Jag håller med om att många har förmågan! Men det viktigaste är att det finns vilja och motivation till att lära sig och det är det som vi musiklärare försöker locka fram. Oftast hittar eleven den när hon/han känner att "jag är bra på det här" och givetvis när lusten och glädjen i att musicera finns.
På gitarr får man ofta känslan av att många tycker: "det är så lång kö så det gör inget om några slutar". Det kan kanske vara en förklaring till att en del lärare kör med lite "hårdare nypor". "Passar det inte, vill de inte lära sig noterna får de väl sluta"...

Många människor som håller på med klassisk musik verkar hävda detta med begåvningens betydelse för att få känna sig speciella, utvalda, som en del av en elit, som någon som står över andra. Ett sådant synsätt på musik handlar nog mer om ett personligt behov av att hävda sig på andra människors bekostnad än på en genuin känsla för musiken.

Musik och dans har funnits i hela människans historia och i alla kulturer och verkar ha haft en roll under evolutionen. Det är bara i vår kultur och ungefär sedan 1800-talets genikult, som en del av oss började tänka att bara några få kan lära sig att spela bra (=rytmiskt tajt med rätt tonhöjd och rytm och att kunna använda de musikaliska uttrycksparametrarna dynamik, agogik, klangfärg och artikulation). Tänk på det faktum att nästan alla människor omedelbart känner igen låtar, stilar, artister utan att se några noter etc: Det räcker oftast med bara några få toner för att vi ska kunna höra resten inom oss. Detta om något visar väl att det finns en sorts musikalisk förmåga hos alla som inte lider av väldigt specifika skador på hjärnan eller motoriken.

Utifrån min erfarenhet som lärare och lärarutbildare, så tror att det som skiljer sig mest mellan människor  inte är förmågan att känna igen tonhöjder och rytmer, utan de motoriska förmågan att koppla ihop dessa med en specifik rörelse på instrumentet. Detta kan dock tränas upp så att skillnaderna mellan individer minskar högst väsentligt (det är f.ö. anledningen till fasen med fingersättningstabulatur i Gitarrguiden, som många verkar tycka är "onödig").

Att det under den romantiska epoken uppstod en kult kring sk gneier och virtuoser hade mycket med en sorts facklig maktkamp att göra. Musikerna och kompositörerna ville ha samma status som andra konstnärer och Beethoven med flera jobbade hårt för att få upp sin lön hos de furstliga uppdragsgivarna. Det finns en intressant bok om detta mm mm av musikvetaren Lydia Goehr, "The Imaginary Museum of Musical Works", kan verkligen rekommenderas.

Idén om  att det går att skilja ut vad som är biologiskt betingade förutsättningarna hos individer resp. resultatet av de erfarenheter(miljö) av musik som människor får under sitt liv är ganska märklig tycker jag. Det är ju ingen vits rent praktiskt med att tänka så överhuvudtaget: Det är väl bättre att försöka utforma erfarenheterna under tex musiklektioner så att alla kan utvecklas opitmalt?

Ett sätt att göra det är att alltid utgå från den klingande musiken och inte börja med noterna när man lär sig något nytt (jag menar inte att man ska ta bort noterna helt!). Finns hur mycket forskning som helst som belägger detta med gehörsspel. Trots detta verkar det fortfarande vara så att många musiklärare slänger upp noterna på stället. En sådan pedagogik förstärker istället för jämnar ut skillnaderna mellan elever, vare sig dessa beror på arv eller miljö. Det blir också en självuppfyllande profetia, de "dåliga" blir sämre och de som klarar noterna anses som "begåvade". Synd tycker jag från mitt perspektiv.

Det verkar vara alltså vara fruktansvärt svårt att slå hål på myten om den sk. begåvningens betydelse för lärandet, däreför att de som tror på den så gärna vill fortsätta att känna sig som en i de utvaldas skara.  När i livet och vem ska avgöra graden av begåvning och vilket syfte har ett sådant test?

När jag började i musikskolan på 1970-talet valdes vi ut med ett sk begåvningstest. Enligt detta test borde jag antingen börja spela fiol eller studera sång. Så blev det nu inte och tur var väl det, eftersom jag redan då upptäckt gitarrens klangvärld. Det florerade antagligen några icke belagda idéer om att den som hade gott gehör borde spela det "svåra" instrumentet fiol och inte något så simpelt som gitarr. Vi har nog kvar en hel del konstiga idéer om detta med begåvning som styr vårt tänkande i fel riktining ännu idag.

Många tror ju att absolut gehör är medfött, men det handlar bara om att lära sig koppla ihop tonhöjder med namn på desamma och sedan öva mycket på just detta. Att det inte kan vara medfött visar ju att den med absolut gehör står sig helt slätt i en annan kultur, som den tex den indiska, där man har ett annat skal-/tonsystem. Själv utvecklade jag absolut gehör när jag arbetade i musikskolan och alltid sjöng på tonnamn hela dagarna. Några år efter jag hade slutat hade gehöret blivit mycket sämre igen, men det skulle säkert gå att träna upp igen om jag börjar tänka tonnamn när jag spelar.

Så på vilka grunder kan vi egentligen testa musikalitet? På de filmer jag sitter och analyserar i detalj sitter  duktiga professionella musiker, som arbetar på gymnasie- och musikhögskolenivå och spelar fel. De ( vi) gör enkla fel av typen inte hålla en puls, spela på ett ostämt instrument trots att de är "bevisat" begåvade.

Göran! På det personliga planet så kan ju bara var och en avgöra vilken musik/musiker som ger just dig den största upplevelsen, det kanske är detta du menar egentligen?

