Äntligen!!!!!

Preludium nr 5!!!!

En angelägenhet, ett livsverk, ett monument.
Eller smörigt, solkigt ,whatever.
MEN....här finns mycket substans för interpretationsstudier och musikalisk hantverk.

Min första tanke nr det gäller fraseringsfrågan är att generellt blir man lugnare av långa fraser än korta. Som vanligt finns undantag. Finns det en klockren föredragsbeteckning som anger att man skall spela med korta fraser eller annat så kan man ju fundera om man håller med.

Jag brukade och brukar fortfarande (även om mitt musicerande är tämligen begränsat just nu), "plocka ned" musiken i små sekvenser och "kartonger", för att på detta sätt bygga upp det hela till någonting genomtänkt. Detta kan verka pretantiöst, men tanken är faktiskt god och ädel.
Plocka ut melodi-linen ur harmonik och helhet och spela den helt för sig själv, då är det rätt så lätt att få en uppfattning om hur den bäst skall fraseras eller byggas upp.

Konsten med detta verk är just att INTE göra för korta fraser i, som jag tycker, de ganska långa sekvenser som bygger upp del 1 och 2.
Och att sedan INTE som nästan de flesta, från proffs till glada amatörer, gör nämligen förvandla tredje delen till ett semi-polyrytmiskt hallå!!!!!
Spelar man tredje delen av detta stycke som one-liner, bara melodin alltså, så står det ganska klart hur Villa-Bortoss ville ha det hela. Sedan att utföra det rent, klart och i valstakt det är, min käre Watson, inte helt lätt.
Fast om jag förstår dig rätt så tycker jag att du är "rätt ute", MEN det finns inget som hindrar eller försämras av, att man ser de första 6 takterna som en hel fras, om än med en snudd av tempo-dynamik. Sedan gör det sig själv i takt 7 (poco rallentando, med betoning på poco tycker jag). Det verkar lätt bli så att man av gitarristiska skäl, tekniska eller av födsel och ohejdad vana, vid t ex lägesväxlingar likt den i takt 3, sista 1/4 delarna vill "vila" litet. Man kan vinna på att vila senare, tycker jag.

Lyssna på melodin, lyssna till ditt hjärta, sen går allt som en dans även om det tar lite tid.

Pellemusto:-)

Föresten, lägesväxlingarna och hur man löser dessa är förståss väldigt viktigt, men ack så individuellt. Men det lönar sig att lägga tankemöda på detta. Men det gäller ju alla stycken.

Sedan vill jag varmt och hjärtligt anbefalla Eder som spelar detta stycke att göra allt  i Eder makt för att få slut-ackordet i "del ett" att klinga som ett D add6 och INTE H, förlåt Bmoll. Här har vi, som jag har kommenterat tidigare, en liten fälla.
Fälla därför att jag tycker att det låter ankskit (ja vi har ankor i Norrland) med Bmoll. Jag spelade detta ackord som ett Dadd6 med lös D sträng och en kvintlös treklang  på 1,2 och 3:e strängen: F#,B,D, band 11,12,10.

Men jag kan för all del ha fel, det händer ju titt som tätt.

Pelle

Den där glissandofingersättningen luktar Owe Walter ända hit!

När vi ändå är inne på det kan vi väl lista våra favoritversioner av Preludierna? (styckena vi gitarrister älskar att hata/ hatar att älska)

Turibio Santos inspelningar är bra tycker jag, samt Julian Breams, Timo Korhonens och Norbert Krafts och Ida Prestis version av det första preludiet.

Fredrik

Haha, ja visst är det Owes hjärntvätt

Det där slutackordet är knivigt att få till, jag håller med om det. Jag har på senare tid använt P (tummen) på tredjesträngen och i (pekfingret) på fjärdesträngen. För mig har det funkat bra att göra så, D:et blir mer framträdande och B:et lite mer i bakgrunden.

//Mattias