De flesta klassiska gitarrister behärskar alla dessa stilar (konsertgitarrister gör det defenitivt), men har som regel en liten specialitet (eller flera) bland dem.
Det finns även de som specialiserar sig helt på en viss epok/ stil.

Epokernas instrument (grovt sett)
Renässans: Olika lutor, vihuela
Barock: Lutor, barockgitarr, altgitarr (Bolintyp)
Wienklassisicm: Gitarrer av ex. Lacotemodell (mindre än dagens gitarrer), tersgitarr
Romantik: Gitarrer av Torrestyp, flerstängade gitarrer, terzgitarr

Fredrik

De flesta gitarrer som byggdes i Frankrike och Tyskland på början av 1800-talet och fram till att Torres hade etablerat sin modell var förstärkta med tvärbalkar under locket, så även Lacote. Detta ger ett "tightare" ljud än den Spanska gitarrens som byggts med någon form av solfjäderplacerade ribbor sedan slutet på 1700-talet. Torres gitarr är bara en fortsättning på den utveckling som t.ex. Pagés och Benedid startade.

Visst finns det Lacote och många andra men smartast är nog att beställa en kopia (av Lasse Jönsson t.ex) eller köpa en begagnad kopia. Såg en Grobert på Blocket idag: http://www.blocket.se/vi/10344579.htm?ca=15_s Har ingen aning om hur just detta ex låter men har själv byggt flera Grobert-gitarrer. De är i grund och botten samma typ av instrument som Lacote. Edvin är en gammal räv som byggt det mesta som går att bygga med strängar på. De flesta av oss byggare som hållit på ett tag har köpt material av honom. Han har goda kontakter (släkt) med ett av de stora tonträ-företagen i Tyskland, så hans instrument har fint material.

Beträffade repertoar så anser jag att det råder en oerhörd likriktning. La Cathedral, Asturias, Recuerdos, Villa-Lobos fem preludier, Dyens Tango en Skai, och några till "warhorses", är enormt uttjatade. Virtuoseri verkar ha blivit överordnat, trots att man sällan träffar på "verkliga" virtuoser, i betydelsen att de använder en avspänd teknik för att utföra en självständig, genomtänkt och personlig musikalisk gestalning fri från eller framhävanden av sin egen fåfänga. Hur många verkliga interpreter som har något eget att säga hör man egentligen i sitt liv? Några få verkar drar det tunga lasset. John Williams har sagt om Segovia att hans personlighet verkar ha varit viktigare än musiken... det är inte en helt dum synpunkt. Idag skulle man kunna tala på samma sätt om  "fortspelandets" hegemoni och likriktningen i repertoaren, ständigt samma stycken, kanske ett knappt 20-tal, om och om igen, till leda med få undantag. Eller är jag bara gnällig ikväll?

Tack för dina fina synpunkter Fredrik! Jag är på intet sätt ute efter att bråka (vill bara ha det sagt). Här kommer mitt svar som följer:

Uppförandepraxis var ett stort musikvetenskapligt delområde på universitetsnivå redan på 1920-talet i Tyskland, och en mycket omfattande forskning av olika traditioner av uppförandepraxis, samt ett enormt katalogiserings och editeringsarbete av musik från ungefär Palestrina och framåt, har sysselsatt musikvetenskapen sedan 1850-talet, då man företog bland annat J.S Bach-Gesellschaft utgivningarna (1850-99), så att "forskning inom uppförandepraxis fanns knappt i början av Segovias karriär" stämmer inte.  Förövrigt är väl just bearbetningar, av det slag som du nämnde, de bästa och allra tydligaste uttrycken för hur man värderar sin egna person över musiken, ett säkert kännetecken för romantikens hänslynslöshet, smaklöshet, respektlöshet och slarv gentemot publiken och musiken, för att travestera Stravinskij. Det är naturligtvis enkelt att vara efterklok och att dra höga växlar på ett sådant uttalade som Williams, men det tänker jag inte lägga mig i. Om Williams är bättre än Segovia eller tvärtom var inte heller min avsikt att diskutera, eftersom en sådan diskussion inte leder någonstans. Huruvida Williams har rätt eller inte var inte heller min poäng (nu är det måhända så att han är den gitarrist på den nivån som har det närmsta förhållandet till Segovia, varför hans åsikt om just honom borde tas på allvar), utan jag drog paralleller till falskt virtuoseri (ytlighet och "fortspelandet") och likriktning av repertoaren, något jag upplever som ett problem som begränsar gitarren.