Tack för intressanta och initierade svar Joakim, Fredrik och Mattias!
Det där med basen som skall fram här och där är något jag tycker mig vara medveten om och försöker jobba på (tack för påminnelse!), jag märker att när jag dras med av musiken, blir inspirerad så driver jag lätt på (dynamiskt) i melodi/överstämmor, men det är ofta fint att få basen och andra stämmor att blanda sig i mer, allt är ju melodi hos Bach. Dock, ibland kan jag värdera det motsatta, att det mer bildas förgrund och bakgrund (intressant att försöka införliva inom den polyfona "stäm-demokratin") - en stämma behöver inte alls vara mindre viktig för att den är svagare / "förpassas till bakgrunden".
Det där med ponticello och tastiera (kommer knappt ihåg vad det heter) och snabba skiften därimellan, är inget för mig, känns och låter i mina öron konstruerat, onaturligt, mer som ett maner. Smaken är som...
Något som jag slås av när jag lyssnar på klassisk gitarr, och vad som för mig nästan känns som ett filter på inspelningar jag hör nu när jag återkommit till Bach och klassisk gitarr, är en avsaknad av dynamik. För mig låter det i stort sätt alltid platt och något som får mig att tappa intresset. För att anknyta till det ni talar om, legatot, så tycker jag det är ett oundbärligt verktyg (men självklart inte det enda) för oss gitarrister att, utöver att artikulera, komma ifrån det mono-dynamiska och tillföra "sväng" i musiken. Men jag håller med om att man på sätt och vis har mer kontroll över betoningar när man attackerar alla tonerna.
Min tes är att en delförklarning till varför så lite dynamik utnyttjas av många klassiska gitarrister (tänker då i förstone på Bach-spel då det är där jag befinner mig) är att när man sitter där och ser nothuvudena så är det nog väldigt lätt att spela alla toner i stort sätt lika starka eftersom dom är lika stora på pappret. En annan förklaring är kanske att i ivern att göra rättvisa åt verket tar fram alla toner, och effekten blir mer begränsad dynamik. Ja ja, lite spridda tankar, men nu skriver jag på här så... Jag försöker komma underfund med saker här på vägen... Min uppmaning är nog att våga mer dynamik — men det är klart, allt måste komma från den som spelar annars så blir det en konstruktion och inte organiskt, det där hör man med en gång.
Första tonen är mycket riktigt en flageolett - ibland vill man ju bibehålla den diatoniska gesten (här i basen), därför en oktav upp mot hur det brukar vara noterat för gitarr. Generellt är jag dock inte av den åsikten att man förlorar så himla mycket på alla oktaveringar, som är en konsekvens när man spelar lutaverkan på gitarr. Jag tycker inte det är lätt att säga att man vinner väldigt mycket på att höra dom på altgitarr.
En klar tydligt utförd idé med de första 4 takterna (och när dom sen återkommer i kvintens tonart) är att få tonerna att ringa in i varandra. Jag gillar ljudet av det och variationen det tillför, ljudmässigt och formmässigt.
Ja just det, jag stannar upp en del innan sista dominanten före slutackordet, hm där ser man hur det kan bli ibland. Jag tror det får skrivas på kontot det-blir-olika-från-gång-till-gång-och-det-är-nog-inte-fel-utan-snarare-något-bra-som-i-bästa-fall-visar-att-man-är-öppen-för-nuet-och-kan-forma-stycket-på-olika-sätt-vid-olika-tillfällen. Om det inte hade varit med denna inställning jag försökte spela hade jag fått tråkslag och slutat. Den improvisatoriska grundinställningen är något helt centralt för mig, även när jag spelar Bach.
Spelar med tersstämning för att gitarren jag spelar på är med kortare mensur och det låter bättre att stämma upp strängarna.
Att göra analys och anta ett analystiskt förhållande till musiken är viktigt för mig, men när det gäller hur jag kom fram till min version, i den mån jag har en egen version, så kan jag säga att jag inte varit särskilt analystisk. Jag är mer inriktad på att få preludiet att flöda och utveckla sig organiskt.
Ja nu har ni fått er till dels mina subjektiva tyckanden... Som sagt, kul att få svar och jag kanske skickar en ny länk senare.
Hej så lång!
...Tobias
