Du är inte inloggad. Vänligen logga in eller registrera ett nytt konto.
Hej kära medlemmar
Det är med stor sorg som jag meddelar att klassiskgitarr.se kommer att stänga inom kort!
Tid och energi saknas för att driva och utveckla den vidare.
Jag har sökt med ljus och lykta utan resultat efter någon eldsjäl som vill driva den vidare.
/Forumledningen (Joel)
klassiskgitarr.se → Gitarrcaféet → Fleta, någon?
Sidor 1
You must logga in or registrera to post a reply
Snart är det lönedags! ;-)
Hehe.... dags att löneförhandla 
Förresten, är det någon som vet vad caset på bilden heter?
http://mi-images.instrumentexchange.com … 4599_1.jpg
Edit. Mark Leaf var det visst...
Otroligt fint case, men priset? Antar att det kostar minst 5 papp.
Hej!
Är inte så insatt i olika gitarrmmodeller och märken. Men, är detta extremt dyrt? Anses Ignacio Fleta e Hijos vara gitarrernas RR?
Om det är en väntetid på 30 år, är det isåfall detta som skruvar upp priset? Hur mycket pengar får man lägga för att få en gitarr som generellt sätt håller konsertklass?
Det var ett par frågor det...
// Carl Krusell
Extremt dyrt? Ja, det får man nog säga. De flesta av oss lägger nog inte ut mer än 50 000 kr på en gitarr.
Gitarrernas Rolls Royce? Ja, tillsammans med några andra märken. Väntetiden och ryktet påverkar säkerligen priset.
Hur mkt måste man lägga för att få en gitarr som håller konsertklass är svårt att svara på. Det finns nya gitarrer för under 10 000 som lätt skulle kunna användas som konsertinstrument, tycker jag. Det hela hänger på hur krävande man är.
Hur mkt måste man lägga för att få en gitarr som håller konsertklass är svårt att svara på. Det finns nya gitarrer för under 10 000 som lätt skulle kunna användas som konsertinstrument, tycker jag. Det hela hänger på hur krävande man är.
Och hur mycket man kan kräma ut ut instrumentet...
Jag har sett många dyra gitarrer som inte låtit bra förrän de bytt ägare..
Ett instrument blir aldrig bättre än dess ägare.
Det instrumentet är ovärdeligt!
Dagens byggare bygger också fina instrument, men det tonidealet dog med Fleta Sr.
Dagens gitarrbyggare har andra tonideal och tänker (för) mycket på projektion och tonstyrka.
Jag hade förmånen att prova Owe Walters och Gunnar Liifs Fletor under studietiden, otroliga instrument som dock krävde mycket input (en bra gitarrist) för att låta riktigt bra. Märkligt nog lät det bättre när Owe och Gunnar spelade på dessa än när jag satt och fipplade:)
Mitt minne av gitarrerna är att man inte fick nå´t gratis men att man blev rikligt belönad om man spelade bra nog, tonen var från en annan tid/ värld och jag har nog aldrig känt historiens vingslag så tydligt i en gitarr!
Det fanns (finns) också en fantastisk 10-strängar Bernabé på IMH!
Fan, här sitter man och blir nostalgisk!
Dagens byggare bygger också fina instrument, men det tonidealet dog med Fleta Sr.
Dagens gitarrbyggare har andra tonideal och tänker (för) mycket på projektion och tonstyrka.
?????????
Det där får du allt förklara och reda ut!
Ok, jag ska försöka!
Till att börja med är jag väldigt svag för den "gammelspanska" gitarrbyggartraditionen typ Fleta (om man har råd) Ramirez, Rodriguez, Bernabé osv.
Denna typ av gitarrer anses av många i dag som ganska gammalmodiga och, för att använda it-språk, obsoleta. Men, denna gitarrtyptyp har en värme i klangen som i alla fall jag har svårt att finna i gitarrer byggda i Granada, Japan, Sverige, Usa, England osv idag. Detta beror delvis på olika byggartraditioner men också på den enskilde byggaren och det enskilda instrumentets ljudkvalitet och byggmaterial.
Följande resonemang gäller "den moderna konsertgitarren". Post-Torres, alltså.
Allt eftersom gitarrister börjat att spela mer kammarmusik och släppts in i de större konsertlokalerna har idealet gått mot en renare, klarare ton. Stort fokus har också legat på att få fram så tonstarka gitarrer som möjligt. Experimentella byggare som Hopf (Kolfiber och järnrör) och Smallman (speciell ribbning och tunna, tunna lock) firar triumfer med sina volymstarka instrument.
