Alltid då jag misslyckas totalt har jag litat på att jag nog fixar det, dvs inte förberett alldeles för mycket med enorm paranoia för minsta lilla kontroll-miss. Med andra ord, förbered dig riktigt noga, var säker på att du kan spela den 9 av 10 gånger så bra som du vill ha den (eller så bra som du kan göra den), och inte 9 gånger okey (eller dåligt) och den tionde ganska bra och nöja dig med den versionen. För även om du säkert är långt mycket bättre än du presterar där så blir resultatet ett lågt snitt av hur du spelat den alla gånger när du spelar den på konsert.

Det som händer mig i dessa situationer är att jag sitter och tänker för mig själv: tusan också, jag kan bättre... eller att jag blir som tagen på sängen av det där felet "som bara inte får komma".

Man ska nog inte heller gräva för mycket i nervositeten, utan försöka komma till kärnan till problemet, nämligen: hur förbereda sig bättre. Ok, en gitarrist som är världens mest begåvade musiker kanske aldrig klarar att spela upp på grund av karaktärsdrag som ligger som hinder. Men troligen är det sällan på grund av överdriven ängslan, utan brist i instuderingen.

Nu utgår jag från mig själv. Kanske värt att forska i?

Hade en gitarrlärare som sa till mig precis innan jag skulle för första gången in på scen och spela, den gången lagrima.
Han sa: "Det är två saker med att spela solo, en sak är att det är nervöst, den andra att det är roligt. Ofta så blir man nervös på scenen då man ska uppträda, och sen lättad över att man tog sig igenom det, men försök vända på det, gå in och ha kul, då behöver du sällan vara nervös efteråt."

Nått sånt iaf...

Jag rekommenderar att införskaffa Joakim Zelmerlööws bok Erogonomisk Gitarrteknik. Där står det en del om nervositet.

Christian

"Det viskas mycket ute i proffsvärlden om folk som tar Betablockerare eller andra lugnande medel för att få bukt med sin nervositet.
Jag inbillar mig att det borde bli en hinna mellan musicerandet och känslolivet om man tar den vägen, men jag vet inte säkert. "

Betablockerare är inte lugnande medel utan medicin mot högt blodtryck samt vissa typer av hjärtproblem.  Man blir alltså inte mindre nervös av betablockerare. De kan endast ta bort vissa fysiska effekter av nervositeten, t ex skakningar.

Man kan förstås aldrig räkna bort ev. placeboeffekt hos icke pålästa användare.
Och ja, jag har själv provat, men det var inget för mig då jag fick iskalla fingrar som bieffekt.

Jag ber om ursäkt för om jag uttryckte mig lite oklart rörande lugnande medicin, men jag skrev betablockerare eller ...........

Jag har som sagt ingen egen erfarenhet av vare sig betablockerare eller lugnande medicin, men jag misstänker att det i alla händelser inte skulle få avsedd effekt  då man som artist ju samverkar med publiken under själva framträdandet, och därför måste vara på allerten kring det som sker.
Blir man kall om händerna (mer än vanligt) så borde betablockerare inte vara något att rekommendera.

Jag kan dock tänka mig att det finns folk som inte ser någon annan utväg än att ta till lugnande.

Jag kan inte minnas att det talades om saken när jag gick på musikhögskolan, och jag känner heller ingen kollega som tar något vad jag vet.
Skulle det vara så vanligt som det antyds i inlägg efter min lilla hälsning till Tomas så har vi i alla fall satt fokus på ett problem som är nog så viktigt att tala om.

Man får ju hoppas att det i första hand finns andra vägar att gå innan man tar ett sådant drastiskt beslut att medicinera.

Ett sätt är att förkovra sig i offentligt framträdande vilket är ett område som har kommit på undantag, inte minst inom den klassiska musikutövningen, sångutbildningarna då undantagen där det ju förutses att adepten skall kunna gå, stå och säga något väl valt.
Jag vill minnas att man i GBG under slutet av 80-talet hade en drive i ämnet även för andra instrumentslag, men nu vet jag inte hur det ser ut.
Att det är ett stort och ibland förödande problem för många, det kan vi nog enas om.

Min erfarenhet är att det i någon mån lättar med stigande rutin och erfarenhet av att konsertera på egen hand. Men det är naturligtvis lätt att säga. Några genvägar kan jag i alla fall inte se.

Hälsningar Axel.

Hej Seccinen.
Ja det kanske kan vara en lösning om problemen blir för stora.
Men man kanske bör tala med någon kompetent läkare innan man mixtrar på egen hand.

Jag hörde att Ragnar Skanåker tog en bärs innan han sköt förr i världen. Det var tydligen innan det blev förbjudet. Det kan kanske också vara ett alternativ om man kan hålla det vid en bärs.
Ta en Chimay i så fall. Munkarna kan! Det är väl därför de trivs så bra hos Trappisterna i Belgien.

Det är avgjort godare än en tablett. Lägger sig som bomull runt nerverna.

Man kanske inte skall ha för många konserter i veckan om man skall gå efter den vägen.

Det man inte får glömma bort är att man ju ändå måste vara fullt förberedd, tror många laborerar med beta-blockerare trots att problemet kanske egentligen sitter i förberedelserna.

Jag har aldrig tagit beta-blockerare, trots att jag kanske skulle vara ett ämne för det, men jag kan nog säga att det som falerar mest är då jag inte förberett överdrivet noggrant. Jag tycker alltså inte att man skall börja med dessa innan man testat alla andra möjligheter.

En till sak, man spelar inte på konsert som då man spelar som bäst (efter att man spelat stycket 10 gånger hemma och noggrant gått igenom "den där" passagen), utan man spelar ju oftast på konsert ngt slags medel av allt man gör. Det glömmer vi ofta bort, det farliga på konsert är att då är man mer kritisk i stunden och om man fäster för stor vikt vid alla småmissar så tenderar det att stjälpa.

"man" är lika med "jag" i detta fall.

Har för mej att David Russell sa någon gång att oftast så slarvar man i övningsrummet med instuderingen och tänker att " JA, det blir bra sen på konserten". När det sedan inte går så bra på konserten så blir man besviken.
Han sa då att man ska vända på det d v s var överdrivet noggrann i övningsrummet när man instuderar och sedan när man sitter och har konsert så ska man gå ut och ha roligt och inte sätta så stor press så sej själv.
Man kan väl sammanfatta det som Stefan säger att det gäller att skaffa sej själv en så hög "lägstanivå" som man kan för att kunna vara nöjd efter konserter. När man spelar som sämst så låter det ändå bra och man är nöjd själv.