1

Topic: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Förra artikeln handlade om inlärning, skillnaden mellan kunskap och färdighet och det tekniska kretsloppet. Jag gav mig också på en definition av begreppet gitarrteknik.
Den här gången handlar artikeln om metoderna kring övning och utveckling i den ergonomiska gitarrtekniken, dvs. objektiv och subjektiv instudering. Därefter går vi vidare med begreppen tekniskt medvetenhetsgrad och tekniskt beteende. Det första begreppet handlar om gitarristens kontakt med instrumentet via tekniken, medan det andra skärskådar vanans makt ur ett gitarrtekniskt perspektiv.

Objektiv och subjektiv instudering

När man övar handlar det oftast om att förkovra sig vertikalt, dvs. att se till detaljerna i spelet, under ständig ”bevakning” av öga och öra tills det man övar in klingar och utförs som det är tänkt. I första hand är det exakthet man eftersträvar, medan det konstnärliga uttrycket för närvarande är sekundärt. Detta lyssnande och förhållande till spelet kan sägas vara objektivt och har sin utgångspunkt i mätbara element i musiken som t ex rytm, amplitud och antalet toner. Man lyssnar alltså mer eller mindre perkussivt på sitt instrument och uppmärksammar den hantverksmässiga delen av gitarrspelet.
Detta övningssätt ger goda resultat ur ett tekniskt perspektiv samtidigt som man kommer tillrätta med rytmiken, som kan sägas vara musikens grundsten eller ”skelett”.

Detta objektiva lyssnande och ibland självkritiska förhållande till spelet har dock en baksida och det är när musiken ska framföras i någon form. Risken är att man också under framförandet av stycket värderar och analyserar det man gör på instrumentet, ungefär som en inre sportkommentator, något som både begränsar och distraherar det konstnärliga uttrycket.
Det första man bör göra innan man framför ett stycke offentligt är att börja betrakta det som en helhet och successivt frångå det objektiva och självkritiska förhållningssättet. Detta innebär att också öva sig på att lyssna på musiken man spelar och låta fantasierna och associationerna vandra. Genom detta bildar man sig med tiden en alldeles egen uppfattning om vad stycket uttrycker. Musiken måste betyda något för musikern själv innan ett övertygande konstnärligt uttryck kan förmedlas till åhörarna. Gitarristens eget intryck av musiken är på så sätt grundläggande för gitarristens uttryck i spelet. När man spelar utifrån sina egna känslor kring musiken och använder dessa i ett framförande har man vad jag kallar ett subjektivt förhållningssätt till sitt spel. I detta fall uppmärksammas den estetiska delen av gitarrspelet.
Man bör också variera mellan objektiv och subjektiv övning för att vid behov kunna göra förbättringar i både det tekniska utförandet och uttrycket i musiken. Genom detta engageras båda hjärnhalvorna under instuderingen – något som medverkar till snabbare framsteg och en förbättrad kontroll över musiken. Det ena övningssättet utesluter alltså inte det andra. Kombinationen mellan objektiv och subjektiv instudering innebär att ett uttrycksfullt spel lättare kan uppnås med tydliga detaljer och rytmik i behåll.

Horisontell och vertikal utveckling

Man kan säga att en studerande musiker utvecklas i två olika riktningar, nämligen horisontellt och vertikalt. Att förkovra sig horisontellt innebär att man breddar sig musikaliskt genom att spela många olika stycken i flera olika stilarter, medan den vertikala utvecklingen innebär en instudering som går på djupet i det stycke eller den övning man studerar. Horisontell övning utvecklar gitarristens färdigheter medan den vertikala utvecklar gitarristens kunskaper. På samma sätt som kunskaper och färdigheter bekräftar och motiverar varandra är den horisontella och vertikala utvecklingen beroende av varandra för att man ska utvecklas vidare.

I realiteten rör sig alla musiker i båda riktningarna under utvecklingen, men för att tydligt kunna illustrera skillnaden mellan de två riktningarna ges här två exempel som överdriver de olika sätten att studera:

Genom uteslutande horisontell övning utvecklar man sina färdigheter och en fysisk flexibilitet i händerna samtidigt som man med tiden får en god repertoarkännedom. Men eftersom man aldrig går på djupet eller reflekterar över vad händerna egentligen gör skaffar man sig inte några direkta tekniska kunskaper i sitt spel. När man inte söker djupare efter anledningen till tekniska svårigheter eller noggrant undersöker hur man bäst löser problemen kan man inte heller använda erfarenheterna av tidigare problemlösningar när liknande svårigheter uppstår i andra stycken. Tillämpningen av tekniken blir alltså inte något medvetet, utan grundar sig snarare på fingerfärdighet och tillfälliga lösningar. En musiker som uteslutande övade på detta sätt skulle inte bli en bättre gitarrist ur teknisk synvinkel, utan en gitarrist med muskelkondition och repertoarkännedom.

