Jag förvånar mej själv ganska ofta. Har aldrig spelat inför publik men ska göra det på julafton och hoppas förvåna min bror som är gitarrfreak ...

Bra fråga tycker jag! Särskilt i en tid då klassisk musik ofta påbjuds och presenteras ungefär som en medicin (Mozarteffekten, blir smart av en fuga) eller som recept på framgång i de fina salongerna, som en inträdesbiljett till en liten elit (aha du har gått på ackis, då måste du vara jättebegåvad/musikalisk), eller för att visa att man kan bli en "bildad" person, få vara lite finare än de som gillar annan mer "vanlig" musik. Eller kanske för att vi ska beundra virtuositeten hos dem som övat så mycket. Själva musiken riskerar då att bli reducerad till ett redskap i ett socialt spel, synd eller hur?

Det som från början var en lek - att spela för sin egen skull - där man drivs av lusten att upptäcka, lära sig mer och framför allt uppleva och skapa musikupplevelser med gitarren som redskap - blir med professionella ambitioner ofta något annat. Kanske en sorts kamp eller tävling. I en sådan fas av utvecklingen är det kanske inte längre musikupplevelsen som står i centrum, utan tekniska aspekter. Det kan också vara  sociala faktorer som får stor betydelse snarare än spelet och musicerandet i sig.  Att bli en del av gitarrvärlden är att ta plats i en hierarki.  "Tävlingen" mäts ofta i kriterier som ligger utanför själva musiken: Vem spelar snabbast, har fylligast anslag? Vem spelar de svåraste styckena? Vem har gått för vilken lärare, spelat på vilken tävling etc?

Lusten att själv uppleva och skapa musikupplevelser för andra kan i värsta fall bli något man känner att man måste offra på väg in i den professionella gitarrvärlden. Hur kan vi göra för att inte gå i den fällan? Hur många gitarrister finns det inte som slutat öva för att de inte orkar spela en version till av Recuerdos del Alahambra och bli jämförda med andra gitarristers tempo och tonbildning? Hur hittar man i ett sådant läge tillbaka till den lust man kände i början?

Göran!
Jag älskar att vara gitarrlärare (10 år i musikskolan!), även om jag idag arbetar som forskare. Min musik-lärarglädje finns gestaltade på CD-skivorna till Gitarrguiden. Det är nu kanske inte något som räknas i gitarrvälden, men det var det viktigaste jag gjort i mina egna (och elevernas) ögon. Det är ren och skär musikglädje i samspel med ungdomar som var lika engagerade som jag själv. En verklig kick, kommer aldrig att glömma dessa 2 dagar i studion då vi (14 musikskoleelever + studenter) spelade in 65 låtar och gav allt vi just då hade. Vad gjorde då ett litet gnissel, eller alla de andra små petitesser vi gitarrister kämpar så hårt för att dölja med risk för glömma själva musiken och det vi vill berätta?

Under mina 12 år som lärare på Musikhögskolan i Stockholm träffade jag många blivande gitarrister/lärare med motivationsproblem. Det verkar vara mer regel än undantag att man får en kris när man kommit in. Det som började som en underbar lek blev snabbt en tävling, och vem bryr sig mer än de andra man tävlar mot i fall man kan få upp tempot några pinnhål till på de svåraste styckena eller minska antalet gnissel... Alltför många mår dåligt, slutar öva pga detta. Det värsta är dock att de kanske senare dessutom  blir frustrerade gitarrlärare. Många verkar onekligen se läraryrket som ett "nerköp", trots att de skulle kunna vara levande förebilder och göra fantastiska tolkningar av musiken de en gång älskade inför en entusiatisk publik av elever. Varför? Värderar vi barnen som en sämre sorts publik än de som kommer till kyrkornas gitarrkonserter?

Som lärare får jag ju spela och uppleva musik hela tiden, vilket jag tycker känns mycket mer tillfredsställande än de gånger när jag satt i halvtomma kyrkor och spelade solokonserter för traktens kyrkvärdar, några gitarrnördar (som jag själv var), kompisar och familj...

