Om jag talar för mig själv så behöver jag öva på detta sätt massor.
]]>Det står i gitarrskolor att man ska öva skalor med i/m, i/a, a/m, m/a, a/m/i, i/m/a, p/i/m/a, p/a/m/i, p/a, p/i m/a/m/m/a/p/i/p/p/a/p/a/p/p/a ..... osv i all oändlighet känns det som. Lägger man till detta alla skalor i 24 olika tonarter + aanorlunda skalor, + olika anslagssätt osv så känns det som man kan börja öva skalor nu och BARA göra detta - med avbrott för ätande och sådant - och hålla på tills man faller ihop död om 50 år, och det förstår vi ju alla att det är knappast meningen med gitarrspel. I vilken ände ska man börja? För närvarande tränar jag några Tarrega-etyder med bara m/a för att träna upp ringfingret också. Det känns bra, men börjar man tänka på alla andra variationer så känns det bara som att man aldrig gör något riktigt. Jag har sett Söllscher spela mycket passager där han använder tumme + annat finger alltså typ p/i, det verkar fräckt och gå snabbt om man provar. Måste man inte inrikta sig på något, eller ska man träna 2-fingers, 3-fingers och 4-fingers i etapper. Man kan ju inte precis ägna hela kvällar åt bara att träna högerhanden, och att spela skalor.
:?
Nej, det är klart. Det var inte riktigt så jag menade heller.
]]>På klassisk gitarr?
Det jag menar är att improvisera polyfont (flera självständiga stämmor) på samma sätt som man kan improvisera på monofona skalor. Anledningen till att jag tog upp det var att klassiska gitarrister, just på grund av det instrumentet kräver i fråga om abstrakt tänkande för att kunna hanteras polyfont, inte har samma "naturliga" inkörsport till improvisation.
Det har du helt rätt i, pianot är ju ett mycket mer överskådligt instrument!
Därmed inte sagt att det inte låter sig göras!
Jag har själv hört/ sett Roland Dyens improvisera polyfont (han inleder tydligen konserter så ibland) och hade under studietiden en Brasiliansk vän som var duktig på att improvisera i Brasiliansk folklig stil, så visst går det (men det är skitsvårt!). Legenden säger också att J-O Eriksson i Piteå är bra på att improvisera polyfont!
]]>Beställde den från www.spanishguitar.com
Den är uppdelad så att det är skrivet på både engelska och italienska, två språk på en sida. Det kan göra att det blir lite rörigt.
]]>Dusan Bogdanovic har ju gett ut en bok som heter "Counterpoint for guitar with improvisation in the renaissance style and study in motivic metamorphosis". I den får man bl.a lära sig om improvisation med polyfoni i renässansstil.
Tack för info! 
Har jag missat totalt! Låter onekligen spännande - ska absolut kolla upp den!
Är det nån här som har den eller vet mer om den?
På klassisk gitarr?
Det jag menar är att improvisera polyfont (flera självständiga stämmor) på samma sätt som man kan improvisera på monofona skalor. Anledningen till att jag tog upp det var att klassiska gitarrister, just på grund av det instrumentet kräver i fråga om abstrakt tänkande för att kunna hanteras polyfont, inte har samma "naturliga" inkörsport till improvisation.
Jukka Savijoki nämnde vikten av att öva skalorna succesivt från apuyando till tirando och tvärtom. Detta blir ett sätt att öva dynamisikt spel. Samt att växla hastigheter i skalan borde ju vara logisk, det är ju lättare (för mig) att göra ett accellerando vid en nedåtgående rörelse än uppåt, så man borde väl då öva tvärtom åt båda hållen?
]]>Att improvisera fritt på klassiskt manér, dvs. polyfont är ju inte att tänka på
Säg inte det! Det finns många som behärskar detta inom jazz, folkmusik och tidig musik!
Om improvisation:
Förutom att ha teoretisk koll spelar gehöret (det instrumentrelaterade gehöret, alltså) en lika stor, eller (tycker jag själv) större roll om man skall ägna sig åt detta.
Sedan måste man ju öva upp förmågan att improvisera "fritt" (det finns oftast en idé eller ett tanke/ förhållningssätt bakom en "fri" improvisation). Här räcker skalspelet inte långt, man måste också öva upp ackordiskt/ klangligt tänkande (som i och för sig oftast bygger på den skala som används) samt det rytmiska.
Viktigast av allt: Man måste ägna sig åt det regelbundet!
Om skalövning:
Vi har till viss del ärvt traditionen med skalövning från instrument där intonation spelar en stor roll (blås och stråkinstrument). De övar ju skalor dels för att förbättra ton och motorik men också för att spela rent.
Vi gitarrister behöver sällan tänka på intonationen (vi spelar istället, tack vare bandstavarna, litet småfalskt hela tiden 
).
En stor vinst med att öva skalor är att man lär sig hitta bättre på gitarrhalsen (OM man övar medvetet och inte bara tragglar!).
Detta hjälper ex. vid a vista-spel och när man fingersätter stycken (man vet var tonerna finns samt hur gitarren klingar på olika ställen av halsen.
Om man kopplar på hörsel och syn och övar skalorna (vilken det än är) på ett musikaliskt sätt, med variationer i dynamik, agogik, klang, betoningar, rytmiseringar, taktarter, fingersättningar (i båda händerna), tempo osv och alltid strävar efter att det skall låta bra är det ett nöje tycker jag!
Jag spelar sedan en tid Dobro och har precis köpt mig en Mandolin och det är faktiskt så att man lär sig hitta bra (nåja, bättre än innan) på instrumentet av att öva skalor och treklanger!
]]>I skalboken för gitarfodralet så står det på ett ställe att alla klassiska gitarrister övar mycket dur och tilhörande parallel tonart i moll enligt kvintcirkeln, men här på forumet får jag intrycket att ingen övar skalor mer än som uppvärmning kanske....... så hur ligger det till är det någon stor mening att traggla skalor ???
Visst finns det en mening att öva skalor, men att "traggla" skalor har nog inget större värde.
Klassiska gitarrister brukar inte se fördelen med skalövningar på samma sätt som elgitarrister gör. Orsaken tror jag har mycket med att göra att den klassiska gitarren sällan används som "improvisationsinstrument" på samma sätt som elgitarren. Att improvisera fritt på klassiskt manér, dvs. polyfont är ju inte att tänka på, men utan praktiska kunskaper i skalspel är man dessutom ganska såld även i ett monofont improvisationssammanhang...
Skalor är ju alltid väldigt nyttigt, men fruktansvärt tråkigt. Men man kan ju alltid hitta på sina egna övningar för att göra det hela spännande
Sen så behöver man inte bara köra standard skalorna. Man kan ju spela lite roligare spännande skalor, t.ex orientaliska och arabiska skalor.Har du några tips var man hittar sådana skalor, jag kan bara en udda skala och den är inte så andvändbar !
Jag vet inte någon riktigt bra bok. Men på Mattias Ia Eklunds hemsida finns en del roliga skalor.
www.freakguitar.com tror jag den heter.
Annars finns det en länk till den på www.fuzz.se
Lycka till!
]]>Skalor är ju alltid väldigt nyttigt, men fruktansvärt tråkigt. Men man kan ju alltid hitta på sina egna övningar för att göra det hela spännande
Sen så behöver man inte bara köra standard skalorna. Man kan ju spela lite roligare spännande skalor, t.ex orientaliska och arabiska skalor.
Har du några tips var man hittar sådana skalor, jag kan bara en udda skala och den är inte så andvändbar !
]]>