Genom uteslutande vertikal övning utvecklar man sina kunskaper och ett analytiskt förhållningssätt till sitt spel, men man utvecklar inte det praktiska i sitt musicerande och synen på musiken som en helhet. Man mister kunskapernas hela mening och innebörd om de inte bekräftas i en spelsituation som visar vilka resultat de ger. Detta något sega förhållningssätt till spelet kan göra övningen väldigt oinspirerande, negativ och långtråkig och man riskerar i värsta fall att helt mista lusten att fortsätta öva. En musiker som uteslutande övar på detta sätt kommer att bli en teoretiskt sett duktig gitarrist med kunskaper, men utan tillräcklig praktisk erfarenhet eller naturligt ”flyt” i sitt spel.

Det optimala är att se till att förkovra sig både horisontellt och vertikalt och se till att de båda riktningarna får ungefär lika delar utrymme. Den subjektiva övningen, som nämndes i avsnittet ovan, kommer att leda till en horisontell utveckling, medan den objektiva övningen kommer att leda till en vertikal utveckling. Strävandet efter kunskap ger endast framsteg om kunskaperna också praktiseras. Endast ett praktiskt spel kan utan kunskaperna ge ett bristfälligt underlag för spelet. På så sätt är den vertikala och den horisontella utvecklingen två sidor av samma mynt som tillsammans bekräftar och motiverar varandra.

Tekniskt beteende och teknisk medvetenhetsgrad

Nästan allt vi gör i vardagen gör vi på rutin, dvs. på liknande sätt varje gång. Vi kanske duschar innan vi äter frukost på morgonen, fastän det egentligen inte skulle spela någon roll om vi vände på det. Detta är en typisk vana, och kanske skulle det kännas ”fel” om vi skulle tvingas ändra på den.
Vanan är i realiteten ett kontinuerligt återkommande beteendemönster kopplat till en specifik återkommande aktivitet eller situation. När en viss aktivitet upprepas över en längre tidsperiod lär sig hjärnan successivt att själv känna igen aktiviteten och kommer att automatisera de mentala eller fysiska processer som aktiviteten kräver. Hjärnan skapar på detta sätt ett helt nät av automatiska lösningar för en stor del av det vi företar oss, vilket innebär en viktig besparing av hjärnans resurser. Om hjärnan inte kunde hantera situationer på detta sätt, skulle den tvingas bearbeta varje inkommande impuls medvetet - något som i längden skulle leda till ständig stress och skadlig psykisk överansträngning. Detta skulle samtidigt betyda att det medvetna tänkandet fick minskad tillgång till hjärnans totala hanteringskapacitet. Vanorna fungerar alltså som automatiska och inlärda
”situationshanteringsprocedurer” för att man på ett effektivt sätt ska kunna hantera sin fysiska miljö utan att behöva utnyttja ett utpräglat medvetet tänkande.
Samma principer gäller i högsta grad i hanteringen av ett instrument, men här talar vi inte om vanor i vid bemärkelse utan om tekniska beteenden. Eftersom gitarren i stor utsträckning påverkas av detaljerna i detta beteende ger den hela tiden uttryck för de tekniska vanor man har. När det specifika beteendet aktiveras i gitarrspelet skapas alltid ett likartat klingande resultat. Detta sker antingen på gott eller ont, beroende på om beteendet ger ett resultat som överensstämmer med ens visioner. Genom att medvetet undersöka och ifrågasätta sina beteenden i gitarrspelet, kan man identifiera oegentligheter i tekniken och utifrån detta forma nya beteenden som är bättre lämpade för de resultat man vill uppnå.

