Jag tycker det blir lättare att nå högre upp med vänster hand utan att behöva snedställa axelpartiet vilket sker automatiskt när jag sitter med gitarren på höger ben.

Det finns en uppsjö med alternativ till fotpallen. Gitano, Klämman, Dynarett-kudden etc. Det gäller att testa vad som funkar bäst för en själv.

När jag undervisar långa pass har jag funnit att variation är nyckeln. Höger ben, fotpall, gitano-stöd, gitarren bakom nacken

När jag övar inför konserter är jag noga med att sitta precis som jag gör på konserten dvs med fotpall/stöd med gitarren på vänster ben.

Det är nog svårt att inte påverkas av den tradition man befinner sig i.
Att paco sitter med gitarren som han gör handlar nog lika mycket om tradition som att David Russell sitter som han gör.

PS. Jag har också mage. Tur man inte spelar luta....

Jag kan fixa dina problem för 10 spänn Pelle. Kardborreband på bottnen och magen!

Elgitarr?

Jag har lite samma problem, det känns inte riktigt bra hur man än sitter (och jag har inte stor mage, så det är inte det). Att jag frågade om cutaway i en annan tråd var ju för övrigt också för att jag funderade över ifall cutaway skulle kunna hjälpa upp situationen. Men jag misstänker nu att även om det skulle kunna underlätta lite grann så skulle det nog inte avhjälpa allt. Min huvudsakliga teori i frågan som jag kommit fram till nu är väl snarare att människokroppens utformning och gitarrens utformning helt enkelt inte passar så bra ihop. (Så är det säkert med många andra instrument också kan jag tänka mig.) Så hur man än gör kommer det alltid att kännas lite fel någonstans.

Ja, det var väl ungefär det jag hade att bidra med...

Jag står upp när jag spelar luta så mycket jag kan och när det gäller gitarr så skulle jag vilja börja med det också. Det beror mest på att jag vill också vara med där framme på scenkanten och röra mig som violinister och sångare. Alltså inte så mycket för att det ska bli lättare. Har bara inte kommit på om jag ska borra hål i mina instrument och sätta i en plugg eller låta bli. När jag nu lagt så många hundra tusen på mina gitarrer så vill jag vara säker på att träet håller i framtiden.

Gitarren ska vara i mitten på kroppen, det är bara att ställa sig upp och spela luftgitarr så ser man var gitarren ska vara. I mitten av kroppen är vi som starkast och tryggast. Hur man får dit instrumentet är sedan ett tankeproblem. Om det så är kuddar, pallar, remmar eller vika benet så finns det nackdelar och ibland fördelar.

Intressant det här med axelband och traditionell flamencoposition.

Jag spelade under ett år sittande exakt som Per gör på bilden fast med axelband (yes, jag borrade!) som stabilserande hjälpmedel.

Många lutenister änvänder samma ställning så jag tänkte att, va fan (som Tage Danielsson skulle sagt:).

Jag hade problem med bäcken och rygg under denna period så jag var tvungen att hitta ett alternativ till fotpall och detta var bäst för mig.

Har just spelat igenom Preludiet i PFA (BWV 998) i denna ställning och frågat mig varför jag gick ifrån den!

Det var mest fördelar men att jag gick tillbaks till höftböjarmuskelns nemesis - fotpallen - var främst av dessa anledningar:

1. Det var litet bökigare att registrera, jobba med klangfärger.
2. Flageolettspel försvårades visuellt eftersom gitarren hamnar på ett annat ställe.
3. Pizzicato blev också bökigare.

Men detta är vanesaker tror jag, detta är en bra lösning som faktiskt börjar synas ibland.
David Starobin spelar så (och han är rund om buken).

http://www.youtube.com/results?search_query=starobin

Bra ämne Pelle! De många raska svaren visar att detta behöver dryftas!

