A.D.
Tycker diskussionen om högerhandens lillfinger beteckning var väldigt roande så jag startade en tråd i underforumet "Omröstningar"
Nu kan vi fortsätta diskutera arpeggioteknik här.
Nu kan vi fortsätta diskutera arpeggioteknik här. 
Pellegrosso har rätt i att i traditionell klassisk musik så är lillfingret helt värdelöst. I Sor är ofta till och med a-fingret värdelöst och ger dåliga fingersättningar. Jag tycker att det ofta används för mycket fingrar i fingersättningar, p,i och m är helt klart underskattade. Mitt förslag var bara en övning som jag själv med framgång använt mig av. Om jag skulle spela etyden på konsert så tycker jag att den gamla schottutgåvans fingersättning är mest musikaliskt spännande.
Men i nutida musik så används e,(q,c, lillfingret)ganska ofta. Vill man inte spela nutida musik så kan man även öva upp lillfingret för att inte få en felfördelad muskelmassa i handen. Precis som att man inte bara kan göra situps utan måste kompensera med ryggövningar.
]]>Sedan har ju Giraldino ett speciellt förhållande till lillfingret också......
han (och Magnus Andersson som varit hans elev) spretar ut med det under spelets gång, vilket visst är ett sätt att få ökad styrka i anslaget.
A.D.
]]>Ursäkta min förmätenhet, och usla karaktär, när jag nu hoppar in i finger-smeten.
Jag tror att lillfingrets namn är quintus på latin. Därför i konsekvensens namn är väl q en både charmig och logisk benämning på lillfingret.
Sen tycker jag nog att detta finger är rätt så värdelöst i klassiskgitarr-sammanhang.
Klart slut/P
]]>Annars har jag flemenco-noter där lillfingret betecknas "l"!
Har du gått en speciell gitarrpedagogik som använder det fingret?A.D.
Mårten Nordmark skrev:Andrés Diaz skrev:Intressant, men ursäkta en fråga....................
Vad är "e" för ett finger?"e" är lillfingret.
Ojdå! Ursäkta mig. Nej, jag inte "gått en speciell gitarrpedagogik som använder det fingret"
Jag trodde i all hast att frågan var en riktig fråga och att du hade läst alltför snabbt tidigare i tråden och inte att du så att säga ifrågasatte ett påstående med en fråga.
Jag var lite för snabb och tyckte mig ha läst tidigare i tråden att lillfingret betecknas "e" och det verkade rimligt när jag läste det och med tanke på att Patrik och Steflund hade skrivit det (dom brukar ha koll) så jag ville bara ge ett snabbt svar på en direkt fråga (som jag dessutom trodde var rätt)
Men nu i efterklokhetens kranka blekhet så låter ju ”q” än mer rimligt för att beteckna lillfingret. (tycker mig ha läst det någonstans…:-))
]]>Förlåt Andrés för min kapning av din tråd... Tyckte bara det var ett intressant ämne att diskutera.
Ang. ringfingret så har jag personligen inte några större problem tror jag, men så är jag också mer eller mindre nybörjare på klassisk gitarr. När jag spelar melodier över ett ackordkomp använder jag ringfingret väldigt mycket för att spela melodin då p, m och i används för ackorden. Jag har gjort ett eget arrangemang av Greensleeves och den verkar vara en bra låt att lära sig spela melodi och ackord på samtidigt. Dessutom kan göra den hur enkel eller svår som helst enligt tycke, smak, talang och fantasi, samt variera ackorden på olika vis. Rekommenderas. Om någon är intresserad av mitt arrangemang kan jag säkert plita ner det på något vis.
]]>
Rytm handlar mycket om tyngdpunkter, att man känner tyngden/lättheten, vad som är betonat/obetonat, men det handlar minst lika mycket om frasering. Det kan låta orytmiskt även fast en musiker spelar exakt i time. Det kan bero på att han eller hon lägger accenter på fel ställen, betonar taktdelar som bör vara obetonade, saker som påverkar och stör det musikaliska flödet.
Jag håller med dig angående ordet konstmusik, jag har själv svårt för att kategorisera musik, vad som får kallas för vad osv.
Nu utvecklade sig den här tråden till något helt annat, den handlade väl om Villa-Lobos etyd nr 1?
]]>Deacon_Blues, jag delar helt din uppfattning angående timing. Samtidigt kan jag tycka att det är det som är charmen med "klassisk" (konst-) musik, att man kan ta sig lite större friheter än i sk "rytmisk" musik, att olika musiker har lite olika uppfattning om t ex vad som är Allegro, rubato, ritardando etc, att alla gör sin tolkning... Man kan fortfarande spela rytmiskt fastän man gör dragningar i tempo. Jag lyssnar hellre på en musiker som gör stora dragningar och spelar rytmiskt än en musiker som håller tempot, men spelar orytmiskt.
Håller med dig också, inklusive sista meningen, trots att ditt ordval där är lite intressant. Det visar lite hur skilda världar den "lätta" och "klassiska" musiken är. Vad exakt menar du med "orytmiskt"/rytmiskt? Sterilt ("metronomtajt") eller otajt?
Sen kunde jag diskutera begreppet "konstmusik" i all oändlighet, men nöjer mig den här gången med att säga att jag tycker det begreppet ska vara förunnat all musik som skrivs och framförs seriöst, må det sen vara klassiskt, jazz, etno eller nåt annat. Så jag föredrar personligen termen "klassisk musik", trots att det egentligen endast avser en viss tidsperiod, om jag kommer rätt ihåg.