All inlärd teknik ligger lagrad i hjärnan som s.k. procedurminnen, vilket betyder att principerna för hanteringen av strängarna fungerar automatiskt utan att man behöver utnyttja ett medvetet tänkande. Varje ny princip som ska utgöra en del i gitarrtekniken måste först läras in medvetet innan principen genom ytterligare repetitioner blir en motorisk vana. För att gitarrteknikens olika principer alltid ska fungera optimalt i en spelsituation bör de tränas kontinuerligt med liknande grad av uppmärksamhet som för första gången. Genom att belysa och skärskåda detaljerna skaffar man sig ökade chanser att upptäcka behoven av att modifiera eller ”trimma” tekniken ytterligare för att förbättra detaljerna i sitt spel. Principerna blir på detta sätt ”uppdaterade” och för varje sådan noggrann uppdatering kommer principerna på sikt förfinas och tekniken bli mer och mer exakt.
När tekniken fungerar och står under viljans inflytande uppstår en nära kontakt mellan musiker och teknik, vilket kommer att påverka musiken positivt. När tekniken fungerar sämre kan detta påverka det klangliga resultatet mer eller mindre negativt. Variationerna i kontakten mellan musikern och tekniken kallas för hög respektive låg teknisk medvetenhetsgrad i den ergonomiska gitarrtekniken. Begreppet handlar om hur stor grad av medveten kontroll musikern har över tillämpningen av tekniken under spelet.

När det handlar om att öva in ny teknik, dvs. grunda nya tekniska beteenden, kan inlärningsprocessen sägas vara uppdelad i tre olika skikt där varje skikt illustrerar olika tekniska medvetenhetsgrader.

•    Det övre skiktet utgörs av väl inarbetade tekniska rörelser, eller vanor, vars motoriska utförande står under viljans inflytande och kan aktiveras kontrollerat eftersom de övas kontinuerligt. Man är medveten om hur rörelserna ska utföras, deras syfte och vilka resultat de ger praktiskt. Här befinner sig också fingersättningar och annan motorisk information som är kopplade till de stycken eller etyder man nyligen har övat in eller aktivt studerar.

•    Det undre skiktet utgörs av motoriska rörelser man inte alls är medveten om. Här kan man säga att tekniska moment och fingersättningar till gamla etyder och stycken befinner sig. Minnet av det som finns här är fragmentariskt och kan oftast inte återskapas i sin helhet. Det är också utifrån detta undre skikt man ur ett tekniskt perspektiv möter ett nytt stycke. När man börjar öva in ett nytt stycke är den tekniska medvetenhetsgraden automatiskt låg till en början, eftersom man ännu inte behärskar stycket motoriskt. Vartefter man genom övningen får ett allt bättre tekniskt grepp om de motoriska rörelser som utgör musiken ökar den tekniska medvetenhetsgraden och stiger gradvis mot det övre skiktet.

•    Mellanskiktet är en slags gråzon mellan det övre och undre skiktet där dåligt fungerande teknik befinner sig, liksom nya stycken som ännu inte fungerar ordentligt. Den tekniska medvetenhetsgraden är ganska låg och minnet av motoriska detaljer är diffust.

Övar man kontinuerligt befinner sig tekniken och spelet hela tiden i det övre skiktet där man har god teknisk medvetenhetsgrad och kontroll över sitt spel. När spelet inte övas under lång tid kan man säga att medvetenhetsgraden långsamt ”sjunker” vilket innebär att man gradvis förlorar den blixtsnabba aktiveringen och precisionen i utförandet. Man brukar säga att man är ”ur form”, vilket innebär en tillfälligt lägre teknisk medvetenhetsgrad då spelet befinner sig i mellanskiktet. När övningen sedan återupptas stiger den tekniska medvetenhetsgraden mot det övre skiktet i takt med den gradvisa upparbetningen av tekniken och spelet fungerar allt bättre. Man kan säga att tekniken hela tiden bör hållas ”flytande” i det övre skiktet genom kontinuerlig övning för att alltid fungera optimalt. Men detta förutsätter att man har en mycket god kunskap om den teknik man använder och de resultat den ger praktiskt. Om tekniken snarare är baserad på färdigheter än kunskaper kan man vid ett speluppehåll riskera att försämra sin teknik, eftersom principerna för händernas arbete då inte är medvetna i samma utsträckning. Tekniken kan därför inte återskapas lika exakt utan negativa förändringar.

