Hej Maria!
Jag har spelat det stycket sedan 1993 (över 20 år!).
Man kan ju ha olika idéer om de långa noterna men jag tycker att hela stycket andas improvisation, vilket förstärks av de takter där tonsättarinnan skriver att rytmen skall vara fri. Jag känner stycket som en kommentar till preludiet ur Bachs 5e cellosvit (tredje lutsviten). Den första delen av det preludiet är ju skrivet i fransk stil där inégale-spelet var det rådande (särskilt i preludier) vilket jag tycker gäller Gubajdulinas Serenade också. Sedan får man ha med i beräkninget att hon skrev det 1962 (om jag minns rätt) och om Bach var förebilden (Gubajdulina har ju väldigt ofta med referenser till Bach) så hade hon den tidens Bach-interpreter i sitt minne. Särskilt i Sovjet på den tiden var dessa kraftigt inspirerade av Casals mycket fria rytmik och expansiva fraseringar vilket jag också tycker talar för ett fritt spel. Kort sagt: jag tycker att man kan vara obegränsat fri i detta stycke.
Några små minnen relaterade till detta stycke:
Jag hade med det redan på min examenskonsert 1996 vilket inspirerade min vän Jenny Midbjer att skriva en uppsats om Gubajdulina.
Jag träffade Gubajdulina i Stockhlms konserthus 11 september 2000. Jag försökte då diskutera stycket med henne. Vi hade egentligen gott om tid och stod ostörda men tyvärr behärskade hon enbart ryska och tyska medan mina språk är franska och engelska så först gick det knaggligt (men hon skrev en fin kommentar till mig och en auograf i mina noter). Sedan kom hennes förläggare Hans-Ulrich Duffek och översatte men jag misstänker att han inte var helt opartisk och var mer intresserad av att framföra sina egna åsikter. När jag frågade om hon inte skulle skriva något nytt för gitarr sa han "Sofia does not like the guitar as a musical instrument...nothing to be sad about, she doesn't like the trumpet either".
När jag gjorde en turné med Marika Lagercrantz med rysk musik och poesi spelade jag stycket på rysk gitarr vilket fungerade fantastiskt eftersom den ryska gitarren ju är stämd i ett öppet G-durackord och Serenade pendlar mellan G-moll och G-dur (med en krasch mot slutet med båda tonarterna samtidigt i en rad dissonanta takter).
För några år sedan spelade jag, Mats Bergström och Celia Linde Serenaden i Kungl Akademiens serie "tre om en" där vi först spelade stycket varsin gång och sedan hade en diskussion kring interpretationen med publiken. Mycket spännande!
Ursäkta att jag blev personlig och delade med mig av mina minnen kring detta stora lilla verk men Gubajulinas musik ligger mig varmt om hjärtat och det känns som om stycket och jag vuxit upp tillsammans...