Musik är underbart, men inte alltid allt det som omger vår bransch. Där finns mycket att fundera på och utveckla om vi vill ha många elever och en stor publik för vår musik i framtiden.

Anna-Lena

Jag förstår verkligen att folk tröttnar när det blir för mycket, det gör jag med jämna mellanrum. Då låter jag gitarren stå ett par dagar eller vad som behövs och så rätt som det är så provar jag att spela lite och då är det roligt igen.

Jag har försökt att tvinga mej själv och tvångsövat skalor men det går aldrig bra. Det verkar som att öronen behöver vila upp sej ibland.

Oftast är vägen in i musiken genom ett instrument. Man kanske vill lära sig spela gitarr men har inte någon stark åsikt om vad man vill lära sig. Det stämmer att instrumentet står i fokus kanske för att läraren känner att man vill krossa det hinder som ett instrument kan vara för det musikaliska uttrycket.

Tjejer och kvinnor har oftast ett annat fokus på många saker. Jag trodde att det hade börjat komma fler kvinnor in i gitarrvärlden men det kanske är konstant lågt. Jag vet att jag hade 50% fördelning i min undervisning och det var en kamp att försöka förstå tjejerna men det går. De smäller med dörrarna när de tycker jag är korkad,  kommer gråtande in på lektionerna när någon annan är knäpp. De pratar om hur de blir förföljda av "äckliga gubbar", ja allt som jag inte har en aning om. Mitt "trick" som fungerade bäst var att lyssna på dem samtidigt som att man ger dem tuff undervisning.

Att ingen bryr sig om vad du skriver kan du faktiskt inte veta, många kanske läser artiklarna och tar till sig det som de gillar och förkastar det de inte gillar. Man får aldrig tänka destruktivt när man sysslar med konst. Eller rättare sagt klart man får vara destruktiv men inte med sådana saker som att ingen bryr sig eller ger feedback. Antingen tror man på det man gör och fortsätter kampen eller så får man ge upp och sluta tillföra något och låta gitarrvärlden självdö.

Parik

Citat Anna-Lena
"Särskilt i en tid då klassisk musik ofta påbjuds och presenteras ungefär som en medicin (Mozarteffekten, blir smart av en fuga) eller som recept på framgång i de fina salongerna, som en inträdesbiljett till en liten elit (aha du har gått på ackis, då måste du vara jättebegåvad/musikalisk), eller för att visa att man kan bli en "bildad" person, få vara lite finare än de som gillar annan mer "vanlig" musik. Eller kanske för att vi ska beundra virtuositeten hos dem som övat så mycket. Själva musiken riskerar då att bli reducerad till ett redskap i ett socialt spel, synd eller hur?"

Absolut! Jag håller med! Snobbism är jättetråkigt och finns dessvärre inom de flesta kulturyttringar och även inom fler musikgenrer än den klassiska.
Och gitarrvälden är ju ganska grabbig. Jag inbillar mig att det är fler aktiva tjejer på kontinenten och i Amerika, men fler behövs. Den som inte tror att kvinnor kan spela gitarr har inte hört Ida Presti eller Kaki King.
Men att beundra virtuoser (brett definerat), är det verkligen en synd?

"Det som från början var en lek - att spela för sin egen skull - där man drivs av lusten att upptäcka, lära sig mer och framför allt uppleva och skapa musikupplevelser med gitarren som redskap - blir med professionella ambitioner ofta något annat."

Ja ofta, men långt ifrån alltid. Personligen känner jag att ju mer jag lär mig, desto mer mer vill jag lära.

Jag tror att man kan öva upp kreativitet, inspiration och förmågan att uppleva  likaväl som teknik, men att även detta kräver koncentrerat och hårt arbete (vilket inte behöver vara vare sig tråkigt eller ickeskapande på något sätt).
Någon har visst sagt att det krävs 50% inspiration och 50 % perspiration för att bli bra på sitt givna område!

Jag tycker också att få människor fattar att musiker/ musikläraryrket faktiskt är just, ett yrke (och inte bara ett kall).
Ett yrke är- som bekant - inte alltid kul och inspirerande utan innehåller också "dagar på jobbet" som är fyllda av hårt arbete och saker som måste göras.

