Metod att göra vad? Undervisa i gitarrvård eller knyta strängar?

Att undervisa får gitarrlärarna ta hand om men jag tror att alla elever skulle uppskatta en smula undervisning i instrumentkunskap parallellt med musikundervisningen. Det är inte så mycket som behövs för att få grundläggande kunskaper i hur man hanterar sitt instrument och varför, men det är mycket pengar att spara och inte minst onödig frustration som undviks.

Att knyta strängar är enkelt. Att knyta strängar på ett bra sätt är ännu enklare.

Vad är då ett bra sätt?

Som jag ser är det viktigaste att det blir en säker knut, både uppe vid huvudet och framför allt nere vid stallet. Om knuten glider upp vid stallet kan strängen lossna med en snärt som ger ett djupt märke och som på sikt allvarligt kan skada locket. Om inte knuten är stabil blir ju dessutom gitarren svår att stämma.

Några enkla och självklara "knep": Bränn en kula i stalländen på diskantsträngarna så undviker man att strängen glider i knuten. Knyt knuten på basarna så att änden som sticks in bakom strängfästet trycker ner den delen som kommer ut ur hålet. (Svårt att förklara i ord men lätt att se på en bild) Knyt knutarna en bit ovanför locket och dra den färdiga knuten på plats så undviker man en massa onödiga märken i locket bakom stallet. Knyt stalländen först, dra sedan strängen mot huvudet och gör knuten där så att strängen är "slakt stram" mellan huvud och stall innan strängen spänns med mekaniken. På så sätt undviker man en onödig längd sträng på strängrullen och stämningen blir fortare stabil.

Sen är det en fördel om knutarna (för det är tre olika knutar) är enkla att utföra men även att knyta upp vid nästa strängbyte. (Jag reparerade en gitarr en gång där det tog mig mer än en halvtimme att få bort de gamla strängarna!!!)

Jag vet inte hur man laddar upp bilder till forumet. Tio bilder säger mer än tiotusen ord och det känns lite fånigt att sitta och skriva en lång utläggning om några enkla knutar.

Ok Joel, jag ska försöka få tid till en liten besträngningsartikel på min hemsida. Återkommer med länk då det är klart.

Men, egentligen hade jag ju inte tänkt att diskussionen skulle handla så mycket om att knyta strängar som om varför det verkar vara så sorgligt låg nivå på folks förståelse om hur gitarren ska skötas och varför. Jag kan inte se någon annan förklaring till det än att gitarrlärarna själva inte vet alternativt inte bryr sig om att lära ut det. Vad säger ni lärare?

När man träffar eleven 20 minuter / vecka så är gitarrvård inte det första man tar upp på agendan kan jag väl erkänna. Det är så mycket man skall hinna med. Dessa elever har också ofta väldigt billiga gitarrer vilket inte direkt inbjuder till att föra ämnet på tal. Men till de elever som har kommit lite längre och kanske skaffat sig ett lite finare instrument skulle jag kunna tänka mig att diskutera detta med.

Jag skall revidera min kursplan inför nästa läsår och lägga in lite gitarrvård och instrumentkunskap!

Hej!
Jag är tillbaka efter en stor ryggoperation  spinal stenos, ( yrkesskada enligt neurokirurgen, lätt snedvridning av ryggen under 40 000 timmars gitarrspel är inte nyttigt!!) och undrar fortfarande varför man organiserar gitarr- och annan musikundervisning med 20-minuters lektioner! Varför inte i kursform, där man går igenom sådant som är gemensamt med många samtidigt istället för att tjata om samma saker med en i taget?  Då kan man ju bla ta upp det som Per säger om gitarrvård och strängbyten.