I mina ögon gör de detta till liten eller ingen nytta, de flesta gitarrister förstärker ändå sina instrument när de spelar tillsammans med fler än tre stråk eller blåsinstrument. Beträffande Smallman, jag gillar inte soundet. Om jag vill att min gitarr ska låta som en banjo köper jag hellre en banjo (nä, jag har inte råd med en Smallman heller:).
Enkelt uttryckt har gitarrbyggandet utvecklats men det är inte säkert att gitarren som instrument har förbättrats, eller? Här hoppas jag att du som gitarrbyggare säger emot mig!
Bakåsträvare som jag är så äger jag en av dina Torresmodeller, Per! Jag tror att det är den första av denna modell du byggde (sarg och botten i lönn, den Lars Carlson köpte) och den är på sitt eget lilla vis en fantastisk gitarr! Det instrumentet är inte så väldigt tonstarkt men bär ändå ut väldigt bra vid konsert, den projicerar bra men med fokus på tonKVALITET snarare än tonKVANTITET vilket för mig är pudelns kärna!
Till sist var Joel inne på en bra grej. Det beror ju till största delen på musikern hur mycket instrumentet låter!
Så (med risk för att generalisera) tycker och tror jag om gitarrton av då och nu!
Fredrik
Fredrik nu talar (skriver) du om den gamle Ignacio Fleta och eftersom det står att gitarren i annonsen är byggd 1981 så borde den väl vara av hans söner eftersom Ignacio dog 1977 om jag inte minns fel? Eftersom det är den gamles gitarrer som framörallt är älskade och eftersökta så tycker jag nog att priset är lite väl högt på denna gitarr.
Det har du rätt i (båda vad gäller Ignacio och pris)!
Har Gunnar kvar båda sina Fletor?
Gunnar sålde den äldsta (från 50-talet) men han har kvar den från 60-talet. Det var ju den som lät bra. Jag har förresten en vän som har en Fleta från 60-talet till salu, jag tror att han ska ha c:a 250 000:- intresserad?
Jag håller med om att utvecklingen av tonstarka gitarrer ofta har lett till en förändrad gitarrton och ett instrument som fungerar på ett annat sätt än ”den gamla” gitarren. Vad man tycker om detta är givetvis individuellt och helt och hållet en smaksak. Själv har jag delvis samma åsikt som du Fredrik. Jag är inte någon vän av gitarrer med en rå och banjoaktig ton lika lite som jag gillar gitarrister med vass och spetsig ton (även om de kan vara väldigt trevliga människor ändå såklart). Men det hela är mer komplicerat än så. Som jag ser det har gitarrvärlden genom de nya instrumenten berikats med fler valmöjligheter och därigenom med fler möjligheter att välja fel instrument vid fel tillfälle. Gitarr, gitarrist, sträng och spellokal och spelsituation måste harmoniera. Det finns ingen gitarr som passar bäst för alla i alla situationer. Jag misstänker att det är en av de få sanningar vi kan säga om gitarrer. En del gitarrer fungerar bäst i liten lokal, andra enbart i mycket stor. Gitarrer med en rå och övertonssprutande klang kan låta jättefult nära inpå medan de faktiskt kan ha vacker klang på stort avstånd i en stor konsertsal. Man får prova sig fram till vad som passar en helt enkelt. Problemet som ofta uppstår är självklart att man inte kan ha hur många gitarrer som helst, även om jag gillar tanken ;-)
Men har inte ”den gamla gitarren” levat kvar parallellt med detta nya och finns det inte fortfarande många som håller de ”gamla” idealen högt utan att vara bakåtsträvande? Visst finns det både gitarrister och gitarrbyggare som håller det klassiska i den klassiska gitarren levande. Själv bygger jag både gitarrer av gammal traditionell typ och nya ”hightech”-gitarrer, vilket kanske kan ses som att mitt byggande har både hängslen och livrem, men som i själva verket handlar om min egen nyfikenhet och lust som hantverkare. Det gläder mig att du tycker om den lilla Torresgitarren förresten (och kul att veta var den befinner sig). Den gitarren utgår från Tarregas första Torresgitarr och är lite mindre än Torres största modell. Skulle gärna bygga den igen, om någon gav mig förtroendet. På min hemsida har jag nyss lagt ut en liten artikel om Torres och hans gitarr. http://home.swipnet.se/hallgrenguitars/Torres.htm
En aspekt av legendariska gitarrer och gitarrbyggare som det sällan pratas om är tidsaspekten. De gitarrer som blir legendariska är de fullträffar som hamnar hos framstående gitarrister. Det är alltså bra instrument som spelas mycket och under lång tid och som dessutom får god exponering gentemot gitarrpubliken. De gitarrister som haft tålamod nog att spela samma gitarr under en längre tid kan vittna om hur mycket en gitarr kan förändras över tiden från det lite vassa och råa när den är ny till det varma och sjungande när den är inspelad. Det är bl.a. därför det är svårt för nya gitarrbyggare att konkurrera med gamla och etablerade som redan har ett antal inspelade instrument i omlopp. De byggare du nämner, t.ex Fleta, har många hundra gitarrer bakom sig (Gunnar Lifs gitarr från 1973 har nummer 622) och har följaktligen ett antal fullträffar inprickade. Det finns Fleta-gitarrer som inte är exceptionellt bra utan kanske bara som vilken ok bra gitarr som helst, men det är inte dessa instrument vi syftar på när vi pratar om Fleta, eller hur? Framtiden får utvisa vilka av alla dessa nya gitarrer som blir klassiska.