Vad mig själv anbelangar föder inspiration hårt arbete, men hårt arbete föder också inspiration (för mig är faktiskt det hårda arbetet en belöning i sig) och ibland mår jag bra av ett visst tävlingstänkande (framför allt av att utmana mig själv),det går ju att öva/ spela på många olika sätt.

Vad jag vill säga här är att det finns gråzoner och att kamp och tävlingstänkande och ett profesionellt förhållningssätt kan se olika ut  för olika människor. Det är inte növändigtvis något dåligt eller fult utan kanske, helt enkelt, ett uttryck för att vilja utvecklas.
Det är OK att vilja vara bäst!

Men jag håller med om att många förlorar upptäckarglädjen och fascinationen på vägen (det hände mig, men den kom också tillbaka!

"Själv börjar jag trötta på detta forum då det aldrig blir någon diskussion kring det jag skriver: Det är ingen som orkar bry sig om forskning verkar det som, i alla fall inte diskutera sakligt."

Litet märkligt sagt, tycker jag. Jag förstår att du blir frustrerad
eftersom du  brinner för ditt område och din forskning, men:

Om du upplever att vi andra inte lyssnar på/ läser/ diskuterar det du skriver kanske du ska fråga dig själv: Varför?
Har det med ämnena, ambitionen, presentationen, dispositionen att göra?
Är det rätt forum för dina inlägg (många här är inte pedagoger/ studerar på folkis eller musikerlinjer)?
Diskuterar jag själv andras inlägg i den mån de skulle vilja?

Jag tycker förresten att du skriver om bra saker. Men eftersom jag inte jobbar på musikskolan (har aldrig gjort det heller, men gör det gärna i framtiden) utan på musikgymnasiet faller det oftast utanför ramen för vad jag gör (pga att musikgymnasiet är studieförberdande och stöder sig på kursplaner och betygskriterier). Du gör ett bra jobb, fortsätt din kamp i pedagogikens namn!

För att svara på Görans ursprungliga fråga:
Jag är så bra som jag förtjänar och känner att jag fortfarande utvecklas och lär mig (delvis genom min egen undervisning).

Det går OK och jag har inte stagnerat (varken som gitarrist eller lärare).
Jag har infriat en del av mina mål, har några kvar och har dessutom satt upp några nya!

"Blev jag bara en i kadern av gitarrlärare som, vill äta sej mätta, o undervisa en del, förhoppningsvis tallangfulla elever?"
Nej, det är en bit kvar dit, du. Jag undervisar 60% och frilansar resten så jag får jobba på för att kunna äta mig mätt!

Hej igen!

Några fakta om instrumentalundervisning

1. Allt färre människor spelar ett musikinstrument, särskilt tydligt har frekvensen gått ned bland tonåringar och unga vuxna.
(Statens Kulturråd)

2. Allt färre söker till den klassiska utbildningen vid KMH
Sökande i olika instrument till klassiskt program på Kungliga musikhögskolan i Stockholm.Totalt antal: 198 sökande 1996, 134 sökande 2005 (SVD).

3. Hundratusentals barn och ungdomar (som idag kanske har hunnit bli vuxna) har avslutat sin musikundervisning för att de tyckte att den var för tråkig eller för att de kände sig osedda av läraren. Det finns en uppenbar risk att dessa har ett ganska lågt intresse för att forsätta att stödja verksamheten med skattemedel.Ett exempel från en som är kvar i verksamheten: En av de elever jag intervjuat (en 18-åring)  är ensam kvar i en grupp på ursprungligen 6 elever. Vi frågade varför hon var kvar och inte de andra 5. "Läraren skrek inte åt mig som han gjorde åt de andra."

4. Som musiklärare/gitarrist kan man inte påverka graden av medfödd begåvning hos eleverna, eller den totala samhällsutvecklingen som kan antas ha betydelse för instrumentalundervisningen. Däremot kan man varje dag, genom att vara mycket noggrann med hur man utformar musikundervisningen, se till att eleverna åtminstone tycker att det är meningsfullt och utvecklande att vara på lektionerna oavsett vad de sedan gör med sitt musikintresse. Väldigt många elever slutar utan att tycka det. Det är tråkigt både för dem som individer och för hela vår bransch.

