Min pekfingernagel växer nögot böjt, vilket faktiskt tyvärr är ett handikapp för en gitarrspelare. Jag fastnade slutligen för att vänja min teknik till så korta naglar som möjligt.
Jag språkade vid ett tillfälle med Oscar Hedlund om detta krux och han förtalte om en gitarrist som faktiskt vant sig vid att spela med helt nedfilade naglar (tror det var David Russell han nämnde, men jag kan minnas helt fel, och tycker inte heller det låter så om hans ton). Hursomhelst, givetvis snabbt hem och testa det några månader och låta finegrtopparna hårdna så som han beskrivit, men det tyckte jag inte blev så lyckat för tonen. Överhuvudtaget tekniskt svårt och begränsande upplevde jag den metoden.
Hedlund vidarebefordrade även ett annat stycke visdom; Segovia lär visst uttalat sig i ämnet att den som inte har bra naglar ska inte spela gitarr. Efter att jag övat gitarr 6+ timmar/dag i två år var faktiskt var jag inne på att byta till stråke. Men, jag tyckte faktiskt att handikappet krympte väsentligt i takt med att jag vande mig vid kortare och kortare nagellängd.

Största smajlet i mitt gitarrspelande och nagelelände kom när jag testade basgitarr; samtliga strängar spunna. För problematisk tumnagel kanske det inte gör någon skillnad alls, men för min kortkorta pekfingernagel sänktes hindren ytterligare ett snäpp; fick ett mycket bättre flyt över de strängarna. Och så gillade jag den mörka och väldigt långa klangen i det instrumentet (Bolinexperiment, stämt 7 halva under primen).  Cellosviterna på den gitarren, jo du.