På begäran från allas vår Fredrik Mårtensson ska jag helt kort lägga fram mina idéer om vad jag kallat "Verandagitarren".

I begynnelsen var gitarren. Den var ett vackert instrument med tunna trämembran som vibrerade då man spelade. Man kände vibrationerna i hela kroppen då man spelade vilket gav en mycket intim känsla. Tonen var varm men klar, kanske inte så stark men å andra sidan var den direkt, omedelbar och känslig. Den var lättspelad, men på grund av sin lätta konstruktion inte kapabel att stå emot det mycket starka anslag som många av nutidens utbildade konsertgitarrister använder. Denna gitarr användes i alla möjliga musikaliska sammanhang. Var man en rik person av "borgarklass" använde man en gitarr i dyra träslag som visade ens ekonomiska status, var man en fattig lantararbetare och/eller zigenare använde man en gitarr vars trä och utsmyckningar var lågbudget, men alla spelade i princip på samma typ av gitarr. Den klassiska gitarren existerade inte som begrepp, inte heller flamencogitarren.

Den utveckling av den klassiska gitarren som tog fart  tack vare Segovia med efterföljare ledde fram till den Klassiska Konsertgitarren. Denna gitarr skapades för att vara tonstark och nå ut till publiken i konsertsalen. Den har byggts i många olika varianter och efter många olika akustiska teorier. Ramirez skapade en stooor gitarr, med en lååång mensur. Det var en gitarr som Segovia klarade av att spela på men många som inte har hans teknik tycker att det är svårt med lång stränglängd och hög stränghöjd. Annat exempel som kan lyftas fram är Greg Smallmans extremt tonstarka gitarr med extremt tunnt lock förstärkt med ett kryssnät av balsa/kolfiber-ribbor och en mycket tung ickevibrerande kropp. Denna gitarr producerar en mycket volymstark  men också en förvrängd ton sett utifrån traditionell gitarrtonsestetik.

I och med "Café Cantante"-perioden vid förra sekelskiftet (Café Cantantes var kort och gott "Flamenco-caféer, barer eller restauranter) uppstod i Spanien behovet av en gitarr som hördes igenom sången och allt handklappande och hälstampande. Gitarren användes som ett rytminstrument så behovet av sustain var inte så stort. Viktigare var att höra gitarren över huvud taget och förstärkning fanns ju inte att tillgå på den tiden som bekant. Dåtidens byggare löste problematiken genom att bygga en gitarr med snärtigt percussiv ton. Klangen kunde vara nästan metallisk i sin explosivitet. Den utveckling som skett av flamencogitarren på senare tid, efter 1960-talet och ljudanläggningarnas inträde på scenen, har gått mot en rundare, mer "klassisk" klang.

I och med att jag började försöka mig på att spela flamenco för några år sedan (det låter hemskt men är också hemskt roligt ) kom jag också i kontakt med flamencogitarren på allvar. Jag upptäckte hur många viktiga kvaliteter som den instrumenttypen har som den klassiska gitarren av idag saknar, eller i rättvisans namn, har mindre av. Flamencogitarren är lättspelad, den har låg stränghöjd och lätt igångsatt ton, tack vare sitt tunna lock är den känslig och direkt. Den vibrerar i famnen på en. Spelar man en bra flamencogitarr med klassisk teknik får man nästan en klassisk ton, men spelar man en bra klassisk gitarr med flamencoteknik får man ganska lite flamenco ton. Jag började ana att flamencogitarren låg närmre den ursprungliga universalgitarren än vad dagens klassiska gitarr gör.

Jag tror att det är väldigt vanligt att dagens klassiska gitarrister anser att tonstyrka och projektion i en stor sal är ett viktigt kriterium på en bra klassisk gitarr, om inte rent av det viktigaste. Inte alla av dessa gitarrister har ett verkligt behov av att fylla en stor sal helt enkelt för att de sällan eller aldrig spelar utanför sitt hem, sin undervisningssal eller övningsrum. Själv sitter jag gärna på min veranda och spelar och har inga ambitioner på att skaffa en publik. Det händer att jag spelar klassiska stycken men mestadels är det "flamenco" enligt Gråboskolan, men sällan hämtar jag någon klassisk gitarr att spela på, och det beror inte på att huset lider brist på bra klassiska gitarrer...

Där, på min veranda, har insikten slutligen krupit på mig. Vad många gitarrister av idag behöver, omedvetet eller medvetet, är den universella gitarren som inte är genrebunden. En gitarr att spela det mesta på, en intim och känslig gitarr med vacker och direkt klang, en gitarr som vibrerar i magen på en, en gitarr som låter bra oavsett om du spelar Bach, Barrios eller blues, fingerpicking, visa eller flamenco. En "Verandagitarr" att spela ensam eller bland vänner kring ett middagsbord. Namnet "verandagitarr" är självklart bara en lek med ord, det går lika bra med vardagsrums-gitarr, berså-gitarr (fast det låter kyligt utom någon enstaka dag om året), eller gitarr rätt och slätt (utan prefixet "klassisk" eller "flamenco").

Cirkeln är med detta sluten.