Topic: Möt Rikards gitarrpedagog Micke
Gitarrpedagogen
Micke är Rikards lärare. Han är 42 år och har arbetat 17 år som gitarrpedagog i en medelstor musikskola. Han har en i/e- examen från en musikhögskolenivå. Just denna tisdagseftermiddag undervisar han sammanlagt 19 elever i skrubben bakom matsalen i Visjöns 6-9 skola. Micke har fått en paus, eftersom dagens tredje elev inte dyker upp. Vad har tagit åt Rikard nu då funderar han. Inte har han ringt heller. Micke sätter sig ner och fingrar lite planlöst på gitarren. Tankarna vandrar i väg.
Man får många pauser vissa dagar när man har enskild undervisning tänker Micke. Han möter de flesta eleverna en och en eller två och två åt gången – fler får inte plats samtidigt i det lilla rummet. Visserligen kan större grupper vara bra och roligt ibland, men det innebär mer jobb att förbereda, tycker Micke. Dessutom tror han att eleverna nog lär sig sämre i grupp, det kan bli lite för stökigt när inte alla är riktigt på samma nivå. Dessutom är det inte lika mycket kris om man glömmer att planera en lektion när man har enskild undervisning. Grupp blir så mycket rörigare. Det säger ju sig själv att det är mer kvalitet i en åt gången tänker han, det blir mer exklusivt så och man kan se till varje elev. Konstigt nog har han dock lagt märke till att fler elever slutar av dem som spelar i grupp än dem som spelar tillsammans. Kan vara en slump tror Micke. Ändå vill ledningen att de ska ha mer gruppundervisning. På fiol kör de Suzuki, det är nog därifrån de hämtar inspirationen till det tänkandet tror han. Eller också är det ekonomin som styr som vanligt. Fler grupper blir billigare. Suzuki kan ju vara bra på fiol och stråk, men det är inget för gitarr tycker han.
Sju av tio av Mickes elever är pojkar. Många av dem vill helst spela elgitarr i ett band, men Micke låter dem spela minst två år på akustisk gitarr först. Det är ändå grunden, tycker han. Dessutom finns det ingen förstärkare i just den här skolan och han kan inte släpa på den från skola till skola. Visserligen började han själv spela elgitarr i ett band när han var 13 år, men det här är ändå en skola. Någon ordning måste det väl vara när man kommer till en lärare? Eleverna kan ju spela i band själva på fritiden. Han vill lära dem den riktiga grunden och helst även noter. Det var nog först under tredje året på musikhögskolan som det lossande med notläsningen. Micken är fast besluten att se till så att inte hans elever får samma problem. Men hur mycket han än håller på med notläsningsövningar, så verkar det gå trögt för de flesta ändå tycker han, även om en del av tjejerna klarar det bra.
Detta är något som man sällan diskuterar i kollegiet. Det är sällan man pratar om själva undervisningen överhuvudtaget faktiskt, tycker Micke. En av fördelarna med musikläraryrket är friheten att själv lägga upp verksamheten utan att någon lägger sig i. Samtidigt leder det till en viss känsla av ensamhet också. Micke har nästan aldrig besökt någon av kollegornas lektioner. Han vet inte riktigt vad eller hur de andra gör och han undrar om han ens skulle vara välkommen dit eller om han själv vill ha besök. Det är ganska känsligt tror han. Vem vet vad andra ser i min undervisning? Tycker de att man en bra eller dålig lärare? Skulle man kunna göra på något annat sätt? Vad kan man egentligen säga om sin egen eller andras undervisning? Ingen gillar att bli bedömd när man inte känner till bedömningsgrunderna. Vad gör en bra lärare? Vad är bra undervisning? Det finns nog inte riktigt några ord som kan beskriva det, det är ju något man bara märker när man ser det. Han vet ju själv vad han tycket var bra när han gick, men det är ju inte säkert att alla tycker likadant.