Det finns en jätteintressant avhandling  av Ryan Daniel  från Australien om gruppundervisning i piano på gymnasie- och högskolenivå. Den fleråriga och mycket gedigna studien visar - tvärt emot vad många lärare påstår- att eleverna utvecklas snabbare i grupp än enskilt, trots/eller kanske tack vare  att de är på olika nivåer.. Författaren har blivit hotad... För visst kräver sådan undervisning väsentligt mer av läraren än att ta emot en elev åt gången och sitta och spela a vista ur boken...  Läraren föreläser om ett gemensamt tema varje gång, man övar teknik tillsammans, lyssnar på inspelningar, utvärderar sitt eget och kamraternas spel, lägger upp konsertprogram. diskutera interpretation etc och har mycket mer tid för detta än under korta enskilda lektioner.

Detta funkar naturligtvis på andra nivåer också. Jag har varit vid en musikhögskola i Australien och filmat dessa grupplektioner, mycket intressant. Eleverna blir också mycket duktiga på att verbalisera  många aspekter av musiken, eftersom de måste kommentera sina kamraters spel. Alla spelar olika stycken som de väljer själva utifrån repertoarlistor. Alla elever ska kommentera framförandet i olika parametrar. Ytterst intressant. Varför gör vi inte så här?

Hälsningar

Anna-Lena

Jag tycker det verkar som att idén är att i grupp får man mer tid, och kanske till och med kan "utsätta" eleverna för kanske uppemot 10-15 minuter snack om gitarrvård per termin. 

Välkommen tillbaka Anna-Lena, visste inte att du opererats.

Hej igen!
Lite elakt kan man säga att enskild undervisning har 3 fördelar (för läraren...)

1. Man klarar sig igenom lektionerna utan att förbereda sig särskilt mycket.
2. Man får många håltimmar att öva eller fika på när elever är sjuka eller borta.
3. Man kan känna att man inte är någon gammal vanlig lärare, eftersom det känns mer exklusivt att vara själv med en elev i taget...

För eleverna kan jag inte komma på någon fördel, jo om man inte har övat så slipper man kanske skylta med det inför gruppen, men det är ju tveksamt om detta är någon egentligen fördel...

Anna-Lena (Daniel, har du läst Lärarguiden eller Handlingsutrymm? Där finns nog en del som kan hjälpa dig planera undervisningen mer i form av kurser)

Fördelar och nackdelar?

Det beror väl på vilken nivå eleven är och på vad man vill åstadkomma med undervisningen?

Det gynnar antagligen inte målinriktade gymnasieelever som just har kommit på att de vill bli nästa David Russell (eller Malmsteen, Django, Kent men detta är ju ett forum för klassisk gitarr så...) och formligen skriker lär mig, lär mig, lär mig allt du kan!

Man kan givetvis ha delar av kursen som gruppmoment (gärna regelbundet) men jag tycker att den individuella undervisningen är direkt nödvändig i de högre stadierna (där har man dessutom anvsaret på sig att vara studieförberedande och efterlikna de undervisningsformer de träffar på vid folkis, högskola)!

Däremot är jag positiv till detta i de lägre stadierna, gärna i kombination med individuella lektioner då och då!
Är det nå´t dagens ungar behöver så är det väl att bli sedda av vuxna, om så bara i 15 minuter!

Som sagt, jag tror att gruppundervisning (under förutsättning att läraren har fått adekvat utbildning inom detta och har de personliga förutsättningar som krävs) är jättebra bra i de stadier som innebär mer lek och mindre allvar!

Jag jobbar i gymnasievärlden och där är  individualiserad undervisning närmast ett mantra! Därför menar jag att vi skall slå vakt om den individuella undervisningen som jag ser som nödvändig och dessutom UNDERBART OMODERN!

Med detta menar jag att det är fantastiskt att ha elever som övar hemma på låtar/ stycken/ övningar/ notläsning. Det är hur kul som helst att lösa problem, instruera, komma med förslag, väga för och emot och spela med dom helt enskilt i 20-60 minuter/ vecka!
Vilket härligt resursslöseri (OBS! IRONI!)! Vilken oas av tid och rum i allt mediabrus, vad härligt att få vara noga och att allt får ta sin lilla tid! Vad mysigt det är att finputsa ett fingerpickingkomp, att testa fingersättningar i ett Poncestycke! Ett höjdarjobb! (men...lönen...)

