en bra pricerunner för böcker från hela världen.

Hälsningar

Anna-Lena

Fil dr & gitarrpedagog Anna-Lena Rostvall
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se