Egentligen vet jag inte vad det är jag vill ha sagt. Det, att träna in stycken med den rationella hjärnhalvan för att sedan musicera med den konstnärliga har diskuterats tidigare i detta forum. Det är ju oerhört viktigt när man övar in ett stycke, att man jobbar med teknik, interpretation och uppförandepraxis men när man sedan framför stycket kan släppa kontrollen och "ge sig hän". Jag lyssnar mycket på gitarrmusik, både live och inspelad. Mycket av det jag hör är fantastiskt bra grejer, tekniskt sett, men kan lämna en rätt oberörd. Sedan finns det stunder där musik, kanske inte så tekniskt bra framfört, kan röra mig till tårar. Det måste vara svårt att försörja sig på det här, att före en konsert koppla upp rätt känsloläge, fast man inte mår så bra eller det har varit bråk hemma tidigare på dagen.  Jag har suttit i publiken några gånger när Julian Bream har konserterat. 2 gånger har det varit bra, 1 gång riktigt dåligt och 1 gång helt fantastiskt. Jag skulle vilja vara med om det, i alla fall en gång i livet, att känna mig bekväm när jag uppträder, att vara närvarande med perfekta naglarna och varma fingrarna och en gitarr som svarar och bara "ge mig hän" i musikens virvlar. Då tror jag att man kan beröra, i alla fall någon i publiken.

Hej Tomas!

Jag fattar vad du menar och håller med dig. Musik ska beröra. Jag är inne på ganska precis samma linje som Kalle: "Det är ett tankesätt som måste etableras om man inte har det redan, och det är ju svårt och garanterat tidskrävande, men sen när det väl är där, så "bara är det" (såklart)."

Ungefär så här går mitt privata, okvistade tankesätt:

*** OBS! DETTA INLÄGG KAN INNEHÅLLA GENERALISERINGAR SAMT HÅRT DRAGNA SLUTSATSER. SÖRJ FÖR GOD VENTILATION! OM IRRITATION UPPSTÅR SKÖLJ I 30 MINUTER OCH KONTAKTA MODERATOR. FRAMKALLA EJ KRÄKNING. ***

Ju bättre man är på något, desto svårare är det att tillåta sig ha fel eller göra fel. Ju mer bevandrad i ett ämne man är, desto mer hårdnackat kommer man att slå vakt om just den kunskapens betydelse. Det vill säga att om man har övat som en idiot och tillslut blivit en jäkel på two-hands-tapping så kommer man in i det sista försvara two-hands-tappingen (=värdet av sin nedlagda möda) oavsett vilken negativ kritik det än utsätts för. Kunnandet har fått ett högt personligt värde och det höga värdet motsvaras av den möda man har lagt ned för att uppnå kunskapen.

När något är värdefullt och viktigt att försvara blir det samtidigt allt svårare att förhålla sig naturligt till det. Man slutar ta risker (ge sig hän), eftersom de fel man ibland gör när man "släpper spärrarna" ger en (felaktiga) signaler om att man inte har full kontroll över det man har förväntningar på sig själv att behärska/kontrollera. När man slutar ta risker kan man inte längre "släppa spärrarna" och då begränsas spelet.
Att man inte kan ge dig hän tror jag starkt på handlar om att man i första hand vill göra rätt och att "ge sig hän" kommer på andraplats. Min egen upplevelse av just precis det du beskriver är att man i början helt enkelt får tillåta sig att göra felen för att kunna komma åt spelglädjen/flytet.

Prova att släppa taget, du kommer kanske spela fel - men vilka HÄNGIVNA fel, sen! Eftersom du vet hur stycket ska spelas, vad som orsakar felen och hur du löser dom är det ju ingen fara på taket. Laga felen, men behåll känslan.

Kunskaper är inte regler. Kunnandets grundsyfte är inte att begränsa - tvärtom. Plocka ut de bitar ur din kunskap som du märker gagnar dig och det du vill uppnå - skit i resten så länge.
För att kunna kommunicera en känsla till en lyssnare måste man våga fokusera, uppmärksamma och tro på sin EGEN känsla. Det är där känslan i ett framförande föds och blir till. En oro för att spela fel eller komma av sig har aldrig någonsin hjälpt någon att förmedla ett stycke gitarrmusik. Istället för att oroa sig för vad som kan gå fel, kan man istället försöka se till att se fram emot vad som kan gå rätt. Och med tanke på allt som kan gå rätt och hur mycket man har att vinna:

Visst är det väl värt risken?

/J

Jag måste hålla med tomas. Mycket intressanta och insiktsfulla saker du skriver, Joakim. Bra att ställa frågan om vad som man kan (antagligen råkar) anse vara "fel". Fel känns som ett mycket tråkigt, konstlat ord i musik på nåt sätt.
Improvisation, då? Genuint klassiska musiker brukar ju syssla ganska lite med det. Men det kan väl inte vara bara jag som är av den övertygelsen att det är ett alldeles utomordentligt sätt att "bli ett" med sitt instrument. Att varje dag, precis som att göra skal-, legato-, arpeggio- (eller vad man nu gör) -övningar, improvisera. Behöver kanske inte vara HELT fritt, och det behöver verkligen inte vara något märkvärdigt. Bara man inte spelar något skrivet, utan spelar fritt helt enkelt, precis som vi talar fritt och (som nu) skriver fritt och (?) tänker fritt. Fantiserar.

Jag är i alla fall helt säker på att det är en nödvändighet för att bli riktigt bekväm med gitarren och sig själv. För mig är att spela den bästa själavård som finns, och det är det väl för de flesta andra också, eller? Två dagar utan gitarrspel och jag blir sur och grinig. Och de gånger det händer att jag inte spelat på några dagar är det det fria spelet direkt man tar upp gitarren igen som bara kommer.
Och även om det man spelar kanske inte är svårt, så är själva musiken av hög nivå för en själv, och det är det viktigaste tycker jag. Fan vad glad man kan vara att man spelar ett instrument, jag vet inte vad man annars skulle ta sig till... förstår ni vad jag menar?

Är det bara jag som tycker det är plågsamt att se en gitarrist (eller musiker överhuvudtaget) som sitter kutryggig och gimarserar? Det tar bort fokusen från musiken, och att sitta överspänt och gimarsera hörs på spelet, som också  rabbas av spänningar och övertydligheter...?

jodå, på skiva tycker jag att dom är suveräna