Trevlig helg önskar

Anna-Lena

Jag har precis som ni andra förstått att Göran är en glad amatör inom gitarrområdet, men vi som är professionella gitarrister och lärare kan ju fortsätta att försöka vara seriösa i frågan trots att vi också har humor...

Att försöka finta bort mig går inte så lätt, så Göran, det räcker inte med att försöka få det till att jag bara är en "upprörd" kvinna när jag analyserar ett problem som är vetenskapligt undersökt. Det är ett stort problem att så många som börjar spela ett instrument slutar. Ofta gör de det för att de har fått uppfattningen att de är "obegåvade", trots att problemet var undervisningens upplägg och kanske lärarens bristande kunskaper. Om vi kan göra något åt det så tycker jag att vi ska försöka. Det ligger dessutom i mitt uppdrag från Vetenskapsrådet att försöka informera om musiklärare om den forskning som finns.

Anna-Lena

Det finns elever som inte har någon som helst talang när det gäller musik. Det får vi inte förneka, det är som att säga att alla kan lära sig läsa lika bra trots att de är ordblinda. De kan ha svårt att förstå saker på ett allmänt plan och ha fysiska problem med såväl finmotorik som grovmotorik. När jag undervisade på ett fängelse så hade de flesta knarkat så länge att det inte var mycket som fungerade. Vår uppgift som lärare är att aldrig ge upp med dessa elever, de är en utmaning som vi inte får försaka för de lättare eleverna.

Dessa elever behöver vårt stöd och hjälp på ett djupt plan. I Sverige så finns det en slogan att alla kan och allt det där, men alla kan inte. Några är hopplösa på precis allt, de kan inte koncetrera sig, förstå eller knappt fungera i samhället. Detta utan att de har klassats som handikappade. Vi måste möta dessa elevers behov och aldrig ge upp med dem. Det har ingen betydelse om det är medfött eller inte de måste uppmärksammas och hjälpas till den nivån som de önskar och har energi att uppnå.

Patrik

145 st personer har kollat denna tråd. ett visst överlapp får man räkna med. så säg 100 olika individer som läst. men vad som gör mej lite betryckt är att 95 personer inte har nån åsikt alls. om vi vill ha ett livaktigt forum så vore det kul om fler ville säga nånting. behöver inte va välformulerat, eller speciellt djupsinnigt. bara att säga nåt, är viktigt. tror det kallas för demokrati.

vet att jag e jäkligt provokativ, å så. men gillar livliga debatter. det piggar upp.

so, the bottom line is: kom loss mina vänner.

Patrik, jag har också mött sådana elever. En gång hade jag en elev som sedan födseln bara hade 3 fingrar på vänster hand, det var en utmaning! Särskilt då han kom första lektionen utan att jag var förberedd...

Att så många klassas som "problemelever" kan bero på att man börjar från fel håll i undervisningen, dvs med noter/tab istället för att låta eleverna lyssna och härma tills de har automatiserat de grundläggande rörelsemönstren. Nästan alla läromedel är ju uppbyggda från denna princip också med en ny ton i taget. Det blir ett antal månader utan musikupplevelse och med symboltydningen i centrum för uppmärksamheten. Det är snarast ett mirakel att elever stannar kvar efter att ha tragglat "Min cykel" och "Tretaktstrappan" en hel termin, när man egentligen kan lära sig så mycket mer på bara några få veckor, bara man slipper denna förlegade pedagogik med noterna i centrum.

När jag började som gitarrlärare arbetade jag först helt gehörsmässigt med eleverna under en termin. Kommer särskilt ihåg en grupp med 9 stycken pigga 9-åringar som jag hade 3 gånger 30 minuter i veckan. Till jul kunde de spela 5 låtar i stämmor helt "tajt" utantill på julkonserten. Rektorn kom efteråt fram till mig och sa: "VIlken nybörjartur du haft då, du har bara fått begåvningar". Några föräldrar kom fram och sa: "Vad konstigt att min son kan spela så här bra trots att han är totalt obegåvad..." Jag mumlade något om gehörsspel, men det var ingen som lyssnade. Varför har du ingen bok frågade några föräldrar, men dock aldrig barnen.

Idag tror jag att man ska börja tidigt med noter, men då öva på dem separat, tex med (musikaliska!) rytmläsningsövningar etc utan att blanda ihop detta med utvecklingen av motorik och gehör. Om man väntar för länge med noterna, så blir det svårt att motivera dem senare. Fast å andra sidan, vad ska man med noter till om man inte tänker bli klassisk gitarrist?

Den myckna tid det tar att lära sig noter skulle man ju istället kunna lägga ned på frasering, improvisation eller på att skapa egen musik.  Frågan om alla måste lära sig noter är en jag inte tror att det finns något entydigt svar på. Om man vill ha dem med i undervisningen, så gäller det att introducera dem på ett sätt som inte tar uppmärksamheten från gehöret och den motoriska utvecklingen.  Annars blir noterna bara prickar som visar var man ska trycka, samtidigt som man glömmer bort fingersättning, frasering etc, eftersom notläsningen tar hela ens uppmärksamhet.

I "Gitarrguiden" får man lära sig tonnamnen och rytmläsning för sig tills dessa färdigheter blivit automatiserade. Först därefter övas notläsningen på enkla stämmor samtidigt som man får spela melodier på gehör för att få en musikalisk upplevelse. Syftet med denna progression är att motorik och gehör ska bli till automatiserade färdigheter innan man börjar med symbolerna. På sätt "sätter sig" varje del av den komplexa färdigheten till ett stabilt schema innan man börjar på nästa, och läraren slipper tjata fingersättningar och rytmläsning och kan koncentrera sig på musiken!

Har ni andra några andra förslag på hur man arbetar med gehör, motorisk utveckling och noter/tab?

Anna-Lena