Romantiken har ingen ettiket gällande interpretation, och det är väl just det som kanske är ett av problemen. Det finns dock konventioner från romantikens spelsätt som man på (någorlunda) vetenskaplig grund (anser sig) kunnat klargöra är just konventioner från den perioden, och då är redan nämnda fritt valda inslag av rytmiska manér som rubateringar (och fritt förhållande till tempo och frasering i allmänhet), tillagda egna kadenser och kraftigt vibrato de tre vanligaste sakerna man förknippar med spelsättet under romantiken och hur sk "romantiker" tolkar annan musik oavsett epok. När det gäller gitarren kan man väl lyfta fran Segovia som bäraren av den traditionen... fast det är väl klart att Bream kan betraktas som en romantiker i vissa stycken, kanske Söllscher med, med flera, om man bara har viljan Kanske är romantiken också en inställning till musik, en estetik?

Det finns emellertid en hel del litteratur om hur man spelade under olika epoker. En bra inkörsport som jag rekommenderar är "Lawson, Colin & Stowell, Robin (1999). The Historical Performance of Music: An Introduction. Great Britain: Cambridge University Press." som berör olika typer av historiskt informerad praxis (HIP) och pekar på de centrala huvuddragen i vad som är utmärkande för intepreter från olika traditioner av uppförandepraxis.