Ja, jag är nog på samma linje. Man måste väl helt enkel bryta ny mark, som Segovia med flera gjorde: "tala om" för folk att gitarren är ett konsertinstrument lika väl som exempelvis pianot, genom att sprida gitarrkonserten, gitarrkonserten med långa sviter och stycken, och som inte karaktäriseras av korta, gulliga saker. Det är väl ett långt arbete som går långsamt, i alla fall på vischan, men som likafullt är på framfart, alltsedan Segovias, eller rentav sedan 1800-talet. Frågan är om det finns några direkta genvägar. Kanske ett sådant här forum är en bra katalysator. Gitarrister över geografiska avstånd lär känna varandra och utbyter kunskap och bryter ned barriärer som annars tenderar att få folk att se varandra bara som konkurrenter i stället för kolleger i första hand och eventuellt också konkurrenter i någon mening. Man kunde  peppa varandra att sprida gitarrkonserterandet, även utanför storstäderna och musikskolorna. Och man kunde rentav göra gemensam sak för spridning av gitarren, på olika sätt. Ett exempel är ju de sommarskolor och masterclasser som redan finns. Dessa, en utökning av dessa, och andra samaktioner kanske vore något?! Och så är ju dessa masterclasser oftast så pretentiösa och därmed kostsamma. Man kunde tänka sig att parallellt med de mer pretentiösa ordna mindre sammankomster, utan världsgitarrister. Små gitarr"fester" runtom i Sverige. Finns detta redan, som jag spinner på nu?
MVH Mats

Jag hävdar lite cyniskt att gitarrister ofta har en tendens att se musiken i mindre delar än vad kanske en pianist gör. Detta är enligt mig ett måste för att publiken skall orka med att lyssna på ett större verk. Vi har en tradition av små korta söta stycken. Skall vi ta oss vidare måste vi kanske spänna bågen lite extra och tänka i större banor. Gitarrens storhet är dess litenhet brukar man ibland säga. Visst är det ofta så, men ibland kan det också ligga oss till last.

Kul att höra hur ni ser på saken

På gott och ont tror jag att man ofta förknippar gitarren med små, söta tre-minuters-stycken. Visst finns det ett värde i att vara "söt och gullig" men vi skall nog kanske fundera mer på hur vi kan ikläda gitarren lite större kläder på konsertscenen...

Tack för era svar. Jag är beredd att hålla med. Men tänker ändå ibland att stycken som Ponces preludier eller Duartes English suite kan uppskattas av "lekmän" bara för att de låter glatt och mysigt eller så. Ungefär som att Frösöblomster är en poppis. När jag spelar Bach eller annan barock för min sambo tycker hon att det låter fint, medan hon däremot inte uppskattar Sor lika mycket. Han är helt enkelt förtjust i det lite pampiga, utan att vara vare sig någon musiker eller musiklyssnare av stora mått. Flera komisar har också tyckt att Capriccio Arabe, utan at de vet vad det är för musik, låter fint, och vill att jag ska spela den för dem igen. Jag tror att Sor och Bach för de flesta lagomlyssnarna kan vara lite för tungt, medan Tarrega eller ett gammalt renässansstycke eller något kul och kortare modernare stycke - gärna nyklassiskt, inte för konstig harmonik - kan appellera de flesta. Men, som sagt, min erfarenhet är begränsad och det är därför jag vänder mig till er.
Svara gärna!
MVH Mats

Jag letade bland gamla trådar efter något om konsertstycken, men kom på att även om jag hittar någon och skriver där så kommer ni väl inte hitta det, eftersom det hamnar så långt ned då. Min fundering är följande:

Såklart kan man spela vad som helst för publik, bara man gör det med känsla och vilja och akuratess.
Ändå finns det ju traditioner och förväntningar mm. Man spelar inte Kärleksvals på en sökning, man spelar inte Recuerdos a la Alhambra som inledningsstycke på en konsert om man inte är skitduktig och erfaren. Men jag tänkte ni kanske vill dela med er lite av erfarenheter och åsikter i frågan. Vad räknas som lätta, medelsvåra och svåra stycken i den centrala repertoaren. Vad kan man ta med och vad bör man akta sig för när man väljer låtar inför en spelning?
Ett engelskt forum för klassisk gitarr har klassat ett antal stycken ur den centrala repertoaren från 1-10, där 1 är mycket lätt och 10 svårast. Vad säger ni om detta? Jag tänkte att det säkert finns mycket olika ståndpunkter här, men kan vara intressant att lyfta frågan här, där verkligen allt om klassisk gitarr dryftas.

MVH Mats