Hej Andreas
De flesta musiker har en tämligen feg hållning när det gäller att välja lite ovanllig repertoar. Vad det beror på vet jag inte. Jag minns när jag studerade då jag hade jag en gitarrlärare som påpekade att den repertoaren jag spelade just då inte skulle fungera hos publiken. Jag tyckte att det var tämligen imponerande att han visste vad som publiken ville höra men han hade givetvis fel. Vi kan inte veta vad publiken vill höra. Som musiker kan man bara framföra vad vi brinner för och vi har ett ansvar att inte följa strömmen i brist på nyfikenhet och experimentlusta.
Jag tar ett exempelt från min egen verksamhet eftersom det är det som jag kan relatera till. Senast för en vecka sedan spelade jag en konsert i Philadelphia där jag framförde ett par tämligen svårtillgängliga verk vilka frambringade extra stora applåder. Publiken verkade uppskatta dem t o m mer än vissa andra standardverk.
Det är som Eriling Möldrup sa, det är bara att leta i alla de otaliga notkataloger som finns och du kommer att finna en enorm brunn att hälla ur.
Varför vara nummer två när du kan vara den första som spelar ett verk.
Vill du hitta gammal musik så finns det många Berbenutgåvor med gamla verk ur Segovias samling redigerade av Gilardino som precis har blivit publicerade, annars finns det tonvis med nyare repertoar som är värd att spelas. Till och med av svenska tonsättare. :-)
Patrik

jo,o det måste ju vara spännande att upptäcka ny musik.Det här problemet leder ju också vidare till andra problem. jag menar,det går ju inte att göra hur många olika musikaliska versioner av recuerdos som helst(och när de som ändå försöker skapa en helt egen tolkning av stycket gör det så blir oftast resultaten väldigt skumma och själva kärnan i verket försvinner.Detta gör ju att en gitarrist som spelar verket ofta får kommentaren att det var en snygg Yepestolkning tex.Detta leder ju i sin tur att gitarren blir utan riktiga profiler som segovia,och utan profiler så blir det svårt för ett instrument att höras i mediavärlden.

jo då,jag håller med! men det känns ändå som att vissa verk har gjorts i så många olika tolkningar att de på något sätt har tömts ut.Men jag menar inte alls att det inte är någon ide att spela o satsa på såna stycken.Det är ju fortfarande en personlig tolkning även om den säkert låter som många andras tolkningar.Det viktigaste med musik är ju inte att sticka ut hakan.

S  Ofta spelar man för publik som inte kanske har lyssnat jättemycket på klassisk gitarrmusik tidigare och för dem kanske det är första gången de hör t ex Recuerdos de la Alhambra och om jag försöker spela stycket så bra som möjligt kanske de tycker att det ät ett fantastiskt stycke musik.

F  Stämmer! Man kan vara hur less som helst på ett stycke men ändå förgylla någons dag med det!

S  Jag tänker aldrig på att göra en personlig tolkning, jag försöker göra en så bra tolkning som möjligt. Och om musiken färgas av det som jag tycker om och tycker är bra, blir det personligt. Ett tips är att inte lyssna för mycket på andra gitarristers versioner när man studerar in ett stycke. Då hittar man kanske ett eget förhållningssätt till stycket som kanske skiljer sig från andras.

F  Jag har även gjort det motsatta med gott resultat, dvs lyssnat på alla inspelningar jag kommit över och tagit till mig alla ideer jag gillar.

S  Sedan är ju det ju alltid kul att leta ny repertoar. Mycket av den nyskrivna konstmusiken spelas bara en gång och blir sedan bortglömt. Det finns en hel del bra musik som förtjänar ett bättre öde, men det görs också mycket dålig musik idag. Det är upp till oss som musiker att ta vara på det som är bra.

F  När jag spelar ny musik (för sällan) försöker jag tänka på att det finns åtminstone 2 som får ut nå´t av det, jag själv och minst en ur publiken!

Värsta sågningen var när jag tjuvlyssnade på två äldre herrar efter jag spelat ett stycke för Klarinett och Gitarr av Kent Olofsson:

Ja, det är väl ok att dom skriver så´n musik, men måste dom SPELA den? Aj!

Som tur var fanns det de som gillade det ocskå!

Fredrik