Personligen värderar jag den individuella tiden OERHÖRT mycket eftersom jag har chansen att lära känna alla elever på ett djupare plan. Detta är jättebra när vi planerar vad vi ska jobba med på lektionerna (individualiserad undervisning)!

För övrigt fungerar inte alla människor bra i grupp och inte heller alla enskilt (detta gäller både lärare och elever), det finns ingen allenarådande sanning när det gäller detta ämne (även om diverse skolpolitiker hoppas och tror så!) och jag vet att det finns många drivna, seriösa lärare därute som såväl enskilt som i grupp:

1. Planerar sina lektioner.

2. Kopierar vid elevs frånvaro (eller övar elevernas stycken alternativt läser pedagogiska rön och upprätthåller sitt eget hantverkskunnande)

3. Tar sitt vuxenansvar och bekantar sig med eleven som människa, frågar hur det är och bryr sig om.

Fredrik Mårtensson, stolt förespråkare av invididuell undervisning

ps. Vi är skyldiga P Hallgren en ursäkt för att vi snodde hans tråd om strängbyte och instrumentvård. ds.

A Jag hoppade in i debatten för att ge EN förklaring till den bristande tiden att prata om instrumentvård.

F  Ja visst, men jag tycker ändå att vi ska gå tillbaks till Pers ämne eller starta en ny tråd!

A  Det finns många myter om musikundervisning som inte bygger på fakta utan på värderingar. Den om den individuella undervisningens förträfflighet är en av de segaste myterna.

F  Eftersom jag (något förenklat) stöder den individuella undervisningen är jag nog tvungen att konstatera att den enes myt kan vara en annans verklighet.

A  VI kan nog titta i stjärnorna efter mer resurser till enskild undervisning, så då gäller det att hitta andra sätt att utveckla undervisningen.

F  Nej, så lätt ger jag mig inte! Det gäller att påverka där man är och ha koll på sin arbetsgivare! Politiska beslut är enligt mig en bisak!

A  Eleverna i studien hade olika smak vad gäller repeteroar. I grupperna fanns såväl ettor som fyror, så det fanns ett stort spann av förmågor och förkunskaper.

F  Dock inga gymnasie eller folkhögskoleelever (som var det jag talade om), eller?

A  Idén om att vissa elever behöver vara själva med läraren har jag hört många gånger, men de fakto så pågår  livet  och musiklivet inte minst företrädesvis i  mindre grupper. Att lära sig spela inför och med andra i en liten grupp är en nödvändig kunskap för alla som vill hålla på med musik.

F  Något man också kan göra på gymnasienivå inom ramen för resurstid, även inom ämnet ensemble! Vi har det bästa av två världar!

A  Några tankeexperiment:
1. Varför bedrivs dans-, drama. och bildundervisning i grupp?  Varför begär inte balettlärare att få ha sina elever enskilt ?

F  Tradition, antar jag (vilket nödvändigtvis inte behöver vara ett negativt laddat ord:).

A  3. Om man ska förberedas för att spela tillsammans med och inför andra, varför ska det då ske privat så att ingen annan än läraren kan höra? Varför övar man inte andra musikformer på det sättet?

F  Jag har själv fått undervisning i andra musikformer på samma, för mig väl fungerande, sätt! Kan du exemplifiera? Vilka andra musikformer? Hur undervisas det?

A  Är det just den västerländska konstmusiken som ska repteras i enskilt? Varför i så fall?  Kan det vara en anledning till att så många hoppar av undervisningen därför att de finner den tråkig?

F  Säkert! Tiden har sprungit ifrån pedagogiken, nuförtiden vill kidsen ha snabba resultat utan omvägar! Frågan är, löpa med och anpassa medlen till ungdomarna eller bromsa och, "fostra" och anpassa ungdomarna till medlen?