Micke vet att några av de andra lärarna sätter igång direkt med elgitarr. Han är lite orolig över att många av hans egna elever slutar efter en termin eller två, kanske för att de inte får spela elgitarr. Å andra sidan kan han ju då ta in några nya elever. Det finns ju en lång kö av barn som väntar på att få börja på gitarr i musikskolan. Trots allt så oroas han ändå lite av tanken på avhoppen. Han vet att musikskolans ledning har börjat studera det här med elevers avhopp mer noggrant sedan politikerna börjat ställa allt högre krav på att kommuninnevånarna ska vara nöjda med verksamheten. Men vad kan Micke göra åt det? Elever har alltid slutat, alla kan ju inte vara musikaliska eller intresserade. Ibland kan man förstå varför de slutar, men oftast inte. Det är svårt att fråga om sådant direkt också. Det är inte lätt att få raka svar. Vem vill kritisera läraren?
Ibland funderar Micke på vad det egentligen är man diskuterar i kollegiet. Inte varför elever slutar i alla fall – den frågan har alltid var tabu att diskutera, trots att alla vet att vissa lärare har stora avhopp. Om man trots allt diskuterar varför så många elever slutar så brukar man hänvisa till idrotten, till allt dataspelande eller till att alla inte kan vara intresserade och motiverade. Lärarnas roll i det hela lämnas oftast utanför diskussionen. När Micke tänker efter så gäller det nog ofta tvärtom också, d.v.s. när det går bra för elever så talar man sällan om undervisningen utan om elevens begåvning. Konstigt egentligen, för trots allt så vill han tro att undervisningen ändå har någon sorts betydelse för hur det går för eleverna, vad är annars meningen?
Ju mer Micke funderar på det här med undervisningen, desto mer känner han att han saknar tillfällen att diskutera de verkligt brännande frågorna: Om vad och hur man gör i undervisningen. Om alla de beslut man ständigt tar och som man ofta inte riktigt kan motivera. Hur man pratar med elever när man inte är överens om vad man ska göra. Kanske är det så att det inte ens finns några ord att diskutera dessa frågor med, funderar Micke. Det kanske är ett av de stora problemen i jobbet. Istället handlar mötena med kollegorna ofta om praktiska eller organisatoriska frågor. De heta frågorna dyker upp ibland, men diskussionerna blir då ofta väldigt laddade och slutar med att olika läger i lärargruppen kritiserar varandra. Det känns inte bra, så kanske är det därför som vi så sällan diskuterar det som vi egentligen vill veta om varandra och varandras undervisning funderar Micke.
Men fortbildningen då? Ja då sysslar lärarna mest med det praktiska i form av repertoarspel och sådant som ju också är så viktigt. Ofta känns fortbildningsdagarna som droppar i havet. Spridda skurar av tillfälliga gäster i kollegiet. Men vad händer sedan? Och hur kan man gå vidare med funderingarna? Ska det vara så här ensamt att vara musiklärare, funderar Micke i skrubben bakom matsalen medan han väntar på nästa elev, då vet jag inte om jag orkar till pensionen. Det var ju inte så här jag hade tänkt mig arbetet. Men vad hade jag tänkt egentligen? Att få möta mig själv igen i form av en ny elev med samma iver som jag själv hade då jag upptäckte den klassiska gitarren vid 15? Micke hade alltid trott att Rikard var en motiverad elev, att han liknade honom själv i den åldern. Nu har Rikard sagt att han funderar på att sluta. Sådana elever som Rikard finns det inte gott om. Ärligt talat så övar han ju inte så mycket klassiskt själv heller längre. Har liksom tappat gnistan lite, det är svårare att motivera sig nu på samma sätt som när han var yngre. Det känns hårt just med Rikard, han är ju en av de bästa och den som Micke har haft längst, och dessutom fattar han inte riktigt vad Rikard menar när han försöker förklara varför han har tappat i motivation. Inget har ju förändrats, Micke lägger upp Rikards lektioner ungefär som alltid, det funkade ju då?
Vi lämnar Micke för den här gången, strax innan dagens fjärde elev ska dyka upp: Vad ska hända? Vilka beslut ska fattas? Hur ska samtalet och musicerandet löpa? Vilka konsekvenser får Mickes sätt att undervisa? Hur kommer hans möte med eleven att påverka elevens motivation? Hur kommunicerar de? Var finns möjligheten till reflektion om undervisning? I vilka forum kan han diskutera sin yrkesroll?
I nästa artikel går vi vidare och analyserar några av de frågor Micke funderar över ur en forskares perspektiv.
Lektor i pedagogik, forskare
e-mail anna-lena.rostvall@lhs.se