Fredrik

Jag ser att det (på you tube filen) är traditionell "frälsis" applikation av axelbandet. DVS ena ändan fäst i huvudet på gitarren.
Hur skulle det bli om "huvudänden" av bandet fästes på "halsfoten" t ex.
Jag antar att gitarren förflyttas åt vänster och kanske detta skulle bli lite bättre ur registrering och flagoelettspels synpunkt. Eller?
Är det någon som har prövat?

Jag kanske får ta och dedikera en av mina dammsamlare till försöksobjekt, och göra lite experiment.
Ja det ska jag tametusan. Föresten så kanske det skulle hjälpa med lite kardborre, (eller något mer diskret). Det kanske inte är så tramsigt ändå.

Pellegrosso

Det här kanske kan vara nåt:

http://buildingtheergonomicguitar.com/2 … ow-up.html

Intressant är det väl i alla fall.

Den härna då?

http://www.theguitarfiles.com/modules.p … ts_id=1863

Aguado slår glädjevolter uti sin grafv!

- eller?

/J

Jag har aldrig testat att lira med axelband på en klassisk gitarr och jag tänker mig att gitarren inte kommer i nåt bra läge? Å andra sidan är det generellt bättre att stå än att sitta oavsett vad man än gör. Nyare skrivbord för "professionella sittare" (läs: skrivbordspersonal) är numera gärna höjbara så att man kan stå och jobba. Klart bättre!

Att sitta innebär ju ofta att man måste öva sig på att sitta rätt för att inte få ont och får man inte till det eller inte vill...ja, axelband, varför inte? Det kan ju dessutom ha rent akustiska fördelar också...

När det handlar om ergonomi så är min övertygelse och arbetshypotes att vem som helst kan få ont närsomhelst oavsett hur de än sitter (eller står!), om man har rent psykologiska spänningar. Kroppen ger uttryck för vad vi tänker, kan man säga. Nån som hört talas om spänningshuvudvärk, t ex? Oro och konstant stress, t ex kopplat till sömnbrist mm ger ofta spänningar som tillsist yttrar sig som smärta - kroppens signal om att nåt inte funkar som det ska.

Ofta blir spel, övning och konsert kopplat till något "farligt" och när sinnet reagerar på det sättet så skapas ofta en fysisk spänning. Den spänningen är ofta väldigt liten, men konstant, och sprider sig lätt över tid och kan bli värre. Spänningarna kan också bli en fysisk vana som "övas in" tillsammans med tekniken, kopplas ihop med den och bildar en slags enhet. Med tiden kommer tekniken tillsist kräva dessa spänningar för att "kännas rätt" - där är en anledning till att man ofta dömer ut en mer ergonomiskt riktig sittställning som värdelös. Varför? Jo, man hittar ju plötsligt inte "rätt spelkänsla", eftersom en del av den känslan är kopplad till en sittställning som skapat en viss spänning som man har gjort sig beroende av. Teknik är ju trots allt inövade fysiska rörelsemoment, och har man blandat in en irrelevant spänning eller rörelse i samband med ett visst görande så tolkas den ändå som relevant för det man utför på gitarren. Sitter man och övar flera timmar om dagen och använder en irrelevant spänning som påfrestar kroppen negativt, ja, då får man problem tillslut. Det var därför jag kopplade ihop musikerergonomi och gitarrteknik i boken - det är spelvanorna det handlar om, se...

Att träna är jättebra och fungerar tillfälligt, men det fungerar mer på sikt om man också ser till att hitta en bättre och lite sundare relation till musikutövning - och det är inte så lätt alla gånger! En del spänningar ligger djupt och är knappt märkbara, men dom kan finnas där iallafall. Elaka, krävande gitarrlärarare tenderar t ex att skapa en fullständigt perfekt grogrund för spänningsproblem hos eleverna, så har man haft en sån bör man känna efter lite extra tycker jag. Sen är det bra om man kan hitta en bättre sittställning som engagerar så lite muskler som möjligt.  Där har man löst själva grundproblemen, enligt mig.

Funkar det med axelband så, visst!

/J

Varsågod

Men glöm inte att ange källan:-)

Nu blev jag definitivt sugen på en kall öl.

Pelle