Måste världen snurra fortare eller räcker det som det är?

Sedan tar ju idrottslobbyn många och vissa upptäcker att det trots allt kräver litet input för att utvecklas och ävenför att ha kul.

A  Vi kan dock konstatera att många elever har svårare att prata och vara öppna när de är ensamma med läraren än när de har ett par kompisar i samma situation med sig. 

F  Vi talar om olika mognadsmässiga nivåer här, det går inte att dra paralleller rakt av, tycker jag (särskilt som jag inte har stor erfarenhet av yngre elever). I gymnasieåldern blir eleverna ofta litet revirhävdande istället, viljan att vara bäst börjar att göra sig gällande!

A  Kanske är det  i sin tur en av anledningarna till lärare tycker att det är jobbigare att undervisa grupp. De kan inte köra sitt "standardprogram" utan att bli avbruten av eleven såsom på den enskilda lektionen.

F  Gäller inte heller i samma utsträckning på gymnasienivå, åtminstone inte med mina elever, de avbryter mer än gärna!
Vill åter peka på att vissa (t ex jag) funkar bättre som människa och pedagog enskilt, det passar min personlighet bättre!

A  I en gruppsituationen blir det en annan dynamik, och läraren måste anpassa sig på ett annat sätt. Eleverna får mer makt över situationen. Detta elevinflytande är positivt för lärandet och för motivationen på lång sikt.

F  Absolut! Det finns inget bättre än när en gruppsituation flyter, jo, förresten, när en individuell lektion går riktigt bra!

A  En grupp på 3-6 elever som det kan bli tal om i gitarrundervisningen, skulle anses som oerhört privilegierad för en lärare i vilket annat gymnasie-/högskoleämne som helst.

F  Förvisso! Men varför stå med mössan i hand och finna sig i detta? Jag tänker i alla fall ta upp kampen för de individuella lektionernas varande!

Eftersom kursplanen och de allmäna riktlinjerna på estet-musik möjliggör en kombination av båda dessa undervisningsformer, dels inom ramen för inså (instrument-sång) som enskilt ämne men även mellan olika ämnen (ensemble bl a) vore det bara korkat att frångå individuella istrumentlektioner! Mångfald och många typer av lärande måste ju vara bra (alla finner en undervisningsform som passar just DOM), eller? 

A  Ps hur kan det komma sig att just musiklärare inte verkar bry sig omforskningsresultat om de strider mot de egna åsikterna?

F  Och varför bryr sig inte forskare om lärarnas åsikter, om de inte stöder den egna tesen?
Själv är bäste dräng, är väl svaret på den frågan (åtminstone i mitt fall).

Kul att ha dig tillbaks i debatten Anna-Lena, trevligt med människor som brinner för sin sak (även om våra ljus ofta brinner i olika ändar, men det är ju som det ska vara det!)

ps.
Till sist kan jag glädja Per med att jag efter påsk kommer att gå igenom strängbyte och gitarrvård med mina elever i I-val gitarr (ett gruppämne, by the way). Det skulle vara utmärkt att ha en bra internetsite att referera till i ämnet, känner någon till nå´n så´n?
ds.

Fredrik

Hej!
Här kommer några vetenskapliga kunskaper  igen om musikaliskt lärande,  presenterade av den  där envisa kvinnan med mer än 15 års erfarenhet som gitarrpedagog på alla nivåer!  Hon har dessutom utbildat ca 35 gitarrpedagoger vid KMH. Hon önskar nu, att ni ska läsa grundligt och sätta er in i sakfrågorna utan diskutera henne  som person. Det är inte hon eller ni som personer som är intressanta i detta resonemang, utan fakta och hur vi använder nya kunskaper som professionella lärare för att utveckla den verksamhet vi alla brinner för..

