Du ifrågasätter de som tycker att man ska gå varsamt tillväga med en beskrivning att dina muskler värker efter din behandling. Skulle gärna påsta att du motsäger dig själv. 

Jag undrar hur mycket vänstergandens tumme är med i dina övningar, den ska inte vara spänd på ngt sätt. Utan kraften du skall använda är nästan bara armens tyngd. Om du liksom låtsas att du ligger ned så kan man förstå vilken tyngd jag menar (du kan ju exempelvis testa att lägga dig ned).

Då du övar legatoövningar så skall endast ett finger åt gången vara aktivt, dvs att tryck bara skall förekomma på den ton som skall klinga, resten skall ligga vilande på eller så nära strängen som möjligt.

Övar du koordination fingrarna och händerna sinsemellan?

Skulle vara bra att veta vilka slags övningar du använder dig av när du får så ont.
:?

Jaja, lycka till med ditt spel.

Tack för alla synpunkter o tips. Får väl ge mej då..
Men hur fasen får man ett rent barreackord, utan tumme, utan att man bryter av gitarrhalsen...?

Visst krävs det muskelstyrka för gitarrspel,

Och de flesta som varit nybörjare kan nog minnas krampkänningen vid inövandet av de första ackorden.

Dock, smärta är en varningssignal och händerna är väl, anatomiskt sett, det mest komplexa vi människor (homo habilis och andra) utrustats med av skapelsen, och att träna händer och fingrar, vill jag påstå, är inte detsamma som att träna benstyrka på gymmet.
Mycket kan gå fel och det kan vara svårt att skilja mellan godartad muskelkramp (nybörjarackord) och den smärta som kommer av överansträngda senor och leder.

Inflammation i sena (tendinit) och senskida (peritendinit) kan vara mycket svårbehandlade och om de övergår i en kronisk inflammation så kan detta mycket väl vara slutet för allt framtida gitarrspel.

Jag talar i detta utifrån egen erfarenhet då jag för något år sedan utan hänsyn till kroppens varningssignaler (smärta!!) gick en hård dust med ett rätt vanligt G7-ackord som tillslut fick pekfingrets ytterled att kollapsa.
Under en period av sex veckor var leden fullständigt stel på morgonen och endast partiellt rörlig fram emot kvällen.
Jag kan försäkra att ångesten var betydande då det gått fyra veckor utan nämnvärd förbättring. Fullständig gitarrabstinens naturligtvis.
Tilläggas kan väl också att smärtan under denna G7-övning inte på något sätt var ”övermänsklig”, dock tillräckligt påtaglig för att inte ignoreras. Jag borde vetat bättre.

För uppövande av ring- och lillfinger (som snarast utgör ett gemensamt syndrom än problem var för sig) föreslår jag diverse legato- och skalövningar (diatoniska och kromatiska), dvs liten muskelkraft och mycket koordination och finmotorik.
Även övningar med svåra ackord kan rekommenderas, dock hellre korta milda och dagliga övningar än långa och smärtsamma. Som sagt.

För barréackordsstyrkan har jag med framgång använt mig av Villa-Lobos Etyd nr 1, då och då med extra repriser (lyssna på tonkvalitén på varje sträng genom varje ackord!!).
Den Etyden innehåller även en vacker legatoövergång mellan ett utdraget e-mollackord och ett F#7ackord. Den kan med fördel spelas med ring- och lillfinger. Svårt i början, men roligt när det börjar fungera, inte minst när man märker åhörarnas (eller åskådarnas i detta fall ) andhämtning.

Det här var mitt första inlägg för övrigt.

Jag måste erkänna att jag upplevde också stora problem med mitt gitarrspel. Jag hade/har en svårspelad gitarr (extrem stränghöjd samt halsbredd) och behövde använda hela min tillgängliga muskelstyrka för att spela nybörjarlåtar.  Jag började spela Segovias skalor i tron att de skulle "stärka" mina händer, som det stod att läsa i förordet, men det hjälpte inte! Man undrade vad som var fel, och det hände flera gånger att man klippte bort naglarna och svor att man aldrig mer skulle ens hålla i en gitarr  :-)

Många år senare började jag styrketräna och mitt spelande förbättrades radikalt på väldigt kort tid.  Men det konstiga var att när jag slutligen hade styrkan kunde jag plötsligt koncentrera mig på att minimera den nödvändiga tryckkraften, dels genom att positionera fingrarna optimalt. Så nu kan jag spela i timmar, med super high tension strängar, utan att bli trött eller riskera skador.

Mina privata konklusioner är att:
- styrkan spelar roll
- muskelstyrka tränar man dock bäst på liknande sätt som styrketränare (3*10-15); gitarren är sannolikt inte bästa träningsredskapet
- har man en svårspelad gitarr då bör man skaffa en lättspelad i stället; kolla stränghöjden

Kurt

Om man tänker på den energi och kraft som man behöver då man spelar gitarr och fokuserar all denna till den lilla muskeln på tummen så kommer man att få problem... vad gäller stränghöjden så tror jag att om man har en ansträngd spelteknik så har stränghöjden föga betydelse.

Jag har för första gången på några år kunnat spela väldigt mycket utan att ha ont i kroppen, sittställning, spänning på rätt ställen i kroppen mm. Jag har  dock aldrig så mycket som nu gått med bäckenet, sökt benfästen et cetera.

Jag tror också att man ska äta mycket olivolja för att må bra!

hej! har en fråga vad gäller barré som jag skulle bli tacksam om någon svarade på. jag har en tendens ett få vissa toner lite oklara vid barre. har suttit hur mycket som helst och försökt hitta rätt läge och höjd på barrefingret för att få en klarare ton! det är som att hur jag än gör så hamnar det alltid något fingerveck på nån sträng! är helt säker på att det inte handlar om fingrets placering i sidled eller strängtryck.

Du ska låta gravitationen göra sitt. Det känns som att man hänger i fingret mer än att man trycker eller drar och sliter.
Börja dessutom på en volymnivå där allt låter bra, många problem löser sig när man slutar oroa sig över allt som låter illla. Sedan är det ofta så att när man övar sitter vi i små sunkiga lokaler med plats för en person och där är det som svårast att få allt rent, lite som när vi spelar in i en studio. Därför ta ditt omöjliga grepp och sitt bara och meditationsspela över ackordet. Vila ta det igen och försök att bara hänga i fingret, sikta inte in dig hur starkt eller fult det låter utan bara hur det känns. Gör det fyra gånger om dagen. Öva på något annat. Vips så löser det sig.

Lite flummigt förklarat.
Patrik

Man kan också se det som att man använder sina inre muskler och faktiskt drar, men utan påverkan/hjälp av de yttre musklerna. Lite svårt att förklara då jag precis börjat försöka tänka så. Om man tänker vart benet fäster (överarmsbenet) och använder det som hävarmseffekt nästan... hm... undrar om jag gör mig förstådd... lämnar det här tills vidare.

Fingrarna har inga muskler. Musklerna som styr fingrarna sitter i handryggen och i underarmen. Kan man begränsa muskelanvändningen till handens muskler under spelet är det en stor fördel.
Ringfingret egentligen inte "det svagaste fingret" - man bara upplever det så. De senor som löper från lång- och ringfinger är fästade i en tudelad (Obs! Jag kan ha lite fel här!) del av underarmsmuskeln som i större utsträckning kontrollerar långfingret. Det är det som gör ringfingret svårare att koordinera isolerat. Lillfingret har mycket av sin kraft från sidomuskeln i handen och är mycket lättare att kontrollera.

Hm. Jag borde kanske ha kollat upp det här ordentligt INNAN jag svarar...