5. Vad är det jag ser när jag forskar? (http://www.didaktikdesign.nu/musik )
Ett litet exempel från mitt dagliga värv:  Så här ser en  på många sätt typisk lärar/elev-dialog ut under en av de estetprogramlektioner (alltså gymasienivå) jag just nu sitter och analyserar i projektet "Interaktion i musikundervisning". Gitarrläraren har högskoleutbildning, har själv anmält att han vill delta i forskningsprojektet. Han kände till i 3 veckor innan lektionen att han skulle bli filmad. Detta är början på lektionen:

- eller ska vi köra med bandet också    
vi kör med skivan också     (Läraren)
    
    - ja har inte me mej
    ja du fick ju inte re inspelat (eleven)
    
- nähä (läraren)    
    
- okej men då kör vi själva    
är re bra tempo så eller     (läraren)
    
en två tre fyr    
    va va
    
    va ä
    hur fan blir det här nu då (eleven avbryter sig när läraren spelar fel)
nä förlåt det är ju ja som gjorde fel     (läraren)
ja tänkte på en senare variant    (läraren)
    
vi kör från början igen     (läraren)
    
en två tre fy. (läraren)

6. Tror ni att denna typ av dialog skulle kunna utvecklas på något sätt? Lektionen fortsätter på ungefär samma sätt:

okej vi kör från dalo segnot här du    (läraren)
   
    du
    oj
byte   
jaha   
   
    nä det va
tappat sladd   
tappat tråden som det hette    (läraren)
    ja (elev)
   
   
vi kör från segnot där    (läraren)
   
en två en två   
   
javisst   
    ah
   
det som är klurigt här nu va    (elev)
   
    ja de e
de e ett par ställen som är lite svåra i    
å nu går jag tillbaka från början igen då va   
   
de första är ju förstås då är hela intro (läraren)   
   
om jag liksom   
   
    förresten
    ja
    vad står de där uppe (elev)
sketsvår står de    (lärare)
    sketsvår (elev)
hahaha   
   
    när fick du den här låten och
    köra (eleven)
   
öh   
äh ja har inte kört den själv ja har bara   
bedömde den utifrån liksom   
medel    
    okej
elevperspektiv     (läraren)
    jag trodde du hade ba
    sp
    spelat genom hela jävla boken för dig själv någon gång (elev)
   
de ha jag gjort en gång för att kolla vilka låtar som är bra att använda och sådär   
till elever   
så de är väl så som är   
   
eh   
asså   
   
när man gör en så där lång räka (läraren)
-------------------------------------------------------------------

Avslutningsvis så är jag är inte ett dugg sur faktiskt, jag kämpar vidare och det finns många arenor att prata forskning på: musikpedagogiska forskare finns vid institutioner världen över, tex Royal College i London (Aaron Williamon, Janet Mills mfl), London university (Susan Hallam) vid musikhögskolor i Australien (Ryan Daniel) , Tyskland och nästan överarallt i USA. Bland annat har jag en kollega som tidigare var pianolärare vid Giuliard school, hon har skrivit flera intressanta böcker om övning, Rita Aiello.

Alla dessa har en sak gemensamt, de har alla varit utövande musiker och musikpedagoger på hög nivå och har drivits av ett intresse att försöka bli ändå bättre på att analysera vilka faktorer som påverkar läradet i musikundervisning på olika nivåer. För att göra detta krävs specifika begrepp (det är nog det som en del av er verkar tycka är pretantiöst tror jag, men gissa då vad många tycker om gitarrrnördar... )  Det räcker inte med att själv bli bättre på att spela för att kunna förbättra elevernas möjlighet till lärande.