Musikaliskt lärande
De flesta människor som lär sig spela i världen gör det utan musiklärare och genom att härma varandra i grupp. Forskning visar att gehörsspel och härmning  är det mest effektiva sättet att lära på även i formell musikundervisning.  Människor i andra kulturer, där musiken är en del av vardagen, utvecklar musikaliska kunskaper som överstiger snittet i västvärlden. Det visar på potentialen: Musik är ett uttrycksmedel som i stort sett alla kan lära sig använda. Däremot har inte alla de motoriska förutsättningarna att spela Mozartvariationerna i maximalt tempo. Den som har potentialen att bli konsertgitarrist kommer att bli ännu duktigare genom att få spela mer i grupp och på gehör. Det finns ingen motsättning i detta som många gör gällande.

Att spela mycket på gehör och improvisera i grupp, är även på sikt mycket positivt för notläsningsförmågan.  Man blir mer flexibel och har lättare att "vara i musiken" även om något händer med tekniken. Ändå bättre går det med lärandet om man dessutom efter härmandet sätter ord på vad man gör, vilket är en av musiklärarens didaktiska möjligheter. Så forskningen är entydig: Spela först, symboler och begrepp sedan (kan vara 30 sekunder senare). Trots detta  visar forskning att  mycket undervisning  traditionellt sker i omvänd följd. Först noter och snack, sedan spel. Genom den omvända följden tappar vi många elever, som finner det musikaliskt meningslöst att traggla noter en i taget utan puls eller frasering,. Dessa avhoppare kallas dock ofta för obegåvade eller omotiverade när de slutar.  Anledningen  till avhoppet kan vara den omvända: De är för musikaliska för att vilja spela tonträffningsövningar som strider mot deras inre gehör.

Den omvända ordningen  i musikundervisningen  försenar också de kvarvarande elevernas utveckling. De lär sig mindre än de skulla kunna göra. Jag har under mer än 10 år varit ledamot i gitarrjuryn vid Kungliga Musikhögskolan.  En erfarenhet är att väldigt  få gitarrister som söker behärskar prima vistaspel,  trots att de spelar svåra stycken. De är också ofta mycket svaga i att hitta över hela gitarrhalsen, spela rytmer, hålla en puls eller frasera "enkla "melodier. Dessa brister i grundkunskaper är resultatet av en undervisning i "omvänd ordning".  När man spelat för mycket efter noter ensam på sin kammare utan gryppdynamik, så får man också svårare att anpassa sig till en ny situation med nya krav, som vid sökningstillfället. Man är så inne i sina egna säkerhetsrutiner att man knappt klarar att tala om var man är i ett stycke som man spelar utantill. Det finns mycket intressant forskning om detta av min vän och kollega Rita Aiello, som varit pianolärare vid Giuliard school i New York. Kolla på nätet så hittar ni hennes böcker. om musikalisk kognition.

Elever  lär sig oerhört mycket på att lyssna till andras lärande, det är minst lika viktigt som att själv stå i fokus under en enskild lektion. Många fler elever skulle kunna lära sig spela bättre om vi använde oss mer aktivt av kunskapen ovan i den institutionaliserande musikundervisningen också. Det är detta jag brinner för! Jag vill att så många som möjligt ska få känna sig delaktiga i musiken, för då kan vi också få ökande resurser och vi får fler intressade på våra konserter.

Just nu är trenden vikande för den klassiska musiken. Allt  färre ungdomar och vuxna spelar ett instrument,  allt färre går på klassiska konserter (Se rapporter av Statens Kulturråd). Vi kan ju välja att blunda för detta, eller skylla på samhällsutvecklingen. Problemet lär dock inte försvinna för att vi gömmer huvudet i sanden. Se även ledaren i DN i onsdags om orkesterutredning, som visar  på hur värderingarna  kring den sk konstmusiken håller på att förändras i samhället. I denna artikel problematiseras det stora offentlig stödet till konstmusiken. Varför ska man betala 82 kr för att gå på klassisk konsert och  mer än tio gånger mer för att höra Robbie Williams? Varför ska viss musik anses värd att skattefinansieras och annan inte? 

