På klassisk gitarr: Kasuhito Yamashita utan tvekan!
Det är intressant hur virtuositet kan förföra...

Jag har nog aldrig hört någon virtuosare klassisk gitarrist än Yamashita, i alla fall inte i sin helhet. Man bör också betänka att de många av hans inspelningar (i alla fall de tidiga) gjordes live till skillnad från skivindustrin idag.

Många upplever nog Yamashita spel som ganska extremt. Jag tror detta till stor del  beror på hans speciella frasering och kompromisslösa framtoning. Han vägrar acceptera gitarrens förhållandevärt lilla dynamik och output. Många gånger kan jag tycka att hans spelsätt påminner lite om en pianists - i gitarrkostym förstås.    

Jag vill inte lägga någon vidare musikalisk bedömning i denna fråga, ville bara utveckla mitt resonemang rörande Yamashita.

Sen att han får spela duett med James Galway är väl inte direkt fy skam

Nej, han spelar inte med plektrum, det har med anslagstekniken att göra. Det är snabbare anslag och nästan konsekvent stödanslag (dvs att man slår an en sträng och landar på nästkommande i fingrets rörelsebana). En mycket användbar teknik.

Det har också att göra med att flamencogitarrens konstruktion genererar en lite annorlunda och lite "hårdare" klang. Även strängarna man använder på en flamencogitarr är lite annorlunda. Detta har jag fått för mig har att göra med att gitarren i flamenco väldigt mycket fungerar som rytminstrument, och då behövs en lite mer perkussiv klang.

Nu får jag väl på huvudet av flamenco experterna där ute. hehe

Bevistade en krog på en bakgata i Barcelona -97 där flamencogitarristerna strök omkring bland borden. Rätt som det var kom två av dem fram till vårt bord och efter ett par rejält starka groggar som vi betalade började de ösa järnet!

Jag fick faktiskt prova en av gitarrerna och upptäckte att strängarna var väldigt mjuka och att gitarren hade en otroligt kort klang! Ljudet verkade nästan fastna inne i gitarren. För att få till en acceptabel volym fick jag spela riktigt hårt - och då kom lite av flamencoklangen fram. Ett helt annat instrument, nästan!
Sen provade jag att spela ett klassiskt stycke och det lät inte alls som jag är van vid! Det kändes ungefär som om man satt med bomullstussar i öronen. Tydligen är det så att flamencogitarrer kräver en hel del kraft och tyngd i högerhanden för att låta rätt och riktigt.

Det var lite stimmigt i lokalen, så jag kanske uppfattade instrumentet annorlunda än normalt, men detta är iallafall mina erfarenheter... Nån annan som provat?

Jag vet inte om det låter helt orimligt med 90 toner per sekund, men det blir ju "full shred" (yngwie-låt). på ett pulsslag á 60 bpm så hinner man med rätt mycket. Med favoritmönstret (4-2-1) fixar jag bra många toner själv, dock inte i närheten av mr Raven.