Det här med att det skulle vara Ignacio Fletas gitarrer och inte hans söners som är älskade låter lite konstigt och orättvist tycker jag, även om jag har hört samma uttalande många gånger. Sönerna arbetade ju tillsammans med Ignacio, inte vid sidan av utan tillsammans på samma instrument. Se artikel på min hemsida http://home.swipnet.se/hallgrenguitars/fleta.htm
Jo Per, det är antagligen ett orättvist påstående, inte minst av den orsaken att jag inte kan minnas att jag någonsin testat någon av sönernas gitarrer (dvs någon Fleta från efter 1977) så egentligen har jag ingen aning om hur de står sig. Jag menade snarare att det är de äldre gitarrerna som har ryktet om sig att vara så fantastiska och av den orsaken har så höga priser. Jag har spelat på en hel del gamla Fletor och jag tycker att de är jättefina, kanske de bästa jag testat men jag skulle svära på att jag under ett "blindtest" absolut skulle välja ut en gammal Fleta som den bästa gitarren. Bland de främsta gitarrbyggarnas parnass finns det så många som är lika bra på så många olika sätt att jag inte tycker att det är möjligt att peka ut en som är bäst. Teoretiskt tycker jag också om tanken att en gitarrist borde ha hur många gitarrer som helst men i praktiken tror jag tat det vore destruktivt för musikern. Min erfarenhet är att det tar flera år att helt lära känna sitt instrument och lära sig spela på ett sätt som passar för det och att hitta instrumentets bästa sidor. Sedan är det ju utveclande att ibland byta (jag har haft mitt konsertinstrument i halva mitt liv vilket kanske främst har ekonomiska orsaker).
Jag vet att du inte menade att vara orättvis. Jag ville bara peka på rena fakta BAKOM myten. Vi har så lätt för att förenkla och generalisera verkligheten eftersom saker och ting alltid är mer komplicerade än vi kan hantera. Gitarrer och vissa gitarrbyggare är så mytologiserade att jag ibland undrar vad folk EGENTLIGEN pratar om.
Jag har inte heller spelat på någon Fleta efter 1977 men Garbiel Fleta, Ignacios ena son, säger i interjun på min hemsida att deras gitarrer utvecklats mot en större klarhet i diskanten. Även de har alltså hakat på projektionstrenden...
Att ni gitarrister borde ha en himla massa gitarrer var givetvis ett ekonomiskt önsketänkande från min sida. Vad jag ville visa var att det kan vara andra faktorer än gitarren i sig som är den felande länken i bra gitarrklang och att ni bör söka ett eller två instrument som passar just era behov generellt sett utifrån hur, var och i vilka sammanhang ni spelar.
Intressant ämne!
Per, skulle man kunna säga att de gamla byggarna ägnade sig åt att "finna instrumentets röst" och att dagens ägnar sig åt att förstärka/ förtydliga densamma (vilket givetvis påverkar grundklangen)?
Det jag är såld på med tex Fleta är den djupa, mustiga och litet torra klangen (litet cellokaraktär). Volymen finns ju oftast där, man får bara jobba litet hårdare än med tex en Smallman, det där lilla motståndet vissa instrument har är inpirerande, tycker jag!