Konstnärsmyten i musikundervisningen
Majoriteten av den  musik  som spelas idag och genom historien är resultatet av människors samspelade. Den har skapats i gruppdynamiska processer som har väldigt lite med myten om den store konstnären  att göra. Konstnärsmyten  talar om musikern som ett geni med specifika talanger. Dessa talanger ska  sållas fram ur den stora obegåvade massan.Sedan ska den blivande konstnären, helst  i avskildhet från den skramlande vardagen, "värka fram" sin virtuositet genom, för att sedan vid speciella tillfällen komma fram ur sin kammare och imponera på omvärlden med sin fantastiska förmåga att röra på fingararna och kanske genom att sätta fermatet på ett nytt ställe. Denna heroiska kamp ska göra oss alla till ädla och bildade medborgare OBS; man får dock inte göra för originella tolkningar, då kommer man inte med i skrået. Lite hårddraget kanske, men jag tror ni förstår  precis vad jag menar. Att sedan många musiker tröttnar totalt under perioder eller för alltid, får yrkesskador av ensidigt övande, är inget vi talar högt om.

Konstnärsidealet växte fram först under 1800-talet, eftersom musikerna hade dålig social ställning och kände sig som offer för de härskande gruppernas krav på nya  låtar till varje fest. Här måste jag fråga: Fredrik, tror du att t.ex. Bach hade det så där långsamt och fint som du förespråkar? Vad jag vet så de levde  många musiker under kommersiella villkor. Skriv en sonat till söndag eller få sparken!

I Fredriks och många andra musiklärares argumentation ser jag många spår av dessa idéer om konstnären som någon som står över samhället. bla. i hävdandet av den individuella lektionen. Musikern ska vara utaför resten av samhället, och andra ska betala för denna avskildhet, eftersom vi ska vara tacksamma för den gudomliga musik som förväntas bli resultatet efter 25 000 timmars övande på kammaren. Allt färre människor verkar dela denna tankefigur, vilket i sig kan bli ett hot mot instrumentalundervisningen. (Däremot övar även dagens ungdomar orehört mycket på saker som de väljer själva och finner meningsfullta) Om ni vill läsa mer om hur konstnärsmyten växte fram så läs gärna "The Imaginary museum of musical works" av Lydia Goerh.

De som utövar andra former av musik än den klassiskas spelar väldigt mycket, med de gör det kanske oftrea tillsammans, vilket är bra såväl för motivationen som för den sociala kompetensen. En bra bok att läsa om detta är "How popular musicians learn" av Lucy Green.

En del gitarrlärare  verkar strunta i forskning, särskilt om reslutaten inte stämmer överens med deras egna tidigare åsikter. Forskning handlar inte om varje individs personliga erfarenheter, utan om  de kunskaper som växer fram genom systematiska undersökningar av större material än den enskilda läraren har tillgång till.  Det är ju därför vi har vetenskapen som redskap, för att den hjälper oss att gå utöver oss själva och se saker ur nya perspektiv. Detta har inget med mig som person att göra, även om du och även andra här på sajten  försöker få det till det, kanske för att slippa debattera sakfågorna om gruppdynamikens betydelse för lärandet.

Politiker vill ha bra argument för att tillföra mer resurser. Att hävda den enskilda lektionens förtfräfflighet när vetenskapliga data  talar för motsatsen kommer inte att hjälpa och har aldrig hjälpt musikundervisningen att få mer resurser.  Musikundervisning är en del av resten av samhället. även om det inte låter så i argumenten. Jag brinner för att ge eleverna optimala villkor för lärande. Det finns massor av forskning om detta,. Läs och begrunda för musikens och elevernas skull, inte för min!

