Alternativt något annat land. Har inte riktigt bestämt mig än.

Ingen som ser elefanten i rummet? Nähe, inte det. Men det gör jag.

Ni som skriver här vill ju ha det så. Allt västerläländskt ska ju skickas på soptippen, helst utplånas från jorden yta. Känner ni inte vibbarna?  Det är nya tider nu, mina vänner.

Jag ser inga elefanter här, men du får gärna berätta hur den ser ut. Ser absolut ingenting.

Ni som skriver här vill ju ha det så. Allt västerläländskt ska ju skickas på soptippen, helst utplånas från jorden yta. Känner ni inte vibbarna?  Det är nya tider nu, mina vänner.

Det mest intressant för mig är rubriken "Crossroads" som handlar om framtiden. Där presenteras några, i mitt tycke, sunda förhållningssätt till livet som gitarrist. Fick några tankar:

Musiker bör ta i beaktande är att människor idag nästintill uteslutande VÄLJER vad de vill lyssna på. Om det inte behagar eller berör väljer de flesta att inte lyssna överhuvudtaget. Detta faktum är något som jag tror kan vara en anledning till att Segovia kunde fylla en konserthall och att många skickliga gitarrister misslyckas med det idag. Nuförtiden finns heller inget utbrett intresse för att enbart låta sig hänföras av tekniska färdigheter, vilket jag antar var en stor del av tjusningen förr. Det finns alltid någon yngre, snabbare eller bättre på YouTube. Man blir ganska mätt efter ett tag.
Något YouTube inte kan erbjuda är däremot en genuin musikalisk upplevelse. Kanske är det där vi gitarrister/musiker måste göra oss mer gällande genom att erbjuda en unik repertoar som intresserar och engagerar alla individualistiska världsmedborgare på ett för åhöraren relevant vis. Istället för att exkludera..
Många uppfattar nämligen än idag klassisk musik/gitarr som något "fint" och dess utövare som något slags överhet vilket är väldigt synd då det förhindrar ett obehindrat utbyte mellan musiker och publik. Det handlar mer om etikett och att undvika applåder mellan satser vilket är jävligt långt ifrån vad andra typer av konserter handlar om. Musikupplevelsen komprimeras. Så länge det fortsätter på det viset kommer konsertsalarna fortsätta att gapa lika tomt, sanna mina ord.
(Läs gärna Richard Dares' krönika: "The Awfulness of Classical Music Explained" för mer om det ämnet. http://www.huffingtonpost.com/richard-d … 5896.html)

Kort sagt: Värderingar förändras tillsammans, marknaden också och gitarrvärlden har inte hängt med. Den publik som attraheras av det vi gör lever kvar i gårdagen, medan den yngre publiken lyser med sin frånvaro av just den anledningen. Gitarrsolistens roll är inte lika självklar som för 20-30 år sedan.

Ett sätt att skapa större allmänt intresse är att bjuda in människor i det vi gör och inte begränsa vår verksamhet till det akademiska rummet. Det här är en trailer till filmen "Mangoré, la película", en film om Barrios.

https://www.youtube.com/watch?v=FvPUByYLDMs

Det är precis det här som behövs. Mer transparens, för musikens skull. Den överlever ju inte om merparten av mänskligheten skiter i den.

Har också reflekterat en del över hur lika dagens gitarrister låter. Finns det en outtalad rädsla över att ta ut svängarna för mycket i form av uttryck och klang?

Jag får ofta känslan att Segovia och många andra musiker i hans generation gjorde mindre skillnad på live och inspelning än vad man gör idag. Många musikaliska finesser kan kanske med dagens mått mätt kännas något överdådiga. Det tror jag delvis är kopplat till de musikaliska ideal som rådde vid den tiden, men också som en praktisk aspekt vid konserter i de stora salongerna. För att ett rubato skall uppfattas även på 20:e raden måste detta överdrivas kraftigt för att det överhuvudtaget skall "gå fram".

Idag finns det så mycket tekniska hjälpmedel med förstärkning etc. att detta tankesätt inte blir aktuellt i samma utsträckning.

Ang."orkestern i miniatyr" så upplever jag personligen att möjligheten till variation i klangfärg och sound minskar radikalt med de "double-top" gitarrer som idag har blivit så populära. Jag älskar verkligen Breams subtila klangfärgsregisteringar och nerv men avgudar samtidigt Russell som enligt artikelförfattaren representerar "Grand Piano gitarristerna" för hans mustiga sound och organiska frasering.

Måste man välja sida?

Jag brukar skämtsamt säga att "Gitarrens storhet ligger i dess litenhet". Ofta när jag konserterar brukar jag fråga folk om vad de gillar hos instrumentet. Här nämns ofta just det "intima" och "innerliga". Dessa egenskaper är inte lika självklart att frambringa med moderna Double Tops och värstingmikrofoner i stora konsertsalar. Inte ens för David Russell...