Att öva teknik innebär, förutom att förvalta och finslipa redan inövad teknik, också ett skapande av nya tekniska beteenden som är tänkta att utgöra en del i spelet. Ofta handlar det om att effektivisera tekniken genom att ersätta en gammal teknisk vana med en ny, bättre lämpad vana. För att detta ska kunna göras effektivt måste den gamla helt ersättas med det nya. När den gamla vanan lämnas och inte längre förvaltas under övningen kommer den att gradvis sjunka mot det undre skiktet. Under tiden inarbetas det nya beteendet, ett beteende som ofta upplevs ”främmande” i ett tidigt skede eftersom man ännu inte har hunnit skaffa sig någon direkt praktisk erfarenhet av det.
Eftersom det gamla beteendet har lämnats så sjunker det långsamt nedåt, medan det nya beteendet övas och därför stiger i motsatt riktning. Detta betyder att de olika beteendena kommer att ”mötas” och under en tid existera jämsides med varandra i det s.k. mellanskiktet. När de nya och gamla tekniska beteendena samexisterar finns det risk att det gamla invanda beteendet tillfälligt ersätter det nya beteendet om koncentrationen brister under spelet. När kontrollen och koncentrationen återvänder kommer det nya beteendet tillbaka och det gamla återgår. Anledningen till detta är att tilltron till en ny och ännu ”främmande” princip generellt är sämre än tilltron till en djupt rotad vana. Om man under denna tid tillfälligt skulle förlora kontrollen över sitt spel under press triggas alltså den djupast rotade vanan som snabbt kan aktiveras reflexmässigt för att ”rädda spelet”. Aktiveringen av en reflexmässigt fungerande vana är trots allt avsevärt snabbare än en mer medveten korrigering av en rörelse utgående från ett nytt tekniskt beteende. Detta innebär alltså att så länge den nya tekniken inte fungerar reflexmässigt kommer hjärnan automatiskt att aktivera den djupast rotade vanan under press. För att effektivt komma förbi denna tillfälliga interferens mellan de båda principerna krävs tid, koncentration och tålamod under övningen. Genom att uteslutande rikta uppmärksamheten mot den nya principen förkortas tiden då de båda samexisterar och inlärningen blir mer effektiv. 

Genom att på detta sätt se över komponenterna i gitarrtekniken blir man successivt mer medveten om de små detaljerna i den specifika teknik man skärskådar. Denna medvetenhet i förhållande till detaljerna skapar större möjligheter att upptäcka behovet av ytterligare förbättringar i det motoriska utförandet, vilket leder till en allt bättre teknik.

Joakim Zelmerlööw
(Publicerad i tidningen "Gitarr&Luta", årgång 37 nr. 2, 2004)

2

Re: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Hej Joakim!

Efter att ha läst de två första delarna av din artikelserie surfade jag in hos dig på weben för att läsa de övriga delarna.

Artiklarna är mycket bra, tycker jag. Jag tycker framförallt att de delar som handlar om det "mentala spelet" i övnings/ uppförandesituationer är viktiga, detta ämne är otroligt eftersatt i instrumentalundervisningen (på alla nivåer). Om jag går till mig själv är det, med tanke på de nervositetsproblem jag haft, egentligen ett under att jag fortfarande spelar.

Ett av mina största problem (detta har också påverkat mig i negativ riktning vad gäller nervositet) genom åren har varit att jag inte har hittat en bekväm sittställning vare sig med fotpall eller gitarrstöd. Nu använder jag dock fotpall och har, till slut, förstått vad som inte funkade tidigare. Jag har f ö fått svar på många frågor ang. gitarrspel sedan jag slutade plugga/ började undervisa, man ser ofta sina egna brister i sina elever!

Jag undrar om du i utvecklandet av din ergonomiska teknik har avhandlat detta med sittställning? Det skulle vara intressant att höra din åsikt om detta då du verkar ha koll på muskulatur, ledre och ligament. Om man tittar på din presentationsbild på detta forum ser det ut som du använder en "alternativ" sittställning (låg stol utan fotpall?). Berätta!

Förresten, är artiklarna fria att använda i undervisningssyfte?

3

Re: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Tjena Fredrik!

Kul med ett inlägg (=feedback) och lite diskussion i ämnet!

”Jag undrar om du i utvecklandet av din ergonomiska teknik har avhandlat detta med sittställning? Det skulle vara intressant att höra din åsikt om detta då du verkar ha koll på muskulatur, ledre och ligament.”

I nya numret av Gitarr & Luta finns den senaste artikeln om ergonomisk gitarrteknik där jag går igenom lite om ergonomi. Kan finnas på biblioteket om du inte prenumererar.
Genomgående undviker jag att gå in på detaljer som t ex leder och ligament, eftersom det ändå inte går att ta med i den egna bedömningen när man själv känner efter hur man sitter. Målet är att inspirera läsaren att hitta en spelställning som upplevs som bekväm, och just själva sökandet efter det tror jag är viktigare. Ligament i all ära, men KÄNNS det bra, så ÄR det bra.
Under min studietid (på 1500-talet) fick vi besök av en ergonom på skolan som bl. a. skulle komma med lite tips och goda råd om sittställning för oss gitarrister. Vid det laget hade jag ganska stora problem med låsningar i vänster ben och ryggont. Det kändes aldrig ”bekvämt i kroppen” att spela. Trots mina problem så bedömde hon min sittställning som närmast exemplarisk!  :shock: Jag litade på vad hon sa och fortsatte i samma spår som tidigare och trodde väl att det skulle kännas så här när man spelade klassisk gitarr. (No pain, no gain?) Ganska kort därpå släppte ett muskelfäste i ryggen, vilket ledde till en ganska lång tids rehabilitering hos sjukgymnast innan besvären tillslut lättade. Så visst, det kan SE bra ut, även för en utbildad och erfaren ergonom, men det är inte alls säkert att det ÄR bra.

