Fick bara en instinktiv känsla av att du driver med klassiska gitarrister.
Vem är du?
1. Varför skulle jag driva med klassiska gitarrister? Kan du vara vänlig att utveckla det där lite så jag förstår innebörden bättre?
2. Jag är jag.
]]>Vem är du?
]]>Som jag ser det kan du absolut räknas som en bra gitarrist utan att kunna/vilja spela inför publik och utan att kunna spela tillsammans med andra (möjligen kan man väl säga att du kanske inte är en så bra "ensemble-gitarrist" då...)
Tack 
Det kanske andra också tycker då? Att jag är en dålig enseble-gitarrist gör inget eftersom jag inte tänker satsa på det. Jag har spelat med andra och det har fungerar, men jag kan inte koncentrera mig på mitt. Så länge jag kan räknas som en god gitarrist kan jag fortsätta!
Så det är väl inget fel med att sitta och spela jättebra gitarr för sig själv eller inför några kompisar. Lite tråkigt kanske bara för alla som inte får höra. Fast det finns väl en lösning på det, ifall du inte har något emot att spela in skivor. Då kan ju alla lyssna på dom!
Ja, så länge jag är hyfsad så är det bra och det kan man ju bli på egen hand?
Jag blir alltid nervös när jag ska spela in även om jag är ensam, men det gör inget. Det kan man säkert öva bort! Skönt, då kan jag beställa Scarlatti-noterna i lugn och ro!
Men, finns det andra gitarrister som inte är bra på att spela duetter eller med andra också? Och som ändå är bra? Eller är det bara jag?
]]>Det som nu grämer mig är, att kan man räknas som en bra gitarrist även om man inte kan spela MED andra och inte gillar att spela INFÖR andra? Eller räknas man som en dålig gitarrist då?
Jag vill gäran räknas som bra...Men om kraven är att man måste kunna spela med andra och inför andra så är det inte bra...I så fall känns det som att jag inte ska spela mer...
Som jag ser det kan du absolut räknas som en bra gitarrist utan att kunna/vilja spela inför publik och utan att kunna spela tillsammans med andra (möjligen kan man väl säga att du kanske inte är en så bra "ensemble-gitarrist" då...) Så det är väl inget fel med att sitta och spela jättebra gitarr för sig själv eller inför några kompisar. Lite tråkigt kanske bara för alla som inte får höra. Fast det finns väl en lösning på det, ifall du inte har något emot att spela in skivor. Då kan ju alla lyssna på dom!
Hej Goofy,
Det jag skriver är mina privata åsikter, ta det med en nypa salt. Jag tycker du verkar klara det bra med dina egna utvecklingsförsök.
Du skriver att du inte tycker om att spela inför andra. Jag har en känsla av att du snarast är rädd för den utsattheten och det gör dig nervös. Konsekvensen blir att du spelar stelt och ibland kanske får black out och glömmer allt som har varit så väl inövat. Det finns faktiskt musiker som inte gillar samspel. Men då har de accepterat att medvetet begränsa sig inom en viss ram av möjligheter. Detta kan inte vara helt fel heller.
Men jag tycker inte du ska ge upp och ska försöka att utsätta dig stegvis för dessa situationer för att lära dig att handskas med.
Hej du! Nej, jag tar inte det du skriver med en nypa salt, tvärtom tycker jag det verkar vettigt.
Men det är också det att jag inte känner något behov av att spela inför andra, om de inte är små grupper. Jag älskar att lyssna till tonerna själv, men känner inget behov av att spela inför andra även om jag gjort det.
Det som nu grämer mig är, att kan man räknas som en bra gitarrist även om man inte kan spela MED andra och inte gillar att spela INFÖR andra? Eller räknas man som en dålig gitarrist då? Jag vill gäran räknas som bra...Men om kraven är att man måste kunna spela med andra och inför andra så är det inte bra...I så fall känns det som att jag inte ska spela mer...
Tjena goofy!
Tjenare Kithara!
Det låter som att du har de egenskaper som behövs för att bli en duktig gitarrist. Din sista mening är också en del av det (detta är en komplimang
) Visst kan du utvecklas i din ensamhet, om du måste! Det är du själv som sätter upp målen och sättet att nå dessa. Man kan bli den bästa gitarristen på sin gata, eller i sin stad eller osv..
Tack så mycket! Jag trivs så gott i min ensamhet. Jag funderar mycket på musik och spelar ett stycke på ett sätt och sedan på ett annat sätt. Ändrar med legaton och klang osv, lyssnar, begrundar och testar igen och så håller jag på och slipar tills jag blir nöjd. Jag menar, jag har ju fått undervisning förut så det sitter ju nog alltid i.
Lyssna på inspelningar och få intryck, hitta starka och svaga punkter. Spela in dig själv och lyssna på det kritiskt. Välj musikstilen som tilltalar dig och gör dina egna tolkningar av det. Var ärlig mot dig själv och ta inte genvägar som egna tolkningar.
Gör en lista på dina tekniskt svaga punkter, bearbeta de systematiskt. Det finns också många duktiga lärare här på forumet som kan ge dig goda råd och vägledningar.
Men...ett träd som faller i skogen och ingen hör det...har det låtit ?
Helt riktigt! Så där håller jag på. Spelar in, lyssnar, gör om, spelar in igen och så vidare. Ibland bara sekvenser! Men att göra egna tolkningar är väl inte att ta genvägar? Jag menar, attta bort ett legato eller lägga till ett, eller lägga in drillar i en repris tillexmepel?
Jag brukar spela skalor fram och tillbaka och använda olika fingerkombinationer på högerhanden. Jag tränar legaton och så vidare. Men för min del har jag märkt att man kan göra fina teknikövningar av vissa sekvenser i ett stycke också tillexempel.
Jag tycker inte om att spela inför andra. Jag blir nervös och då framför jag styckena stelt och tråkigt. Inför mindre grupper, alltså bara några stycken, eller ensam, då blommar jag ut och kan framföra styckena mycket bättre.
Dessutom klarar jag inte av att spela med andra! Varför vet jag inte, det går bara inte! Jag kan spela efter en metronom, inga problem. Men när jag ska spela med andra blir jag helt vilsekommen och kan inte hålla rytmen och lyssnar till den andra hela tiden.
Måste man kunna spela med andra och inför andra för att räknas som en bra gitarrist? Nu blev jag osäker här.
]]>Jag spelar klassisk gitarr. Från början hade jag en otroligt duktig privatlärare under några år. Det var mycket givande! Han tyckte att jag var en begåvning och lärde mig snabbt. Vi kom in på gehör och musikteori och även hur man tolkar stycken. Han lärde mig att man kan höra dialoger i stycken, som frågor och svar. En sekvens är ett eko av det förra tillexempel. Jag lärde mig också detta och fick mycket beröm för mina egna tolkningar och idèer.
Nu är det så här att jag unde en mycket lång period enbart har lattjat med gitarren och spelat igenom en del lättare stycken. Ikväll tänker jag beställa lite noter av Domenico Scarlatti och göra mig en Scarlatti-repertoar. Jag och barockmusik kommer bra överens, det gör inte jag och modern musik från 1900-talet tillexempel. Jag hittar ingen känsla eller rytm där, i modern musik alltså.
Men nu är frågan, kan jag fortsätta att utvecklas själv i min ensamhet? Jag lyssnar alltid på inspelningar av olika musiker och med olika instrument, det stycket eller styckena jag själv ska spela alltså. Hoppas det går bra för jag är asocial!
]]>