]]>[Det som jag menade med laid-back och driving feel tycker jag nog går att överföra på sologitarr också fast man i den klassiska världen delvis använder sig av andra begrepp för att beskriva känslan i låten. I slutändan tycker jag att timingen i lika stor utsträckning som dynamiken inverkar på hur ett stycke uppfattas av åhöraren. I klassiska musiken verkar det bara inte riktigt finnas definitioner på vad "livligt", "sansat", "mjukt" osv betyder i avseende på timing. Rätta mig om jag har fel. Är inte så insatt i den klassiska musiken så det är stor risk att jag missat nånting.
Deacon_Blues, jag delar helt din uppfattning angående timing. Samtidigt kan jag tycka att det är det som är charmen med "klassisk" (konst-) musik, att man kan ta sig lite större friheter än i sk "rytmisk" musik, att olika musiker har lite olika uppfattning om t ex vad som är Allegro, rubato, ritardando etc, att alla gör sin tolkning... Man kan fortfarande spela rytmiskt fastän man gör dragningar i tempo. Jag lyssnar hellre på en musiker som gör stora dragningar och spelar rytmiskt än en musiker som håller tempot, men spelar orytmiskt
Lyssna t ex på Brahms symfoni no. 1 i olika versioner, Bernsteins, Haitinks, Abbados, Levines, Karajans, Toscaninis m fl versioner och ni kommer att höra att vissa partier kan skilja sig ganska mycket i tempo mellan olika tolkningar och här pratar vi om världens främsta dirigenter och orkestrar. Bernstein gjorde många inspelningar av t ex Brahms symfonier och ingen är exakt lik den andra.
Den fingersättningen du nämner borde ju vara den optimala övningen på alla sätt, aktivera alla fingrar... om man ändrar den som följer pipmimameaemaimpi. Jag gillar hur din variant känns uppgående men skulle vilja vända på ngt annat sätt (eller var det verkligen vill-lobos variant?)
Hmm, lillfingret betecknas på flera olika sätt. I en del flamenconoter jag har betecknas lillfingret "x" och i andra noter "q". "l" och "e" har jag nog aldrig stött på så vitt jag kan minnas... För övrigt använder jag endast lillfingret när jag spelar "femstämmiga" ackord. Mitt lillfinger är ca 2-3 cm kortare än "a"-fingret så om jag ska spela arpeggio måste jag ändra handställning (flytta höger hand närmre strängarna) för att nå ner med lillfingret och få ett ordentligt grepp om strängen. Det känns väldigt avigt, så jag lägger inte allt för mycket tid på det...
]]>Har du gått en speciell gitarrpedagogik som använder det fingret?
A.D.
Andrés Diaz skrev:Intressant, men ursäkta en fråga....................
Vad är "e" för ett finger?"e" är lillfingret.
Intressant, men ursäkta en fråga....................
Vad är "e" för ett finger?
"e" är lillfingret.
]]>Vad är "e" för ett finger?
A.D.
Den fingersättningen du nämner borde ju vara den optimala övningen på alla sätt, aktivera alla fingrar... om man ändrar den som följer pipmimameaemaimpi.
A.D.
]]>Som rock- blues- jazz- funk o.s.v. basist/gitarrist kan jag väl bara påpeka att begreppet "timing" handlar mycket om att hitta ett gemensamt groove och att få det tight och svängigt!
Mer ett fenomen i gruppsammanhang, än för en klassisk gitarrsolist. Rätta mig gärna om jag har fel!
A.D.
Jag är faktiskt huvudsakligen basist, och i stort sett inom samma genrer som du (rock, pop, soul, funk, latin mm). Jag tycker dock att timing som begrepp också är applicerbart i solosammanhang. Förstås är det så att alla i en ensemble måste följa en gemensam timing för att det ska låta bra, men jag skulle också vilja tillägga att det också är varje enskild musikers uppgift att se till att man har sin egna timing i skick även fast man aldrig spelar annat än solo (ensam). En solomusiker som kan spela i time kan också stretcha gränserna på ett mer behärskat vis än en som avskyr sin metronom.
En musiker som spelar ensam har förstås mer frihet vad gäller timingen, men visst har timingen betydelse även då. Jag hörde en gång en pianist som tog sig alltför stora friheter och lade in ritardandon och accelerandon lite här och där, och det vara allt annat än njutbart att höra på. Det som var tänkt som skön bakgrundsmusik fångade all min uppmärksamhet på fel sätt, ungefär på samma sätt som om han hade spelat på ett mycket ostämt instrument. Fasansfullt i mina öron.
Det som jag menade med laid-back och driving feel tycker jag nog går att överföra på sologitarr också fast man i den klassiska världen delvis använder sig av andra begrepp för att beskriva känslan i låten. I slutändan tycker jag att timingen i lika stor utsträckning som dynamiken inverkar på hur ett stycke uppfattas av åhöraren. I klassiska musiken verkar det bara inte riktigt finnas definitioner på vad "livligt", "sansat", "mjukt" osv betyder i avseende på timing. Rätta mig om jag har fel. Är inte så insatt i den klassiska musiken så det är stor risk att jag missat nånting.