Ja, du har nog rätt ang tidsaspekten och även vad gäller mytologiseringen av vissa byggare. Och det går ju såklart mode även i gitarrbranschen (det verkar tex finnas en Hallgrentrend för tillfället:). När man studerar träffar man ju många bra gitarrister och de har som regel bra instrument. Owe och Gunnar (hos Owe låg det gamla Fletor, Ramirez och annat smått och gott till höger och vänster) hade ju många bra gitarrer som man som ung man idealiserade, det skulle vara intressant att testa dessa nu!
Ang Tarregagitarren:
Har du bara byggt en av just denna Torresmodell?
Modellen funkar jättebra till renässans, barock (fin stämseparation), wienklassisk och romantiskt repertoar, men sämre till 1900 och 2000-talsmusik. Den är ju ganska nätt byggd, vilket gör att man nästan får dåligt samvete om man tex spelar Turina (mycket golpe och rasgueado) eller annan hårdhänt musik på den. Vad som varit svårt är att finna rätt strängar för den, den verkar funka bäst med nomal eller lowtension-strängar vilket varit svårt för mig att erkänna eftersom jag brukar använda betydligt hårdare strängar. Men, sedan jag "erkände instrumentets natur" och inte försöker behandla den som en fullstor gitarr är inte detta ett problem. Använder du förresten lönn även till andra modeller?
Eftersom jag spelar mycket stålsträngat och ser hur många olika gitarrtyper som används i den världen kan jag inte låta bli att undra varför den klassiska gitarren är så otroligt standardiserad i sina mått. I den världen är det liksom självklart att vissa modeller lämpar sig bättre för fingerspel och andra för plektrumspel, men klassiska gitarrister vill oftast ha en gitarr som passar all repertoar, hur kommer detta sig?
Har du nå´t svar på detta Per?
Fredrik
Jag tror att om man kan se någon avgörande skillnad mellan ”den gamla tidens” byggare och ”den moderna tidens” så är det i tänkandet kring effektivisering av gitarren, dvs att ta vara på varje gnutta vibrationsenergi och omvandla det till projicerbar gitarrklang. Det är detta som har lett till den typ av klang som du opponerar dig emot. Varje nutida byggare har en våg i sin verkstad, förmodligen andra mätinstrument också. Förr gick man på känsla och intuition. Ingendera är det rätta, eller snarare båda, om man bara förstår att bruka dem rätt.
Fleta tillhör mina egna favoriter vad det gäller gitarrer och jag har ingående och noggrant studerat de instrument jag har haft i min närhet. Jag har mätt upp ett par tre stycken, bl.a Gunnars. Det lite förbryllande med dem alla är att de både har en rund och varm klang samtidigt som de är förhållandevis högt stämda i låda och lock. Alla jag har kollat ligger mellan Giss och A! Detta är en av hemligheterna bakom det motstånd du pratar om Fredrik. Högerhanden får liksom gräva fram tonen för att den ska komma fram ordentligt.
Angående din lilla ”Torres”-gitarr. Jag har byggt två sådana hittills. De flesta vill ha den största Torresmodellen. Troligen för att den är lite mer robust, men som du säger, tar man bara den lilla gitarren för vad den är så är den ett härligt instrument. Snacka om intimitet! Lönnen använder jag främst till Torres-modellen men kan tänka mig att använda den även till andra modeller, beroende på vad som ska göras.
Jag tror att klassiska gitarrer har en ganska standardiserad kroppsform för att vi byggare får kämpa så jäkla mycket för att få till det. Det är svårt att bygga klassiska gitarrer och ni klassiska gitarrister är inte så lätta att ha att göra med alla gånger. Ni kräver oftast allt och lite till ;-) Att hålla sig till en eller ett par olika kroppsformer som man behärskar något sånär är säkrare än att bygga en massa olika gitarrformer. Det är tillräckligt svårt ändå. Förlåt mina fördomar om stålvärlden men jag tror att den är mer frisinnad och kanske inte lika detaljfokuserad som den klassiska. Kanske smittar det av sig på byggarna…Dessutom, en klassisk gitarr kan väl inte vara klassisk om den inte har en klassisk form, eller…? 
Sidor 1
You must logga in or registrera to post a reply
klassiskgitarr.se → Gitarrcaféet → Fleta, någon?
Powered by PunBB, supported by Informer Technologies, Inc.