Anna-Lena

A: Den som har potentialen att bli konsertgitarrist kommer att bli ännu duktigare genom att få spela mer i grupp och på gehör. Det finns ingen motsättning i detta som många gör gällande.
M: Det är ju detta som jag och Fredrik försöker säga. Den enda som ser motsättningar är ju du i dina inlägg. För att lära sig hantverket att spela gitarr krävs individuell undervisning, sedan krävs även ensemlespel och gemensamma lektioner för sådana saker som gitarrvård, musikalisk lyhördhet och inspiration etc. Jag tycker inte att man skall sätta ribban för lågt, det är en självklarhet att man som lärare skall kunna lära alla sina elever att spela Mozartvariationerna i maximalt tempo och dessutom betydligt svårare stycken än så.
A:  Varför ska viss musik anses värd att skattefinansieras och annan inte? 
M: Konstmusiken har aldrig varit självfinansierad, det är bara att läsa i historieböckerna, populärmusiken har däremot alltid varit det. Det handlar om vilka värderingar man har, om man tycker att det är viktigt att värna om ett kulturarv och om en konst som ser till högre ideal än plånboken.
A: Majoriteten av den  musik  som spelas idag och genom historien är resultatet av människors samspelade.
M: Ja, möjligtvis majoriteten av den musik som spelas men inte majoriteten av den musik som tillhör vår västerländska konstmusik-kanon (sidan heter ju klassiskgitarr.com, inte sant?). Jag skulle vilja höra någon försöka övertyga mig om att Bach, Beethoven, Wagner, Brahms, Schönberg, Webern mfl samspelade sig till sina mästerverk...
A: Att sedan många musiker tröttnar totalt under perioder eller för alltid, får yrkesskador av ensidigt övande, är inget vi talar högt om.
M: Jag vet inte i vilken verklighet du lever men jag tycker att det är få saker det talas så mycket om som musikers yrkesskador.
A: tror du att t.ex. Bach hade det så där långsamt och fint som du förespråkar? Vad jag vet så de levde  många musiker under kommersiella villkor. Skriv en sonat till söndag eller få sparken!
M: Menar du att bara för att Bach levde under vidriga arbetsförhållanden så är det något att eftersträva? Du kan inte mena allvar.
A: I Fredriks och många andra musiklärares argumentation ser jag många spår av dessa idéer om konstnären som någon som står över samhället
M: Det är väl inget fel i att försöka resa sig över genomsnittet? Är det jantelagen du förespråkar? Jag anser att konstens främsta uppgift är att resa sig över mängden och visa på andra ideal än att jobba för att fylla plånboken.
A: Detta har inget med mig som person att göra, även om du och även andra här på sajten  försöker få det till det
M: Enda gången som Fredrik diskuterade dig som person var när han välkomnade dig tillbaka och skrev att han var tacksam över din diskussion.

Jag vill bara tillägga att jag absolut inte har något emot dig Anna_Lena, jag känner dig ju inte så hur skulle kunna ha det?

Jag tycker också att jag endast ägnat mig åt at bemöta det du faktiskt skrivit i dina inlägg och inte alls vänt mig mot dig personligen. Jag har bemött det du skrivit i egenskap av lektor och forskare men din person har jag låtit vara! Om du uppfattat det så ber jag om ursäkt men mig veterligt har jag skilt på sak och person!

Jag har för övrigt den största respekt för forskare och deras gärning! Forskning, framsteg och tradition går för mig hand i hand! Jag är ju en nostalgiker och traditionalist (vissa säger bakåtsträvare) men vem vet, framtida forskning ger kanske mig rätt?

Det de flesta musikpedagoger har gemensamt är väl ändå en nyfikenhet på musik och människor och ett behov av att dela med sig av sitt kunnande till andra, så hur man gör det är kanske inte alltid viktigare än ATT man gör det! Det är vackert nog att vi vill ägna oss åt dett yrke, tycker jag, och inget att gnabbas om!

Nu har jag gnabbat klart i denna tråd! 

Vänligen, Fredrik

frippolini@gmail.com