I många andra länder finns en kultur att läsa om forskning även om man är musiker/lärare: den verkar inte riktigt ha slagit igenom här. I USA tex finns MENC http://www.menc.org/, som är en sammanslutning av tiotusentals musiklärarare och de har sin egen tidskrift om forskning. Där försöker man använda rönen för att utveckla undervisningen. Se vidare http://www.isme.org/

Jag tror nog att det intresset finns hos fler (även här på sajten), eftersom detta även inbegriper det egna lärandet och inte bara elevernas. Några bra titlar av nämnda forskare för den allmänt intresserade:

Rita Aiello:
"Musical Perceptions" is a much-needed text that introduces students of both music and psychology to the study of music perception and cognition. Because the book aims to foster a closer interaction between research in the science and the art of music, both psychologists and musicians contribute chapters on a wide range of topics, including the philosophy of music; research in musical performance; perception of melody, tonality, and rhythm; pedagogical issues; language and music; and neural networks.

John Sloboda: http://www.egtaguitarforum.org/ExtraArt … oboda.html
John Sloboda is Professor of Psychology at Keele University in the UK, where he directs the Unit for the Study of Musical Skill and Development. He is internationally known for his books on the psychology of music, which include The Musical Mind, Generative Processes in Music, Musical Beginnings, Perception and Cognition of Music, and Music and Emotion.

Susan Hallam: Instrumental teaching, A guide to better teaching and learning.

Aaron Williamon (ed) "Musical Excellence
Strategies and Techniques to Enhance Performance"

Ryan Daniel mfl : http://www.tandf.co.uk/journals/titles/ … meconf.asp

Janet Mills:  "Music in schools"
How do some schools get music so right while others get it so wrong? Janet Mills, a former HMI and teacher, draws on work in more than 800 schools and published research as she seeks to help schools improve their practice - no matter how good it is already. Successful teaching, she argues, is creative, uplifting, enabling, and, above all, rooted in music. The aim of this book is to 'put the music back into music'.

Thought-provoking, challenging, and empowering, this book is an essential read for everyone interested in music in schools, including class teachers, instrumental teachers, and researchers. Music in the School is not a step-by-step guide to better teaching, but rather a springboard for consideration, reflection, and action. Anyone who cares about music at school will find this book a powerful tool.

Lucy Green: "How popular muscians learn: a Way Ahead for Music Education"
... adopts a new position on the role of popular music in music education. Much earlier literature focused on the problems of how to teach popular music at school and university levels--often in response to a perceived lack of training of music educators in this area. Green moves beyond this concern to analyze the strategies that popular musicians use to learn their craft. Her approach to this is to identify the skills that popular musicians need to survive as successful musicians, then to explore how each of these skills has been acquired.

Vi kanske kunde läsa något tillsammans och diskutera?

Hälsningar

Anna-Lena

de va ju kul att min tråd blev så intresseväckande.

men anna-lena jag slår mitt huvud i bordet, i ren frustration, tror du sett faulty tower, när john clease hoppar anka, känner mej så nu. man slår ungjävlaran på fingrarna när dom spelar fel. enkel pedagogik. slår aldrig fel.

det här påminner mej om ett stort statligt verk som kallas för "verket av onyttigheter". man skriver pm tillvarandra, man läser, o kommenterar, o alla känner sej väldans nyttiga. o sen blir man hungrig o äter lunch. fläsklägg med rotmos, smaskens.. efter lunch, lite trött o däven, visst, men gott vare.

jaha, vad skall jag göra nurå. har en del ovässade pennor. måste vässa dom. sagt o gjort.

nu är dom vässade o fina. måste beundra hur vackra dom kan bli. fan, också, klockan är ju ett, höll på att missa mötet. måste kolla i min kalender, näe, det va inte idag. skönt. en kopp kaffe skulle sitta fint. det va gott.

va va vi, jooo, kom just ihåg att du skulle kolla in tjurfäktning. den ädlaste av kamper. o ut ur det, föds musiken, liv o död. mycket starka känslor. tjuren river upp hästen. hästen skriker. tjurens horn kom under täckelsen. matadoren, sticker in julskinkesvärden i tjuren. tjurens halsmuskler skärs av piccadoren. så är det. varje spanjor vet detta. publiken jublar, o jag är lycklig att se detta.

tror lille kalle gick vilse där.

har et tips på avhandling:

"the purpose of the abelian curves, integration and manfold in guitar education"

Snart får vi flytta tråden till undervisningsforumet, hörni (märkligt att den mest vitala pedagogiska diskussionen sker UTANFÖR detta!), för det var ju inte detta som diskuterades till att börja med.

