Tradition är något att lita till och att göra uppror mot!

På 1800-talet då de två varianterna av sen(nylon)besträngade gitarrer tog form, den klassiska resp. flamenco gitarren, (jag glömmer medvetet bort den amerikanska traditionen som senare kom att besträngas med stålsträngar), så byggdes den klassiska gitarren i alla möjliga träslag. Mahogny, valnöt, satinwood, cypress, lönn, jakaranda m.fl. Med tiden kom flamencogitarren att sammankopplas med cypress. Dels för att det var ett billigt träslag men också för att det passade denna gitarrtyp och musik. "Fina" klassiska gitarrer byggdes i dyra träslag såsom jakaranda och flammig lönn, dels för att det var dyrbara träslag men också för att de fungerade bra i klassiska gitarrer.

Varför lönnen kommit på undantag tror jag har flera orsaker. Främst att den ljusa färgen påminner om cypress, dvs ljusa flamenco gitarrer, men också att lönn har lite andra akustiska egenskaper än jakaranda.

Vad skiljer då? Densiteten är högre hos jakarandan, precis som Arve påtalar. Lika viktigt är dock att den inre friktionen, eller dämpningen, är högre hos lönn.

Knackar man i ett jakarandaämne hör man en nästan metallisk klang medan lönnen snarare låter som kartong. Grovt generaliserat innebär detta att en jakarandabotten bidrar med fler övertoner än en lönnbotten. Detta kan vara bra, eller dåligt...

En lönngitarr kan låta fantastiskt (om den är byggd på rätt sätt...). Den kan ha en varm, innerlig och ren, nästan naken ton. Varför inte fler gitarrister vill ha lönngitarrer? Tja, det är upp till var och en att välja vad vi spelar på och alla val är grundade på våra tidigare erfarenheter och fördomar...