…Jag har f ö fått svar på många frågor ang. gitarrspel sedan jag slutade plugga/ började undervisa, man ser ofta sina egna brister i sina elever!

Du snuddar lite vid ett ämne som jag också har intresserat mig för, och det är fenomenet att avslutade studier i viss mån kan leda till minskade besvär med ergonomi. Det är möjligt att jag övertolkar dig här, men om du menar som jag tror så är du inte ensam om den slutsatsen. Livet som gitarrstudent är ju som bekant inte så lätt alla gånger… roll

"Om man tittar på din presentationsbild på detta forum ser det ut som du använder en "alternativ" sittställning (låg stol utan fotpall?). Berätta!"

Ha ha! Nej, min sittställning är inte mer alternativ än nån annans – det ser bara ut så på avatar-bilden. (Du har rätt, det ser allt lite myko ut!) Jag sitter på en stol som gör att jag kan ha benen böjda i 90 graders vinkel och använder fotpall, som jag brukar undvika att ha för högt inställd.

Förresten, är artiklarna fria att använda i undervisningssyfte?

Inom en snar framtid så kommer jag att ge ut en bok i egen regi som kommer att heta ”Ergonomisk gitarrteknik” och finnas att beställa via nätet och, eventuellt, via vissa bokhandlar. Artiklarna är baserade på valda delar ur det materialet och sedan de skrevs har en hel del nya grejer tillkommit. Visst kan artiklarna användas fritt i undervisningssyfte men för att få med sammanhanget, helheten och hur de olika aspekterna hänger ihop så har man såklart ännu större glädje av det fullständiga materialet.

Hälsningar från Joakim!

4

Re: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Jag ser verkligen fram emot att få ta del av den boken Joakim.

Please keep us posted! smile

5

Re: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Underbar artikelserie, tack Joakim. Lita på att jag kommer att skaffa boken. den kommer att passa bra till mina kommande musikhögskolestudier i piteå med början i augusti.

6

Re: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Tack, Joakim, för dina finfina inlägg angående ergonomisk gitarrteknik. Jag fann dem väldigt intressanta.

Det var intressant din teori om de tre olika skikten. Jag var på en föreläsning där läraren pratade om fyra trappsteg för att beskriva vägen från nybörjarstadiet till mästarnivå. Nu vet jag att det var i ett helt annat sammanhang (under inlärning av tekniska moment) du presenterade dina "skikt", men jag kunde inte låta bli att dra vissa paralleller:

Trappsteg 1: Okunnig - Omedveten

Trappsteg 2: Okunnig - Medveten

Trappsteg 3: Kunnig - Medveten

Trappsteg 4: Kunnig - Omedveten

Trappsteg 4 är således ett steg ovanför "det övre skiktet". En musiker på väldigt hög professionell nivå (främst i en konsertsituation) har alla små tekniska rörelser och moment så klart för sig att dessa sker helt reflexmässigt. Då kan artisten helt hänge sig till att ge musiken liv. Föreläsaren menade att reflexmässiga rörelser går mycket snabbare från hjärnan till fingrar än medvetet styrda rörelser. När alla tekniska moment kan utföras utan att medvetandet är inkopplat, blir musiken mer levande och spontan.

Om man är intresserad av att köpa boken: Vilket förlaag kommer att ge ut den? Det kan vara bra att veta så blir det kanske lättare att beställa den...

All the best
Seccinen

7

Re: forts. Ergonomisk gitarrteknik, del 2

Om man är intresserad av att köpa boken: Vilket förlaag kommer att ge ut den? Det kan vara bra att veta så blir det kanske lättare att beställa den...

Jag ger ut den i egen regi - återkommer med ytterligare info om "Var" och "När"!

Tack Seccinen och alla ni andra för positiva reaktioner - det värmer verkligen!  big_smile  big_smile  big_smile

Hälsningar från Joakim!