Forumet har ju varit litet sömnigt ett tag men nu börjar det ta sig.

Göran!
Du vinner, du har just skrivit det galnaste inlägget någonsin på detta forum. Mycket underhållande (en veritabel handbok i skepsis och provokation)!

Anna-Lena!
Det skulle vara intressant att veta fördelningen på de ställen du filmade (alltså hur många som var musikskolor, estetgymnasium, folkhögskolor, högskolor).

Det skulle också vara intressant att veta vilken region du täckte i avhandlingen (om det inte strider mot några etiska principer, förstås), jag tror nämligen att undervisningskultur inte skiljer sig åt endast mellan olika nivåer/ instrument, utan också mellan tex storstad/ landsbygd (har du någon erfarenhet av detta?)

Forskar du  mest på "nybörjarundervisning" eller även på andra nivåer?

Forskar du något med invandrare (både som elever och lärare) som utgångspunkt? Där har vi en riktig utmaning, tycker jag!

Vill slutligen förtydliga att de funderingar (om inspiration, kreativitet och uplevelseförmåga utöver tex teknik och not-tragglande) jag skrev om i mitt tidigare inlägg mest utgick från mitt eget övande/ musicerande men att jag såklart också omsätter det i min undervisning.

Det är lätt hänt att man går till sig själv när man diskuterar pedagogiska frågor (mästare-lärlingsyndromet, man undervisar som man själv blivit undervisad).

Eftersom jag mestadels har elever som har kommit en bit i sitt spelande har jag förmånen att kunna undervisa på ett ibland ganska abstrakt sätt (med liknelser o dyl) och mina elever är oftast ganska självgående så jag behöver sällan vara handgriplig när jag ex. förklarar var tonerna finns på instrumentet.

Det verkar som om lärare och forskare alltid har haft litet svårt att förstå varandra här i sverige (vi är ganska "oakademiska" om man jämför med hur det är på kontinenten, tycker jag). Det finns, har jag märkt, en annan pedagogisk spets på andra håll (och även hårdare nypor och högre krav).

Hur kommer man runt detta? Båda lägren (revirtänkande, en del av prolemet, månne?) har ju mycket att lära av varandra!

Fredrik

skall vara ödmjuk, lovar.

så anna-lena. hur ser den perfekta undervisningen ut? att raljera över att lärare är trötta o inte orkar lära sej nya rön, e väl lite väl lättköpt. klart på den lönen, kan väl kanske inte motivationen va på topp. det får väl bli blodpudding den här dagen också. o jag är så imponerad över hur lärare orkar stå ut med att höra obegåvade fiolgnisslande barn försöker skapa musik.

kom just på hur det ska va. ungefär som lära sej ett språk. att börja lektion ett i tyska, med deklinationer, kan döda den mest talangfulla. så varför inte istället, om vi t ex skall lära oss italienska. du lär dej språkmelodin. kan låta så här, tata attta  tratttata.jag kan den italenska språkmelodin, men kan inte språket. kan beställa en öl, o så, men inte mer. att egentligen i förstone, vara mer lekfull, inte börja med några skalor (jfr deklinationer), utan uppleva den musik, som eleven vill lära sej. man lyssnar på cd-skivor, o prata runt det. o låta få eleven en känsla för vad hans mål är. om vi inte vet målet, så är det väl ganska kört ifrån början. att skapa sej bilder, o förebilder.

fan de här va ju riktigt begåvat. tror jag sätter ett (c)  på det.

Hoppsan, Göran!
Ursäkta att vi kom bort från ditt ämne: Huruvida vi klassiska gitarrister har lyckats med våra karriärer eller inte.
Det hela utvecklade sig till en pedagogisk diskussion, en intressant sådan, särskilt för oss som undervisar. Vill du att vi som vill diskutera pedagogik ska starta en egen tråd eller vill du delta i diskussionen? Alla är välkomna! /Stefan W